En riktigt 

GOD JUL

önskar 

jag er alla!

Om du behöver något litet klädråd inför julkalaset så finns det ett att läsa här. Visserligen tjugo år sedan jag skrev det, men det gäller fortfarande ...

Copyright Klimakteriehäxan

Den vita julen är här!

Jaså, ni hade tänkt er en vit jul? Med snö och skridskois och full fart i kälkbackarna? Tja, lite frostnupet ser det ur där ute, men något snötäcke har vi inte sett till. Ingen is på sjön heller. Vilken tur då att jag har en snögubbe att plocka fram, fix och färdig för kökstjänst! Ja, han är en grytvante egentligen. Men tillsammans med vita hyacinter, en stor vit julstjärna och några andra vita blommor står han för den vita julen hos mig.

Copyright Klimakteriehäxan

Fulaste tröjan

Till jul brukar de komma fram, de skojiga tröjorna. I glada färger har de stickats, med tomtar och renar och granar och slädar och paket, gärna med lite glitter inpetat i maskorna. Oförargligt! Ofta riktigt roliga plagg som antagligen också är varma och mysiga. 

Men nu har jag sett en tröja som måste vara den fulaste någonsin. Kom tydligen lagom till jul. Förmodligen inte handstickad, eftersom det bevisligen finns fler än ett exemplar av detta textila missfoster som gått att köpa från Sverigedemokraternas webbshop. 

Inte ens Jimmie Åkessons hetaste beundrare kan väl gilla denna förskräckliga skapelse som han visat sig i, flera gånger!?! Eller så tycker man att den passar honom? Avstår från vidare analys.

Copyright Klimakteriehäxan

En liten bit av Italien har blivit min

Ett nytt konstverk har landat hos mig. Det föreställer en övergiven bondgård någonstans i Italien, och den är förevigad av en av mina arbetskamrater, en uppskattad kollega vid nyhetsdesken under lång tid. Sida vid sida har vi suttit, i dagar, veckor, månader och år, och det har varit givande!

Anders Mohlin är i dag en av få "riktiga" tecknare som arbetar på en nyhetsredaktion. Troligen är han en av de sista i skrået "rättegångstecknare", de som - när kameror är förbjudna - får i uppdrag att skildra miljö och människor i en rättssal under pågående förhandling. 

Numera är de yngre kollegorna oftast renodlade grafiker, skickliga i sitt gebit förvisso, men förr i världen hade vi journalister faktiskt konstnärer som arbetskamrater! Några har blivit berömda, som Karin "Mamma" Andersson till exempel. Andras verk har ställts ut på gallerier och sålts till konstintresserad allmänhet, men ändå ganska sällan. 

Molla (som han allmänt kallas) är en härlig kombination av finurlighet, klokskap och kreativitet. Han är en friluftsmänniska på långfärdsskridskor och fjällvandringar, han bestiger ett och annat berg ibland, rättar till kepsen och plåtar huvudstaden i morgonljus när han är på väg till jobbet på Gärdet. Det blir fantastiska fotografier!

Men han går nog ingenstans utan att ha skissblock, pennor och färger med sig. Molla ser en vacker flicka, en rynkig gubbe eller ett blankt och välputsat vrålåk. Han avbildar dem, snabbt och skickligt. Så har han hållit på i åratal, och i botten har han förvisso en utbildning på Konstfack.

Nyligen hade han sin allra första utställning i ett litet galleri på Hornsgatspuckeln här på Södermalm. Jag gick dit, det var vernissage. Packat i den lilla lokalen! Och på väggarna tryck av uppslag i hans "anteckningsböcker". Det blev snabbt många röda prickar som betecknar att verket sålts. En av prickarna var min.

Nu har verket levererats till min dörr och jag är mycket nöjd med mitt köp - Maken gillar det också, han var inte med och såg utställningen så han visste inte vad jag valt. 

Om det blir fler utställningar av Mollas verk vet jag förstås inte, men det borde ha gett mersmak, kan jag tycka. Dessutom har han uppmärksammats för sitt jobb på Sveriges television, i ett rejält reportage i Dagens Nyheter som du kan läsa här.

Nu ska jag se till att skaffa en ram till bilden, där cypressträden står som utropstecken vid horisonten och man nästan känner hur all grönskan runt de gamla husen doftar. En bit av Italien har blivit min!

Copyright Klimakteriehäxan

Julläsning

Vad läser du i jul? Det är Enligt O som undrar, i Veckans Kulturfråga.

En i dagsläget för mig synnerligen svår fråga att besvara. Jag, som i hela mitt liv älskat att läsa, har inte läst en bokrad på över en månad. Och jag vet inte varför. Har under hösten börjat på flera böcker, av olika slag, men det har ändå slutat med att jag som "godnattsaga" försöker få i alla siffrorna i ännu en (ganska svår) sudoku eller fylla några korsordsrutor som fortfarande är tomma.

Det är inte det att jag saknar oläst litteratur. Här står fakta, fiktion och feelgood sida vid sida i hyllan och bara väntar. Metervis. Jag tittar på dem, en efter en, tänker att jomenvisst, visst ska jag läsa den där! 

I bästa fall kan jag snart skåda ljuset i tunneln. Önskar er andra mysiga lässtunder i skenet från julgranens ljus!

Copyright Klimakteriehäxan

Nu säger jag NEJ igen!

Det kan inte finnas en logisk förklaring. Inte som en mänsklig hjärna kan producera, än mindre förstå. Och så här dags, när julen verkligen står för dörren, är det som länge varit ett irritationsmoment nu en källa till riktigt muttrande!

Jag säger nämligen NEJ till att Slotts senap, originalet, numera bara går att köpa i tub. Förr i världen såldes den i glas, och glasen hamnade åtminstone hemma hos oss i köksskåpet och återanvändes i åratal. Fanns i olika storlekar och modeller. Sedan blev det plastflaska, och det kändes väl OK – vi hade glas så det räckte, och tillverkaren tyckte att glasburkarna var för dyra.

Men i dag är det omöjligt att hitta denna senapernas senap i annan förpackning än i tub. Svårt att få ut allt (plastflaskan var lätt att länsa bara man klippte upp den) och liten, otillräcklig mängd per tub, särskilt nu i skinkans högsäsong.

Nu tänker säkert någon att detta är ett äkta lyxproblem och inget att ödsla kraft på. Det håller jag med om. Men ändå ... Och kom inte och säg att det går lika bra med andra senapssorter, för det säger jag också NEJ till! Ge oss tillbaka Slotts senap original i större förpackning, en som går att tömma och sedan återvinna!

Minns mina jular i Guatemala när jag i desperat jakt på "riktig senap" till sist stod och rörde ner florsocker i den amerikanska ... Om det blev bra? Nja. Men en aning bättre blev det ... Fast det SKA vara Slotts original, dock inte i tub. Det enda rätta i senapstider.

Copyright Klimakteriehäxan

Inför det som kommer snart ...

Att Elisa Matildas fredagsfrågor i dag handlar om den stundande julen är ju inte någon större överraskning precis, men trevligt ändå eller hur? Snart är den här, vinterns och tomtens stora helg!

1. Hur kommer du att spendera juldagarna? Hemmavid.
2. Vad önskar du dig i julklapp? Ingenting faktiskt. Har absolut det jag behöver, och mer därtill. Men om jag blir överraskad med nån liten present uppskattar jag det. 
3. Vad gör din jul? En fin gran och många levande ljus. Och mina jullakan i sängen!
4. Vad kan du inte vara utan på julbordet? Skinkan och tyrolersalladen. Bra kombo.
5. Tittar och/eller lyssnar du på någon av årets julkalendrar? Började med "Tidstjuven" på SVT men tappade intresset. Maken fortsätter dock titta!

Copyright Klimakteriehäxan

Julgodis

Vid frukostbordet i morse tittade Maken upp från tidningen och undrade vilka två livsmedel jag trodde hade gått upp mest i pris på sistone. Jag behövde inte tänka länge för att svara, och jag svarade rätt: kaffe och choklad. Men det kan inte hjälpas. Det handlar om två Måsten. Man måste få sitt kaffe, inte bara på morgonen utan någon gång på dagtid också, även om jag inte är nån stor kaffedrickare. Och så är det det där med den goda chokladen ...

Storhelger är godisdagar. Det bara är så, vilka föresatser om behärskat kaloriintag man än har. Och till julen ska det vara choklad! Ett vanligt exempel: Sverige äter ett par miljoner Aladdinaskar varje jul, det är tradition sedan mycket lång tid. Årets version har krympt, från 500 till 410 gram, och fyra praliner har tagits bort: Jordgubbskrisp, Apelsinkanel, Höstnougat och klassikern Romrussin. De är ersatta av två nya: Drömkrisp och Vaniljfudge.  

Om jag råkar hamna i Aladdin-läge är det nog romrussin den jag kommer att sakna. Men det finns som bekant annat godis också. Något av det smaskigaste jag vet är syltade apelsinskal i mörk choklad. Denna läckerhet får man tag i hos lite "finare" godistillverkare. 

Idag skulle jag bjuda mig på denna njutning och gick in och plockade en liten påse, innehållande "ungefär 100 gram". När jag skulle betala stirrade jag förundrat på siffran som dök upp på kassaapparaten. Nittionio kronor! Tusen spänn kilot!

Jag köpte den och bar hem den. Lyckades undvika att öppna den redan på bussen, minns en annan gång när jag gjort samma inköp (dyra då också men mycket billigare än i dag) och då visade det sig att påsen på något märkligt vis var tom när jag kom hem ...

Chokladfabriken förklarar att apelsinskalen måste kokas en gång om dagen i sexton dagar innan de är klara att doppas i chokladen. Mycket jobb. Därav priset. Och så, förstås, detta enkla faktum att kakao är en råvara som numera är guld värd. Men som julgodis är de här ganska fula pralinerna tämligen oslagbara. Fast jag köper inte fler påsar, inte till den här julen i alla fall!

Copyright Klimakteriehäxan

God jul i bokform

Nedräkningen är i gång. Inte så överraskande då kanske att Skriv-Robert valt jul till veckans tema för den bokliga tisdagstrion.

Som bekant (?) är jag sedan länge ett hängivet Selma Lagerlöf-fan. I fjol hade jag hennes jultexter samlade i "Selma Lagerlöfs jul" som min adventskalender. 24 stycken hämtade ur olika böcker, samtliga avsnitt med jultema. 

Gav också bort den i julklapp och tror att mottagaren fått en dos Selma om dagen i advent i år! Själv tog jag paus men tror att det blir dags igen 2026. Man tröttnar inte på Selma!

Det har antagligen gått bra att sälja den här sortens "adventskalender", för nu finns det en ny: "Kvinnornas jul: 24 berättelser i advent". Både gamla och nu levande författares texter finns med i samlingen. Snygga omslag på båda böckerna tycker jag! 

"Jul i Bullerbyn" är en skildring av idyll så som Astrid Lindgren lyckas beskriva den. Hoppas få tillfälle att läsa den med barnbarnen i år. Nu finns också "En jul i Småland för länge sen". I den berättar Astrid om julen 1913 när hon bl a fick gå med ut i skogen och hugga gran med pappa Samuel August. Det får inte särskilt många barn uppleva idag! Men ingen jul utan gran om ni frågar mig. Fast då får man förstås köpa den.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 173

KVISS

-För första gången stöter jag på den nysvenska stavningen av ordet quiz. Ni vet, det där man förr i världen kallade frågesport, en företeelse som roar många (mig bland andra). Ordet är förmodligen en importerad kombination av engelskans "question" (fråga) och "inquisitive" (frågvis, vetgirig). Ja, om man nu blir gladare av att stava det på s k svenska så går väl det jättebra. Men jag blir påmind om hur mycket engelska vi plockar in i vårt dagliga tal. En litterär storhet som ivrigt kämpade för att bli av med låneorden i svenskan var Viktor Rydberg som var en äkta purist. Han försökte exempelvis införa att de matematiska begreppen "tangent" och "korda" skulle heta "snudd" och "fyllsnudd". Skulle säkert gillat kviss också.

Veckans bild

Jag vet inte hur många gånger jag publicerat det här. Det är mitt absoluta älsklingsfoto på en Lucia med stjärngosse. Dottern är nog fyra, sonen därmed sex år gammal. Så bilden är inte direkt nytagen, över trettio år gammal faktiskt, men för mig är den ändå självklar som Veckans foto!

Att lussa är förvisso en tradition som är urgammal, men tänk att det går också alldeles utmärkt att kombinera en decemberdag med ett litet kräftkalas (vanligen betraktat som en attraktion i augusti). Det gjorde vi. Kräftorna var svenska, fångade i Värmland och visserligen ganska små men så goda!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT – en varning för vitt

Historiskt sett var vita kläder i allmänhet statusmarkörer. De signalerade att man hade råd med tjänstefolk som höll dem rena. /.../ Men alla vita kläder, oavsett stil och snitt, är ganska så opraktiska eftersom de suger åt sig smink, smuts och fläckar, oavsett hur försiktigt man än tar sig fram. Det är kort sagt en mycket krävande färg.

-I min lilla värld är det emellanåt väldigt snyggt med vita kläder. En vit skjorta är aldrig fel, vita jeans skickar signaler om sommar, råkar man ha lite solbränna att visa upp gör man gärna det i kombination med något vitt ... Problemet är att det där fräscha plagget blixtsnabbt blir solkigt. En droppe sås sliter sig från besticken, en mogen frukt lämnar outplånliga saftspår osv osv. Nu visar det sig att tunga trendsättare i USA kommit fram till att vitt är den stora modefärgen för 2026, vilket Susanne Ljung berättar i en krönika i Dagens Nyheter. Men även hon funderar i samma banor som jag: vitt är snyggt så länge det är rent, så en varning är på plats!

Veckans mening – om framtiden efter cancer

Finns det en mening jag läst denna vecka som fått mig att reagera lite extra? Jo visst gör det det. Så jag kan hörsamma Skriv-Roberts påbud. Hittar min mening i en intervju med publicisten och feministikonen Amelia Adamo, som behandlas för aggressiv bröstcancer. Men hon tror att hon ska bli frisk med skickliga läkares hjälp, och hon kan tänka framåt, förbi cellgifterna och strålningen, och man kan bara önska att hennes vision för framtiden ska bli sann:

Det är klart att jag skulle vilja att det fanns några armar runt mig en vacker dag och någon som säger "Vad ska vi göra på lördag?"

Copyright Klimakteriehäxan

Fredagsfrågor på allvar

Hej fredag, nu är det dags för fem frågor från Elisa Matilda. Denna gång har hennes frågor en allvarlig underton.

1. Vilket ögonblick från det senaste året vill du hålla fast vid extra hårt? Kan inte välja helt enkelt.
2. Vad får dig att le, även en annars tung eller vanlig dag? En gullig unge som ler mot mig. Eller en hund som ger mig några vift på svansen.
3. Vad i din vardag får dig att stanna upp och känna tacksamhet? Att jag inte har ett skåp fullt med mediciner. 
4. När brukar du känna ”det här är livet”? När jag går och tar ett dopp i havet där vattnet är klart, ljummet och utan vågor.
5. Vad får dig att känna hopp, även när livet känns lite tungt? Har lånat ett mantra från Povel Ramel som jag använder hela tiden: Det bor en solkatt i varje skärva. Vilket inte alltid är lätt att komma ihåg ...

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 172

 LIKSOM

-Hur ska vi bli av med detta sexbokstaviga lilla ord som blivit svenska språkets värsta ohyra? Ett ord som faktiskt numera saknar betydelse. Det har hänt att jag har räknat dem, exempelvis i intervjuer i radio eller tv. Oavsett intervjuobjektets förmodade utbildningsnivå eller placering på samhällsstegen strös ordet in, så tätt att man baxnar. Lyssnar de aldrig på sig själva? Det där ordet funkar bara som helt meningslös utfyllnad, kanske försöker talaren skaffa sig en extra sekunds tankeutrymme, men för att uppnå det får man nog ta till något längre. Minns intervjun med Björn Borg i Skavlan för en tid sedan. Borg sa inte "liksom" en enda gång på en halvtimme. Underbart! 

I närheten av snille och smak

Veckans tisdagstrio är det dags för, förstås. Temat, som Skriv-Robert bestämt, är denna gång Svenska Akademien (associera fritt!). Jag får alltså närma mig det där gänget som sägs representera snille och smak, även om det periodvis funnits anledning att starkt ifrågasätta det.

Svenska Akademiens ordlista (SAOL) är ett språkligt rättesnöre som ibland verkligen kan överraska. Den boken tar sig lätt in på pallen denna gång. För oss som är roade av lek med ord och bokstäver som Alfapet/Wordfeud är den Lagen. Inte sällan blir man förvånad: somliga ord som man skulle vilja svära på att de inte existerar finns minsann. Medan andra som känns naturliga inte dyker upp ... 

Akademien ger också ut böcker på sitt eget förlag, deras lista över publicerade verk är lång och fylls ständigt på. Bland titlarna finns svenska klassiker, både poesi och fiktion (Lagerlöf. Boye, Moberg, Ekelöf). Men också lite nyare titlar som exempelvis "Fjärilen i min hjärna", en mycket berörande bok av Anders Paulrud som han skrev när han fått sin cancerdiagnos. Det här blev hans sista roman.

Det blev en oändligt sorgsen historia när en kvinna för första gången utsågs till akademiens ständiga sekreterare. Sara Danius, litteraturvetare, tillträdde jobbet 2015. Då hade hon varit ledamot i sju år, på stol nummer sju. 2019 avgick hon efter en lång rad konflikter. En faktor var oenighet om hanteringen av den s k Kulturprofilen som spelade en knepig och olämplig roll i akademiens utkant. Eftersom han var gift med en av ledamöterna (Katarina Frostenson) hade han fått tillgång till hemlig information bl a, samtidigt som han anklagades för sexuella trakasserier och våldtäkt. (Han hamnade i fängelse.)

Danius i en av de fyra klänningarna på omslaget
till hennes egen bok "Sidenkatedralen", en 
 samlingsvolym med essäer och artiklar hon skrivit.

Ett arv som Danius lämnade efter sig till sina medsystrar kan man kanske kalla det faktum att hon med sitt val av uppseendeväckande kreationer till Nobelfesten gav modeintresset ett seriöst erkännande. Innan klänningarna syntes hade hon gett ett ansikte till knytblusen som fick en renässans, hon gick till och med mannekäng på NK iklädd en modell hon själv designat. Jag satt i publiken!

De fyra fantastiska aftonklänningarna, skapade av Per Engsheden, fick kungligheternas outfits på Nobelfesten att hamna i (medie)skuggan. De har också visats på utställning och ingår nu i Nationalmuseums samlingar. Och så finns det förstås en bok! I "Danius och modet" utforskar Marie Ledendal och Philip Warkander Danius relation till mode – med fokus på just de där klänningarna. Får man kalla dem kaxiga utan att verka vanvördig?

I morgon är det fest i Stockholms stadshus igen. Jag har genom jobbet fått ungefär så mycket Nobel som jag tål (snarare kanske lite i överkant) men jag ser ändå till att kolla klänningarna när hela gänget glider nerför den breda trappan i Gyllene salen. Sedan ägnar jag mig åt annat!

Copyright Klimakteriehäxan

Nu blir mitt liv aska!

Det blev nästan en full Ica-kasse. Full av mitt liv, så att säga. Insåg att jag har sparat mina kalendrar ända sedan 70-talet. Varför? Vet inte. Faktum är att ju längre tiden led, ju äldre jag blev, desto mindre skrev jag i de där små böckerna med diskret guldtryck på plastpärm.

Tar upp en liten svart sak från sent 60-tal. Bläddrar på måfå. Kan läsa att jag jonglerade med flera pojkvänner, hur det nu kan ha gått till? Har skrivit in enstaka saker om jobbet, om högtidsdagar, såväl egna som andras. Särskilt intressant är det inte, även om det möjligen var viktigt då.

Som tur är vet jag att jag definitivt inte kommer att drabbas av att försöka ge ut skildringen av mitt liv i dagboksform. Har ännu inte stött på någon annans som fått mig att läsa med nöje (med ett undantag: Selma Lagerlöfs "Dagbok"). Senast var det Marianne Lindberg de Geer jag gav chansen, men avbröt. Hennes liv är inte mer spännande än mitt och någon stor stilist tycker jag inte heller att hon är.

Nu har jag förpassat dessa dokument över mitt liv – påsen var tung! – till miljörummet. Vilken dag som helst är de förvandlade till aska. Alla spår utsuddade. Ack ja, så förgängligt är livet även i dagboksform!

Copyright Klimakteriehäxan

På gång

Rätt som det är hittar man något att fira Skyltsöndag med! Som nu! Håll med om att det här är en rätt så oväntad "trafikreglering"! Det är Professor Deutsch som inte låter projektet Skyltsöndag dö. Han tog över när BP la ner sitt "chefsskap".

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 171

STÅTTS

-Smaka på den! En motspelare la ordet i Wordfeud (datoriserat Alfapet) och fick det godkänt. Jag stirrade förundrat på displayen. Vad är detta? Allt som kan användas i spelet måste gå att hitta i SAOL. Rent kunskapsmässigt kan jag förstå att detta skulle kunna vara en böjning av verbet stå. Men jag kan hur gärna jag än skulle vilja inte få in det i en mening! Analogt med "förståtts" och "utståtts"? Nej jag klarar det inte. Om nu du som ser detta kan ge mig en fungerande svensk mening som innehåller detta ord skulle jag sova lite lugnare i natt. Det är f ö inte första gången jag häpnat över vad SAOL tillåter, och jag vet att jag inte är ensam om det ...

Veckans mening – om språk och kön

Har jag i veckan läst någon mening som stannat kvar lite extra i min skalle? Det är Skriv-Robert som undrar, på ständig lördagsjakt efter Veckans mening. Jag har dålig fart på min bokkonsumtion för närvarande, men under en av mina många (men inte tillräckligt många) utgrävningar av lådor, hyllor och skåp återfann jag en bild som länge satt på min vägg. Det är en enspaltare av Henrik Tikkanen,  finlandssvensk tecknare och författare. Han publicerades återkommande i Dagens Nyheter från 1977 med teckningar åtföljda av en mening, ofta med satirisk udd. Hans alster kallades "pojkstreck". Här ett exempel, nu vald till Veckans mening av mig!

Copyright Klimakteriehäxan

Hem, ljuva hem!

Grått och ganska trist att titta ut genom fönstret denna fredagsmorgon. Borde man inte flytta till ett varmare klimat? Tror att det är såna funderingar som dök upp hos Elisa Matilda när hon bestämde sig för denna fredags fem frågor. Men nog är åtminstone jag rätt nöjd med att bo där jag bor. Så praktiskt! Hem, ljuva hem!

1. Vart utanför din nuvarande stad skulle du om möjligt flytta till? Vill inte flytta alls faktiskt. Men visst finns det stunder när jag önskar att jag kunde kalla en varmare och soligare plats för "hemma".
2. Var låg ditt första boende? Mina föräldrar hyrde en stuga på landet när jag föddes. Min första egna bostad var ett inackorderingsrum.
3. Vad kan du inte kompromissa med gällande standard? Det ska inte finnas kackerlackor. (Har drabbats av dessa odjur!) Badrum och kök ska vara i gott skick.
4. Vilken typ av område trivs du bäst i? Tror att jag hamnat rätt: lägenhet i stort hus nära vatten och grönt och med centrum ganska enkelt åtkomligt. Någon annan sköter blomrabatter, skottar snö, sandar på ishalkan ...
5. Vilken utsikt skulle du helst vakna till varje dag? Är rätt nöjd med den jag har, men med mer vatten skulle den nog bli ännu bättre. 

Trevlig helg alla! Snart är det jul!

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

98500

-Så många barn föddes i Sverige under fjolåret. Fast egentligen bör man säga "så få". För antalet bebisar sjunker och fjolårets siffra är den lägsta på 22 år. En slutsiffra för 2025 finns ännu inte, men inget tyder på någon uppgång. Och inte sedan 1751 har barnafödandet varit så lågt som nu: 1,43 barn per kvinna. Man kan spekulera i orsakerna men någon glasklar förklaring står inte att finna. Rättare sagt: jag har inte hittat den ...

Just nu i december

Månadsskifte, igen. Viss kommer de oftare nu än förr? Det må vara hur som helst med den saken, jag fortsätter med det jag tänkt ska bli en vana; en uppdatering på fem punkter – därtill inspirerad av bloggen Kulturkollo.

Just nu läser jag Mikael Yvesands "Våran pojke". Var nominerad till August-priset (men fick det inte).

Just nu lyssnar jag på "Hon som tittade in", en deckare av Karin Wahlgren i uppläsning av Torsten Wahlund. Lite omständlig men inte så tokig ändå. Man märker att författaren är läkare i botten! 

Just nu tittar jag på  "Skiftet", svensk serie på Netflix som faktiskt är riktigt bra. Om de första kvinnorna som blev poliser och vad de mötte, både ute på gatan och på polisstationen ... Kollar åtminstone de första avsnitten av årets julkalender i SvT.  

Just nu njuter jag av en slurk glögg. Kan inte dricka särskilt mycket av den varan, för då får jag garanterat ont i huvudet.

Just nu längtar jag efter att Dottern kommer hem till jul. Då köper vi gran och klär den tillsammans, på kvällen den 23. Sedan äter vi risgrynsgröt och tar julens första skinkmacka!

Copyright Klimakteriehäxan

Beige – är det ens en färg?

Stig Lindbergs bilder till Lennart Hellsings
berättelser om Krakel Spektakel sänder
helt rätt signaler!

Har aldrig varit förtjust i beige. Tvekar t o m att kalla det en färg. Men rätt som det är har trendnissarna  hittat in i denna färglösa återvändsgränd. Heminredning, mode, offentliga miljöer – överallt finns de neutrala tonerna.

Den så kallade "beige home-estetiken", hyllad för sina rena linjer och någon sorts lugn, har blivit en global designtrend. Men nu höjer pedagoger och utvecklingsexperter varnande  rösten: kan ett färglöst hem påverka hur barn växer och lär sig?

Ja, med största sannolikhet. Ny forskning pekar på att miljöer som domineras av beige, grått och andra dämpade toner ger färre visuella och taktila intryck, vilket kan minska barnets nyfikenhet och möjligheter till aktiv utforskning av närmiljön. De blir mindre kreativa och tappar åtminstone delvis sin empatiska förmåga.

Vill man ha gladare och lyckligare och i framtiden mer framgångsrika barn ska man inte snåla med färg medan de växer upp!

Naturligtvis ska våra ungar omges av färg, och då inte bara på Lego-bitarna. Nej, klä dem i rött och grönt och blått och orange. In med hela regnbågen! Inte bara barnen mår bra av det utan deras omgivning också! Och vad säger ni: kan man ens kalla beige för en färg? 

 

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: vidaXL 

CITAT om kulturpolitik

Jag blir deprimerad av att man inte förstår att ett rikt kulturutbud, såväl utövande som nyttjande, är grunden för en levande demokrati. Det kanske t o m är det som gör oss till människor. Om jag fick bestämma skulle vi göra en mångmiljardsatsning på public service där vi bygger upp nyhetsredaktioner lokalt runt om i hela vårt land, både radio och tv. Som jag ser det är public service ingen utgift, det är en investering vi måste göra för att få vår demokrati att överleva.

-Håkan Juholt, f d riksdagsman (S), tillika partiets ordförande i nio månader (från mars 2011 till januari 2012) , intervjuas i tidningen Dagens ETC. Han verkar nöjd när han ser tillbaka på sin tid både som politiker och som ambassdör (vilket han blev när han fått sparken som partiledare). Nu konstaterar han dels att han har gott om politiska tankar och idéer, dels att socialdemokraterna över huvud taget inte vill ha med honom att göra. Där tror jag att Magdalena Andersson & Co tänker fel. Kan hon vara skrämd av ordet "juholtare" som togs in i Språkrådets lista över nya svenska ord 2011? (En "juholtare" är ett förhastat uttalande som man snart tvingas backa på.)

Högt uppe på berget ...

Kort och koncist är påbudet som gäller för denna upplaga av Tisdagstrion. Skriv-Robert har bestämt att nyckelordet är berg. Och det öppnar förvisso många vägar, kanske inte bara uppåt ... Dramatiska berg kan jag möjligen njuta av om de kan ses från långt håll. I övrigt nöjer jag mig absolut med att läsa om dem och försöken att betvinga dem.

"Sju år i Tibet" (Sieben Jahre in Tibet) av Heinrich Harrer läste jag redan som barn och blev helt fascinerad. Har läst om den och också sett filmen när Brad Pitt spelar huvudrollen som tysken som kommer till det lilla bergslandet där ingenting liknar det han redan känner till. Stundtals riktigt läskigt men oavbrutet fängslande. Bygger på en sann historia.

 "Tunn luft" (Into Thin Air) är ingen roman men snarare ett resereportage av den amerikanske journalisten Jon Krakauer. Expeditionen han deltar i med målet att nå toppen av Mount Everest stöter på många och svåra problem. Värst av allt en häftig storm. Flera i gruppen dör. Otäckt men bra läsning när man sitter trygg hemma i värmen ...

"Ormens väg på hälleberget" är en av Torgny Lindgrens tidiga romaner (kom ut 1982). Hjärtskärande bitvis, om slavliknande förhållanden i det gamla svenska bondesamhället för dem som inget har. Utspelar sig (förstås) i Västerbotten!

Copyright Klimakteriehäxan

Full fart framåt i alfabetet med F

Det är Enligt O som vill skapa ett litteraturens eget ABC, baserat på hennes frågor. Det har blivit dags för F!

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på F!

Jag väljer två; båda kvinnor som verkar ha fallit lite i glömska, en svensk och en amerikansk: först Marianne Fredriksson. Vad beträffar henne så är trilogin bestående av "Evas bok", "Kains bok" och "Noreas saga" i mitt tycke helt överlägsen resten av hennes (stora) produktion (har dock inte läst allt, förstås).

Marilyn French gjorde djupt intryck på mig med "Det blödande hjärtat" (The Bleeding Heart) och "Kvinnorummet" (Women´s Room). Det var måste-läsning på 80-talet (båda kom ut 1977) och jag tror att böckerna håller jättebra ännu!

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på F!

Törs jag dra ännu en lans för "Fvonk" skriven av Norges roligaste man, Erlend Loe? Det här är en historia som, precis som titeln, inte liknar något annat. Två män blir goda vänner, en av dem är Jens Stoltenberg. Det där är bara en gnutta av alltihop! Grymt underhållande!

Tipsa om en riktigt bra feelgood-bok!

Tyvärr är det ju så att feelgood-författarna ofta verkar koka soppa på samma spikar. Ett oväntat arv dimper ner, en affärsrörelse medföljer men står på ruinens brant. Arvingen kommer, förälskar sig i platsen, företaget och (minst en av) medhjälparna och – simsalabim! – det går att få fart på resebyrån/bokhandeln/restaurangen/bageriet/butiken, stryk det som ej önskas.

Rekommenderar i stället en härlig, burlesk favorit: "Harens år" av Arto Paasilinna. Här blir man både road och överraskad!

Copyright Klimakteriehäxan