Det är poesins dag idag. Den instiftades 1999 av Unesco som ville stärka muntliga berättartraditioner, synliggöra samtida poesi och öka kontakterna mellan dikten och andra konstarter, förklarar Wikipedia. Mina trogna bloggbesökare vet att jag inte har många poeter på min lista över oförglömliga böcker, med några väldigt få undantag (Gustaf Fröding, Ernesto Cardenal). Men det finns åtminstone en annan poesibok som berör mig. Här blir det en repris av en bloggtext som har några år på nacken! Roligt om du vill läsa!
Mormors poesibok
Hilma hette hon.
Hilma Larsson för att vara exakt.
Och 1901 hade hon en poesibok. Jag gissar att hon fick den i present, kanske på födelsedagen, kanske till jul – det blev nog inte särskilt många paket i en enkel jordbrukarfamilj av missionsförbundartyp på någon av högtidsdagarna, men ändå.
Boken har svarta pärmar med ordet ”poesi” i snirklig guldskrift utanpå.
Alla sidor är inte fyllda, men många har skrivit. Nästan alltid är handstilen ytterst prydlig, noggranna staplar, perfekta svängar, det är så att man för sin inre syn kan se tungspetsen i mungipan på den som skrev.
Flera verser känns välbekanta: ”Sist i boken/ skriver token” och ”Jag vill sitta i ditt minne/ på en liten liten pinne” går lätt att härleda till det tidiga 1900-talets aningen förfinade varianter.
Hilma Larsson bytte så småningom efternamn och blev min mormor. En av mina kusiner har lyckats rädda poesiboken till eftervärlden. Vi sitter och bläddrar, tror att morfar kan vara den som bara signerat med ett ”H” som i så fall betyder Herman. Men vad vi verkligen inser, det är hur lite vi vet om den där flickan som fått en poesibok och samlade ihop alla de där rimmade hälsningarna. Nu har hon varit död i decennier, det finns faktiskt ingen att fråga.
Mina minnesbilder av henne är heller inte särskilt tydliga. Fast ibland knäppte hon på gitarren och sjöng ”När månen vandrar på fästet blå”. En liten grå gumma med håret hårt åtstramat i en knut i nacken, alltid förkläde på magen och många rynkor runt ögonen.
Men innan de där rynkorna hade hunnit bildas, medan hon fortfarande pysslade med sin poesibok, skrev hon i den.
"Well (väl) du i tid med din läxa bli färdig
Gnugga ur ögat den käre John Blund
Vill du bli nyttig på jorden? O, lär dig
Gripa i flykten var dyrbar sekund!”
Livsvisdom att ta vara på, det måste hon ha känt.
”Ett råd från Hilma till sig själv” står det längst ner.
Kan inte låta bli att undra om hon tyckte att hon lydde sitt eget råd. Nio barnsängar, sju ungar nådde vuxen ålder. Mängder av barnbarn. Ett liv bland vinbärsbuskar, veteåkrar, kor och hästar, slåtter och bibelord. Sorg över rumlande söner och oönskade graviditeter. Nog fick hon lära sig att gnugga sömnen ur ögonen, alltid, den raden råder det ingen tvekan om. Men hur var det med Carpe Diem-temat – tordes hon, kunde hon? Eller drömde hon bara om det 1901?
Hur långt vågar man gå i en tolkning av en liten flätförsedd flickas poesibok?
Ja du mormor, vi är några som undrar.
Och aldrig får vi veta svaret.
Men poesiboken bevarar vi.
Hilma Larsson för att vara exakt.
Och 1901 hade hon en poesibok. Jag gissar att hon fick den i present, kanske på födelsedagen, kanske till jul – det blev nog inte särskilt många paket i en enkel jordbrukarfamilj av missionsförbundartyp på någon av högtidsdagarna, men ändå.
Boken har svarta pärmar med ordet ”poesi” i snirklig guldskrift utanpå.
Alla sidor är inte fyllda, men många har skrivit. Nästan alltid är handstilen ytterst prydlig, noggranna staplar, perfekta svängar, det är så att man för sin inre syn kan se tungspetsen i mungipan på den som skrev.
Flera verser känns välbekanta: ”Sist i boken/ skriver token” och ”Jag vill sitta i ditt minne/ på en liten liten pinne” går lätt att härleda till det tidiga 1900-talets aningen förfinade varianter.
Hilma Larsson bytte så småningom efternamn och blev min mormor. En av mina kusiner har lyckats rädda poesiboken till eftervärlden. Vi sitter och bläddrar, tror att morfar kan vara den som bara signerat med ett ”H” som i så fall betyder Herman. Men vad vi verkligen inser, det är hur lite vi vet om den där flickan som fått en poesibok och samlade ihop alla de där rimmade hälsningarna. Nu har hon varit död i decennier, det finns faktiskt ingen att fråga.
Mina minnesbilder av henne är heller inte särskilt tydliga. Fast ibland knäppte hon på gitarren och sjöng ”När månen vandrar på fästet blå”. En liten grå gumma med håret hårt åtstramat i en knut i nacken, alltid förkläde på magen och många rynkor runt ögonen.Men innan de där rynkorna hade hunnit bildas, medan hon fortfarande pysslade med sin poesibok, skrev hon i den.
"Well (väl) du i tid med din läxa bli färdig
Gnugga ur ögat den käre John Blund
Vill du bli nyttig på jorden? O, lär dig
Gripa i flykten var dyrbar sekund!”
Livsvisdom att ta vara på, det måste hon ha känt.
”Ett råd från Hilma till sig själv” står det längst ner.
Kan inte låta bli att undra om hon tyckte att hon lydde sitt eget råd. Nio barnsängar, sju ungar nådde vuxen ålder. Mängder av barnbarn. Ett liv bland vinbärsbuskar, veteåkrar, kor och hästar, slåtter och bibelord. Sorg över rumlande söner och oönskade graviditeter. Nog fick hon lära sig att gnugga sömnen ur ögonen, alltid, den raden råder det ingen tvekan om. Men hur var det med Carpe Diem-temat – tordes hon, kunde hon? Eller drömde hon bara om det 1901?
Hur långt vågar man gå i en tolkning av en liten flätförsedd flickas poesibok?
Ja du mormor, vi är några som undrar.
Och aldrig får vi veta svaret.
Men poesiboken bevarar vi.
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
Vilken skatt, även om du inte får svar på dina frågor.
SvaraRaderaVisst är det lite gulligt!
Raderaoch försäljningen av lyrik ökar
SvaraRaderaMen den börjar på väldigt låg nivå ...
RaderaJag tror att genren lyrik ökar, för människor kan då läsa i kortare stunder, lite "här och där".
RaderaJag har kvar gamla skrivböcker efter min mormor, född 1903. De är fyllda med sidor och rader med vacker gammal skrivstil, som gör att dessa skrivböcker är så trevliga att bläddra i, vid sidan av vad som är skrivet.
SvaraRaderaJag är yrkesverksam vid ett högstadium och det är sorgligt att se kontentan av att handskrivning nästan försvann, i o m skolans digitalisering. Dagens tonåringar är så ovana att hålla i pennor och ska de någongång skriva något, så blir det med en mycket enkel handskrift, inte ens på basnivå.
Det är synd att skolan slutade med handskrivning. Jag tillhör generationen som tidigt fick lära mig skrivstil i skolan och till det skrev man ju jämt jämt med penna på papper, även på fritiden: Via brevväxling, dagböcker och allt möjligt i pågående kollegieblock, som man hade. Är glad då jag noterar att ett barnbarn som nu går i åk 1, går på en skola med lärare som lägger ned tid på handskrivning: Jag tänker att skolsystemet äntligen har upptäckt att det är viktigt!