Veckans foto

Det handlar om vädret. Vintern. Snön. Kylan. Blåsten. Allt detta som sammantaget gör att man gärna håller sig inomhus, som instängd i ett mörkt rum där det allra nödvändigaste finns: säng, bord, stol. Fönstret behövs liksom inte, man vet ju ändå hur det ser ut där ute ...

Men så plötsligt händer det. Solen lyckas kika fram mellan några moln som egentligen är fulla av snö, men som bestämt sig för att inte slänga ur sig de kalla flingorna. Inte just nu i alla fall. Det blir skuggor på den vita marken!

Visst är jag väderfixerad ... men också lite konstintresserad. Det mörka rummet i översta fotot är ett verk av  Meta Isæus-Berlin, "As I Remember". Kanske hennes flickrum, här återskapat i trä, porslin, textil och led-ljus? Rummet ingår i hennes utställning "Festen som inte blev av" i Stockholms Kulturhus. Utställningen kan ses en vecka till.  

Den nedre bilden har jag tagit i Gamla Stan, strax utanför upp/nedgången till tunnelbanan. Skulpturen heter "Familjegrupp", den kom dit 1973 och är gjord av Pye Engström. Den familjen har alltså upplevt alla olika sorters väder och vintrar. Tänker att trion uppskattade de där solstrålarna lika mycket som jag gjorde. Mamma, pappa och barn i brons löper på skenor och figurernas inbördes positioner kan ändras, det är tanken. Fast i kylan tror jag de sitter stilla ... fastfrusna, helt enkelt!

Flera bloggare bjuder säkert på Veckans bild(er) i dag. De hittas sannolikt om du klickar dig över till Åke och kollar hans kommentarsspalt.

Hade just satt punkt för inlägget när de kom, rådjursmamman och hennes kid. Tyvärr stannade hon i skuggan av vårt hus, troligen skrämd när jag drog upp persiennen för att kunna fotografera, men en riktigt vinterbild från Barndomslandet blev det ändå tycker jag! Lite senare kom åtta rådjur till grannen (som lägger ut mat till dem), men då hade jag
ingen chans att plåta.

Copyright Klimakteriehäxan

Mönstrat

Har förstått att man ganska enkelt kan skapa sin egen QR-kod.
 Vore kul med en duk eller en kudde med mönstret på eller hur?

Mönster ska vi avhandla om vi "hoppar på tåget", ett bloggartåg som körs av Åke, med avgång på lördagar, inte från någon speciell station utan från just den plats där man själv råkar befinna sig!

Det finns ett mönster som vi numera möter oavbrutet. Variationerna är oräkneliga, trots att färgerna bara är två: svart och vitt (fast det lär gå att lägga till någon färg). Och vi använder dem utan att reflektera särskilt mycket mer än att vi tänker att ja, det fungerade nu också!

Jag tänker på den där kvadratiska QR-koden. QR står för Quick Response, och man får verkligen svar på direkten. Bara att scanna den där rutan med mobilens kamera och du hamnar på en särskilt webbadress, du kan logga in någonstans och fortsätta med ditt ärende.

Systemet med QR-kod är japanskt och har vid det här laget funnits i lite drygt trettio år. Det tog femton år för det att komma till Sverige. Tidigare hade vi förlitat oss på streckkoder. De används förvisso än, men QR-koden kan innehålla mycket mer information. 

När jag tittar på min bild av en sådan där kodruta inser jag att det skulle kunna bli en snygg kudde också, ett textilt mönster för korsstygn, eller något den händiga kan virka?! Titta bara på bilden nedan: en liten sminkväska jag just fått i present, handvirkad med röda hjärtan!

Här ett annat mönster som jag vet att många av oss har svårt att slänga i soporna: en flaska för årgångsglögg från Blossa, Systembolagets storsäljare i advents- och juletid.

Just denna är från 2021 och den hette Valencia. Det var året då glöggen hade smak av "solmogen apelsin, pomerans och apelsinblomma" i kombination med klassiska glöggkryddor. Flaskans dekoration sägs vara inspirerat av spansk kakelkonst, ett handmålat mönster som påminner om kurbitser. 

Vår orange butelj hade en slatt kvar, några goda droppar som vi nu petat i oss. Men flaskan, med sitt snygga mönster, den står kvar!

Copyright Klimakteriehäxan

Mitt liv som lättretad

Världen fortsätter envist med att vara vit och kall runt omkring mig. Dristar mig ändå ur den varma sköna sängen och kollar vad Elisa Matilda tycker att jag ska berätta om mig själv denna gång, i fem fredagsfrågor. När jag tittar på mina svar kommer jag också på rubriken: Mitt liv som lättretad. För egentligen borde man väl bry sig om viktigare saker?

1. Vad stör du dig på i vardagen? Folk som äter med öppen mun, sörplar när de dricker. 
2. Vad stör dig mer ju äldre du blir? Att jag tänker långsammare.
3. När tappar du tålamodet snabbast? Tålamod är över huvud taget inte min bästa gren. Tycker folk ska fatta snabbt, agera.
4. Vad stör dig med rutiner? Inget särskilt. De kan vara bra att ha.
5. När kan du inte sova? När jag är kall om fötterna.

Copyright Klimakteriehäxan

Tv-tips ni kanske inte alls behöver ...?

Inte för att ni bett om det och kanske är det ingenting ni behöver heller, men nu får ni det ändå: ett par tv-tips!

Jag blir så glad och lättad när jag ramlar över en serie som inte är en blåkopia på alla andra ... Är definitivt ointresserad av övernaturligheter som zombies och utomjordingar och har noll förståelse för folk som skjuter skallen av sina medmänniskor så att hjärnsubstansen flyger, blandat med annat grovt våld. Poliser med alkoholproblem har jag heller inte mycket sympati för. Så när/om jag hittar något lite annorlunda vill jag gärna dela med mig.
Här är tre fynd som alla finns på SVT Play för närvarande!

"Malpractice" är en brittisk serie i sjukhusmiljö. Den handlar om hur man utreder eventuella felbehandlingar i vården. Det blir som en sorts polisarbete bland läkare, sjuksköterskor och barnmorskor, där intriger och maktspel florerar. Spännande! I säsong 2 (den första finns inte kvar att se längre) är det en psykiatriker som står i centrum. Består av 5 x 45 min och ligger här, redo för ditt klick!

"Berit – en bättre man" har två huvudfigurer: den populära ståupparen Live och nättrollet/kvinnohataren/enstöringen Tom. Han har utsett Live till sitt främsta hatobjekt men det tar en dramatisk vändning när hon talar ut om nätförföljelsen och nämner hans alias. Toms identitet blir omedelbart avslöjad och sedan drar historien igång på allvar ... Serien är norsk. 4 x 50 min per avsnitt, här. 

Att påpeka att "I vår herres hage" är inne på sin sjätte säsong är väl att slå in en redan vidöppen dörr, antar jag? Jag gör det ändå, så vilsamt bland veterinärer, bönder, jordnära kvinnor och stora och små djur (seriens originaltitel är "All creatures great and small").  6 x 45 min att se fram emot!

Copyright Klimakteriehäxan

Att resa förr och nu

Planerar du en resa någonstans? Eller är du bara lite sugen och vill resa i fantasin? Eller tycker du att rest klart, rent av? Oavsett vad ditt svar är tycker jag att du, om du har några minuter över, kan läsa en riktigt rolig och bra text skriven av Helena Bergström på bloggen Freedom Travel. Hon listar femton punkter på vilka gårdagens resenärer betedde sig helt annorlunda mot dagens! Det är mobilens "fel". Jag och säkert många med mig ler igenkännande åt resecheckar, pappersbiljetter och "collect calls", till exempel.

 Copyright Klimakteriehäxan

Mitt liv som kund

Mina bananpannkakor märks
 i statistiken. Består av ägg
och bananer.

Visst är jag en så kallad Ica-stammis, en ganska nöjd sådan dessutom. Men tänk vilken koll de har på mig! För nu har jag fått deras totala kartläggning av mig och mitt liv som kund. Det kom ett mejl (alla "stammisar" har naturligtvis fått det). Jag erbjöds att "kolla in mitt Stammisår 2025!".

Då gjorde jag det och nu vet jag saker om mig själv jag verkligen inte hade en aning om – det är klart att det handlar om tämligen onödigt vetande, fast lite kul tyckte jag i alla fall!

Tänk bara att jag bar hem 794 kg varor under året. Besökte 16 olika butiker, oftast (61 ggr) den som ligger allra närmast. Normalt handlar jag 3 ggr per vecka, i genomsnitt 11 varor per gång. Allra mest handlar jag i december, vilket knappast kan överraska någon som kommer ihåg att det är då julen infaller ...

Ett och annat som Icas datorer petat ihop om mig och mina inköp överraskar förstås inte alls. På min åtta-i-topp-lista finns naturligtvis det jag och Maken inte kan leva utan. Som etta mina bananer, på andra plats hans Falu rågrut (jo då jag äter det också). Därefter kommer ägg, messmör, smörgåsmargarin, rökt skinka, lättmjölk och färsk pasta. Varor vi ju inte kan leva utan, så är det bara ...

Vad Ica dock inte har en aning om är att jag också kan vara otrogen. Besöker inte sällan Lidl, ibland blir det Coop och enstaka gånger också Hemköp. 

Bild från ica.se

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om citrus

Vilka förunderliga skapelser de är, citrusfrukterna! Vackra och lockande på utsidan, oavsett om de är blodröda, orange, citrongula eller limegröna. Och inuti: de ljuvligt saftiga klyftorna, så sköra och samtidigt tillräckligt starka att de kapslar in fruktsaften. En mirakulös kombination av fast och flytande – en av naturens bästa förpackningar.

-Jens Linder, matskribent i Dagens Nyheter, hyllar citrusfrukterna som har sin verkliga högsäsong just nu. Tycker han formulerat sig väl och vackert om något som jag också uppskattar! En snabblunchvariant som hör till mina favoriter är citrus (av valfri sort) med keso. Mumsig kombination!

Lite citrusfrukt hemma hos mig, i en korg från Søstrene Greene som jag inte kunde motstå
 ... visst är den fin?

 Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

2 800

-Så många ord är nya i den femtonde upplagan av SAOL, Svenska Akademiens ordlista, som släpps i morgon.. Elva år har gått sedan den förra gavs ut. Bland de "moderna" orden som nu kommit in hittar man sådant som "sträcktittning", "gruppkram" och "klickbete".  Samtidigt har 1500 ord plockats bort. Kanske kommer ingen eller i alla fall väldigt få att sakna "giftblanderska" och "sedeltankning"?  

Ut i rymden!

Rymden är temat för denna veckas Tisdagstrio, så har Skriv-Robert bestämt. Önskar innerligt att jag kunde påstå att jag läst Harry Martinssons "Aniara", fast det har jag inte, har bara sett filmen ... men den tyckte jag var bra!

Rent generellt är jag inte jätteintresserad av rymdäventyr, men har tre att presentera ur barnbokshyllan, böcker vars titlar åtminstone har rymdanknytning!

"Det blåser på månen"  (The Wind on the Moon) är en brittisk barnbok av Eric Linklater som blivit en klassiker. Om systrarna Dinna och Dorinda som gör som de själv, men inte som föräldrarna, vill. Älskade den!

"I taket lyser stjärnorna" är en fin bok av Johanna Thydell om en tonårsflicka som brottas med sina egna problem men vars mamma samtidigt drabbas av cancer. Fick Augustpriset 2011.

"Pelle på planetfärd" är en härlig berättelse om pojken som vill flytta till en annan planet när livet här hemma på jorden är onödigt jobbigt. Jan Lööf är pålitlig!

Copyright Klimakteriehäxan

Vi firar en hundraåring!

Åt en trevlig lunch med en gammal kollega i dag. Och så hampade det sig så att vi också investerade i var sitt par örhängen. De kostade 99 kronor, men det var inte priset som avgjorde, det var vad de var: en rund bit ur tv:s klassiska testbild, med balkar i färg. Vi kom fram till att med våra i runda slängar sammantagna  hundra år i tv-branschen var de ämnade för oss, om/när vi vill se tillbaka på gamla bedrifter. Inte förrän jag kommit hem upptäckte jag att det var televisionens hundraårsdag i dag! Men det firade vi alltså, även om vi insåg det först i efterhand! Hurra hurra hurra!

Copyright Klimakteriehäxan

Vin och etikett

Alla som känner mig vet att jag gärna dricker ett glas vin till fredagsmiddagen, det kan vara rött eller vitt (i enstaka fall rosé) beroende på vilken sorts mat vi äter. Men det är heller ingen hemlighet att jag i grund och botten inte kan ett smack om viner. Mina smaklökar är inte av bästa sort, mitt luktsinne försämrat sedan väldigt länge. Ändå anser jag att jag kan uppskatta den ädla drycken!

Undrar du då hur jag vet vad jag ska bära hem för flaskor från Systembolaget? Jo det kan jag berätta. Min metod är superb: jag går på etiketten, dess grafiska form i kombination med det namn producenten valt att sätta på sitt vin.

En svart katt från Chile är lätt att bära hem.

Den svarta katten, "Gato negro", är en gammal prisvärd variant från Chile vars namn vi hunnit vänja oss vid. Men det finns nya bekantskaper i Systembolagets sortiment!

Alltså har jag på sistone druckit "The Idiot" (Italien), "Mucho mas" ("mycket mer" från Spanien) och  "Cigarra" (portugisisk "syrsa"). Återstår att köpa och smutta på "Satyr" (mytologiskt djur från Libanon), "The Bomb" (från Italien) och varför inte "In the Mood" (från Sydafrika, kräver kanske bakgrundsmusik med Glenn Millers orkester?).

"Bread & Butter" är ju för de flesta en livsnödvändighet, men eftersom det vinet kommer från USA har jag inte prövat det. Kanske finns det kvar när Trump inte längre gör det? Får testa då i så fall. (Jag inser förstås att min pyttelilla köpbojkott av amerikanska produkter inte ger något eko in i Vita Huset ... fortsätter ändå!)

Om man går utanför Systembolagets hyllor finns fler lockande sorter. Det verkar som om spanjorerna tar ledningen när det kommer till att hitta på skojiga namn (fast på engelska) för vinmakarnas produkter. Eller vad sägs om "Just fucking good wine", "You look great" och "Knock knock"? Vem vet, kanske också någon sommelier med omfattande kunskaper i enologi kan uppskatta ett vin som har ett roligt namn?

"Vett och etikett" är något man får lära sig för att smälta in i sociala sammanhang. "Vin och etikett" kan man ägna sig åt i största enskildhet, man måste ju inte – som jag – berätta att man inte begriper bättre!

Copyright Klimakteriehäxan

Här kommer H

Med Enligt O i spetsen håller vi på att ta fram ett litteraturens eget ABC, där vi nu kommit fram till bokstaven H. Minns plötsligt hur man på 1960-talet skapade en helt ny ABC-bok genom att folk fick skicka in förslag till bra rim som passade för bokstäverna – ett initiativ från tv-programmet "Hylands hörna" som ALLA såg. Då löd H-versen så här:

Hemslöjd kallas plastreplik.
gjord i en japansk fabrik.

Men nu gäller andra påbud, och jag väjer för självklara kandidater som Ernest Hemingway, Hermann Hesse, Knut Hamsun och Heinrich Böll, samtliga belönade med Nobels litteraturpris (och jag har läst dem!). Tre H-frågor ska i alla fall få sina svar!

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på H!
Åke Holmberg (1907-1991) skapade Ture Sventon och gav fastlagsbullen ett smeknamn som aldrig går bort: temla. Det ska han ha tack för! Nio böcker finns det, den första kom 1948. 1972 såg man långfilmsversionen och som julkalender dök Sventon upp 1989.  

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på H! 
Att jag minns Daniel Bergmans självbiografiska "Hjärtat" har inte ett dugg att göra med hans berömda föräldrar (Ingmar Bergman och Käbi Laretei), eller dottern författaren säger att boken riktar sig till, eftersom han lever med livshotande sjukdom och kan dö när som helst. Innan den tvingade honom att sluta arbeta hade han bytt bana, från filmens värld, och blivit sjuksköterska. Så småningom jobbade han i ambulans, och de inblickar han ger kring det obeskrivligt viktiga och tunga yrket var min verkliga behållning av läsningen. Hjältar är de, hela bunten! Tur att de finns!

Tipsa om en hyllad bok av en hyllad författare! 
Här blir det faktiskt ännu en bok på H, fast det inte är nödvändigt. Men hyllad har han blivit, Bernhard Schlink, och det är han värd. Faktiskt borde han uppmärksammas ännu mer! I min hylla har han en hedersplats. Där står romanen "Högläsaren" (Der Hochleser) som är en otroligt gripande historia i efterkrigstidens Tyskland. Kärlek uppstår mellan en vacker kvinna som är spårvagnskonduktör och en mycket yngre man som studerar för att skapa en bra framtid. Upplösningen är överraskande och åtminstone jag kände den ända in i hjärtat ... En riktigt bra film blev det också.

Copyright Klimakteriehäxan

Vackert uppåt väggarna

Kan man pynta ett hus?
Självklart kan man det. Med klängväxter, blommor i balkonglådor, muralmålningar, snickarglädje, spännande belysning. Eller varför inte en plåtbit? Det har vi en, på verandaväggen, inramad av klätterhortensia!

Det är mitt svar när bloggande Åke vill att man ska "hoppa på tåget" och i sin blogg reagera på hans nyckelord som återkommer på lördagar (fast jag nästan alltid missar det) och som denna gång vill se husdekorationer.

Hämtar mina dekorationer ur arkivets sommarlandskap, i Barndomslandet. Här och nu, i  huvudkommunen, snöar det ... exakt en månad har gått sedan julafton, men visst känns det som den ligger ännu längre bakåt i tiden?

Fågeln Fia från Stubbviken Design pryder väggen på vårt hus i Barndomslandet. Gjord i cortenstål. Gillar henne helhjärtat!

Handsnidad/snickrad/målad dörrknackare på vår husknut. Du kan också skymta en klängros, även det en husprydnad! Och visst, ännu en fågel. Jag har ju pippi på dem!

Den här ladan fick sin fasad förskönad 1948 av konstnären Jörgen Zetterquist.
Du kan läsa mer om den här målningen här.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – och ett tv-tips

Det händer emellanåt att jag saknar New York. Nu har jag inte varit där på länge. Kanske kommer jag aldrig dit igen? Så länge Trump styr lockar det definitivt mindre. Den där staden har alltid fascinerat mig, ända sedan första gången jag såg Manhattan Skyline och fick knalla längs avenyerna, ta andningspaus i Central Park och köpa morgondagens tidning före midnatt – trycksvärtan hade inte hunnit torka ...  Under en period reste jag i alla fall dit ganska ofta på grund av jobbet. Nyss blev jag rekommenderad (minns dock inte av vem?) en bok som, visar det sig, utspelar sig i Det Stora Äpplet på 1920-talet. Den skrevs av Ursula Parrott och kallas av somliga "klassiker", en som inte går att lägga ifrån sig. Jag är kanske inte lika entusiastisk, men jag hänger med på Patricias resa sedan hennes man beslutat sig för att deras äktenskap är över. Hon lever ett tämligen vilt liv i den stora metropolen och den mening som jag vill servera Skriv-Robert och er andra som Veckans mening, den är en originell hyllning till staden!

New York is a jail, to which, once committed, the sentence is for life, but that it is such a well-furnished jail, one does not mind much.

Robert Nyberg med Trump på Grönland.

Nämnde sittande presidenten i texten ovan. Mannen som vi tvingas "umgås" med dagligen, vare sig vi vill eller inte. Så mäktig är han att han inte går att undvika, och inte bryr han sig om vad omvärlden tycker om hans skarpa beslut och tvära kast, sådant som gör att man aldrig vet vad man ska tro. Måttet är rågat! Så tänkte jag i alla fall först när jag upptäckte att SVT sänder en serie i tre delar som  heter "The Donald Trump Show", en brittisk dokumentär med underrubriken "En politisk såpopera" och en satirisk blick på sakernas tillstånd. Hur det nu kom sig började jag ändå titta och ja, jag har fortsatt! 

Trump släpper in tv-kameror nästan överallt och seriemakarna har letat upp bilder jag aldrig förr sett i något nyhetsprogram. Det gör inte karlen mindre skrämmande, men blir intressant och jag rekommenderar fler att titta!

Copyright Klimakteriehäxan

Min oauktoriserade översättning av Veckans mening lyder: New York är ett fängelse där man hamnar som livstidsfånge, men eftersom det är ett så välmöblerat fängelse gör det inte så mycket.

Framåt!

Jaha, nu är det vitt utanför mitt fönster igen. Strax är det gråbrunt, det är det som är det sämsta med vinter i Stockholm. Men jag väljer att titta in i datorskärmen i stället och svarar, som vanligt, på fem fredagsfrågor från Elisa Matilda. Vi ser framåt!

1. Har du tänkt på några nyårslöften för i år? Nej, tiden för nyårslöften är sen länge förbi. Det handlar om decennier!
2. Vad vill du förenkla istället för att förbättra? Tycker att jag håller mig till det enkla för det mesta ...
3. Vad vill du uppgradera i ditt liv – liten detalj eller stor grej? Min energi och lust till motion. Har usel kondition i nuläget.
4. Vad vill du ha mer plats för i din kalender? Barnbarnen! Fast det är inte min kalender som är överfull, det är deras föräldrars.
5. Vad hoppas du att ”framtida du” tackar dig för om ett år? Att jag skrivit något jag är (riktigt) nöjd med.

Copyright Klimakteriehäxan

Nyss – nu – nästa

Försöker ta mig tillbaka in i bokläsarnas skara. Och kanske är det på väg att lyckas? Upprepar greppet Hur ser din ”last-now-next-trio” ut? Vilket ska uttydas som att första boken ska vara den man just läst ut, sedan kommer den man är mitt i och så rundar man av med den som står först i kö.

Nyss: "Ex-Wife" av Ursula Parrott, en kvinnoroman från 1929. Rekommenderades hett av någon, minns inte av vem eller var, men jag köpte den, i jakt på en bok som skulle kunna bryta min lästorka. Och ja, jag kom igenom. Här fick jag möta människor i 20-30-årsåldern som levde hejdlösa liv på 1920-talets Manhattan, liv som fick mitt eget 70-tal att verka väldigt försiktigt och återhållsamt ... Författarens  personliga historia, som bär en hel del likheter med bokens, är fascinerande och ganska sorglig. Blev jätterik, slösade bort alla pengar, hade fyra misslyckade äktenskap, var oavbrutet skandalomsusad. Dog utblottad, av cancer, på sjukhus för fattiga, under taget namn. Boken som var hennes debut och blev genombrottet är ingen feelgood men skildrar stor vänskap (med både män och kvinnor) och en del romantik som inte bara ligger på ytan. Fast relationsproblemen är många och dränks ofta i alkohol. Måste-läsning? Nej. 

Nu: "Med en lapp om min hals" av Christian Lehmann Gisler, även känd som bloggaren "Professor Deutsch". En självbiografi om den lille pojken som vid sex års ålder skickas från Berlin till Kisa i Östergötland för att möta sommaren hos en tillfällig familj. Det blir början på resten av Christians liv, för i Sverige får han allt han saknat i sin tyska barndom, framför allt kärlek. På sätt och vis en berättelse om hur integration faktiskt kan lyckas! Skildringen av vardagen med en alkoholiserad, ensamstående trebarnsmor, som han kallar "mamma" inom citattecken, får läsaren att förstå hur eländigt det verkligen var. För min del får jag också lära mig något nytt: att det fanns en rörelse startad på 1950-talet som hette "Berlinbarnhjälpen" och som tack vare svenska idealister kunde ge barn ljusglimtar utanför Västberlins mur. Christian fick hela tiden återkomma till sina svenska föräldrar och idag är han sedan många år svensk, med rötter i ett gult tegelhus på Gammelgårdsgatan i Kisa! 

Nästa: Återvänder nog till Lena Nymans "Dagböcker och brev 1962-1974". Det är en tegelsten om än inte av största storleken, men texten är också av ett slag som jag hellre tar in i mindre doser än sträckläser. Hennes liv var brokigt och det blir många tillbakablickar på en tid när vi båda var unga, men en sak är klar: den som skrev (Arthur Lundquist) att hennes rumpa var "ointelligent" hade aldrig brytt sig om att kolla hennes hjärna. Där fanns mängder av klokhet och kunskap och hon kunde dessutom skriva!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 176

 UPPMÄRKSAMHETSEKONOMI

-Uttrycket, nytt för mig, väcker mitt omedelbara intresse. Ja kanske kan ekonomiskt tänkande användas när det kommer till att hantera mängden av information som flödar över oss, vare sig vi vill eller inte? Hur hanterar vi utsagor av allehanda slag? Somliga (det vet vi nu) är AI-produkter som måste betraktas väldigt kritiskt, andra är utformade för att få oss att tro på eller köpa något speciellt. Vi bombarderas av intryck, det ganska färska yrket "influencer" är ett idogt utövande av reklam även om de själva vill kalla det något annat. I slutändan är tanken att vi ska falla till föga och handla, alltså shoppa eller agera. Mänsklig uppmärksamhet är tveklöst en bristvara. Men hur ekonomisk man än vill vara blir det svårt att skapa ett "sparkonto" när det handlar om uppmärksamhet. Man får nöja sig med att försöka snåla! 

Vi återupptar jakten på tisdagstrion!

Under det nya året ska vi förse Blogglandia med nya tisdagstrio-inlägg. Tre böcker ingår, och temat har Skriv-Robert angett. Nu i årets premiär lyder det: Författare vars för- eller efternamn börjar på F.

Vad sägs om C. S. Forester, han som 1935 skrev "Afrikas drottning" (The African Queen)?! En äkta klassiker, inte minst sedan den filmades 1951 med Kathryn Hepburn som missionären som med Anthony Quinns hjälp vill bekämpa tyskarnas framfart i Kongo under första världskriget. De färdas på en båt på den stora floden, han dricker gin, hon ber till Gud och de blir naturligtvis förälskade i varandra.

Per Anders Fogelström hittar man också i klassikerhyllan, framför allt för hans stad-serie om Stockholms utveckling. Borde man också läsa om, jag engagerade mig mycket i personernas öden i huvudstadens fattigaste kvarter när jag läste böckerna.

Fröding som bokstöd.

Det blir en klassiker till, en favorit (och nästan den ende poet jag förstår att uppskatta): Gustaf Fröding. Inspirerad av en lyrisk recension köpte jag i fjol och läste en färsk biografi om honom ("Dä kvetter" av litteraturvetaren Johan Svedjedal) men den var en besvikelse. Mycket mera njutbart att läsa verken Fröding själv skrev, jag har även en del av hans tidningsartiklar som getts ut i bokform.

Det här låg förstås snubblande nära avsnitt sex i vår pågående serie Littteraturens ABC som initierats av Enligt O. Här är mitt inlägg till bokstaven F i den stafetten, det är inte identiskt med dagens!

Copyright Klimakteriehäxan

Vad säger AI om den här bloggen?

Blir inspirerad av Hannele som upptäckt vad AI kan berätta om hennes blogg. Så jag går raskt till samma källa och frågar: Vad är Klimakteriehäxan? Och svaret kommer förstås blixtsnabbt. 

"Klimakteriehäxan syftar främst på två saker: en långlivad svensk blogg och en bok av författaren Aina Bergvall. 
Bloggen: Klimakteriehäxan är en personlig blogg som startades i december 2004. Den drivs av en kvinna som beskriver sig själv som en mogen och erfaren person som vågar tala om vad hon vill. Bloggen är fortfarande aktiv i januari 2026 och behandlar ämnen som vardagsliv, kultur, litteratur och samhällsreflektioner. 
Boken: Det är även titeln på en bok skriven av Aina Bergvall, utgiven 2008 på Isaberg förlag. Boken beskrivs som en skildring av livet och utmaningarna för kvinnor i den mogna åldern.
Namnet: Det används ofta som ett uttryck för att ge en röst åt och stärka kvinnor mitt i livet genom att använda ett ord som historiskt varit negativt laddat på ett mer kraftfullt och humoristiskt sätt."

Jaa, jag känner mig nog ganska nöjd med den "analysen". Stämmer väl ändå ganska bra? Eller hur? Måste medge att jag blir lite imponerad. Hur kan det gå så fort – och ändå bli hyggligt korrekt??? Om man som jag jobbat en del med research känner man sig sannerligen överträffad. För det brukar ta tid, mycket tid!

För att inte blir alltför positiv drar jag mig till minnes – och påminner härmed er andra om – en tidigare AI-erfarenhet som inte var så imponerande ...

 
Copyright Klimakteriehäxan

Puh för all snö

18/1: Snön och Nalle Puh

Det är världssnödagen i dag. Låt mig bara konstatera att det är ingenting jag har firat, långt därifrån. De där fina vita dagarna (som var välkomna) var snabbt överståndna, men då flög pulkorna fram i onödigt branta backar och ungarna gjorde snögubbar och hade kul. 

Sedan dess har vi levt i brun modd och med i princip oframkomliga gator och trottoarer. Ständig risk att halka tvingar en att gå "pingvingång", för man vill ju helst slippa bryta ben och/eller armar. Klagomålen på snöröjarna har åtminstone här i huvudstaden varit rekordmånga, över 20 000 senast jag hörde en siffra. Puh!

Nu råkar det ändå vara så att snön faktiskt delar den här dagen med ingen mindre än Nalle Puh, denne trevlige figur skapad av A. A. Milne redan på 1920-talet, så han är nu över hundra år gammal. Puh kallas ofta för "en björn med liten hjärna" vilket ju låter som en riktigt elak etikett, men man får tolka den lite snällt: visst glömmer han saker, visst är han lite tankspridd, men mer en glädjespridare ändå!

Nöjd med dessa två föremål för alternativa temadagar i almanackan besparar jag er härmed ännu ett förslag till en jag anser saknas!

Copyright Klimakteriehäxan

Räcker hon ända upp?

Ska hon verkligen kunna nå ända upp till toppen på glaspelaren som står mitt på Sergels torg i Stockholm? Den heter officiellt "Kristall, vertikal accent i glas och stål" men är mera känd som "Pinnen" eller "Glasobelisken". 

Konstverket, från 1974, skapades av skulptören Edvin Öhrström och är 37,5 meter hög, gjord av stål och 80 000 glasprismor. Den lyses upp i olika färg, allt efter årstid, av ledlampor inuti. Nu är det röd med dragning åt orange, lyser upp den grå vinterhimlen.

Jo, titta! Hon gör det! Hon räcker ända upp till toppen! Tjejen ingår i en grupp från Stockholms balettakademi. De är elever på den ettåriga linjen för modern/nutida dans och gjorde improvisationer där när jag kom till Kulturhuset för att se Meta Isæus-Berlins utställning "Festen som inte blev av".

Inte nog med att flickan nådde till toppen av Pinnen, hon gav mig också Veckans bild, den som Åke vill se på söndagar. Klicka över dit och kolla vad andra bloggare har förevigat med sina kameror på sistone!

Ett annan fascinerande verk som också rörde sig hette "Kris" och bestod av en bred sönderbruten säng med flygande vita lakan runt om i rummet, verkligen en häftig syn! Konstnären har bifogat en förklaring: Sängen står för så mycket: äktenskaplig lycka, olyckan, sex, otrohet, synd, dröm, mardrömmar, barnafödande och död. 

Jag gick direkt hem och bytte lakan i min säng ... tack och lov ligger de stilla ... men så är de ju inte precis något konstverk heller, även om de är snyggt mönstrade!

Copyright Klimakteriehäxan

Noll nyårslöften

 Enligt O ställer Veckans kulturfråga i år igen. Första av årgång 2026 lyder:

Vilka nyårslöften har du inför 2026?

Ovanligt enkelt att besvara: inga. Det är många år sedan jag avgav något nyårslöfte över huvud taget, eftersom jag ytterst sällan, förmodligen aldrig, lyckades uppfylla något. Att jag skulle sätta upp ett mål på kulturområdet av typen antal lästa böcker, sedda filmer, besökta konstutställningar – nej, det skulle enbart skapa stress, ingen glädje! 

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om ordet "vi"

Visst försöker vi väl alla se positivt på framtiden, vi önskar varandra ett gott nytt år och god fortsättning och så vidare. Men samtidigt vet vi att vår samtid bjuder motstånd: det finns så obegripligt många negativa krafter i farten! Förr eller senare måste vi möta dem, hantera dem och – förhoppningsvis – besegra dem. För att klara det måste vi gå samman, jobba ihop! Göran Greider, journalist/författare/debattör/poet, specialskrev nyligen en dikt för Dagens Nyheter med titeln "Det stora allvaret är över oss nu". Där står det jag nu väljer som Veckans mening när Skriv-Robert (som jag tror) startat om den bloggutmaningen för terminens lördagar. Kan uppfattas som lite högtravande, jag vet, men poängen finns där!

Vi är på väg att mista den sista kraften
i själva detta ord vi, som krymper dagligen
och delas upp i allt snävare vi:n.

Copyright Klimakteriehäxan

En gång till

En mörk och grå fredag är det i dag, men jag har varit effektiv: klarat av ett läkarbesök, storhandlat och tankat bilen (och gjort Ordjakten i Svenska Dagbladet förstås). Dags att ta sig an Elisa Matildas fredagsfrågor, som jag i dag tycker var av det inte så enkla slaget ... men svarar gör jag! Temat är upprepning. Och visst upprepar vi oss, dag efter dag, man borde väl tröttna på åtminstone någon av företeelserna man ideligen återvänder till?

1. Vad gör du nästan varje dag utan att ens tänka på det? Sätter mig vid datorn och sitter kvar, olika länge dock.
2. Vad säger du ”bara en gång till” om, men gör det ändå flera gånger? Spelar spel i mobilen.
3. Vilken tanke snurrar runt lite för ofta i ditt huvud? Var la jag den nu igen? (kan gälla olika saker, tack och lov brukar jag hitta prylen)
4. Vad skjuter du upp varje vecka men ändå alltid får gjort till slut? Prylplockandet, gäller även kläder. Köksbänken får dock inte vara belamrad mer än när jag just håller på där!
5. Vad googlar du återkommande fast du borde kunna det vid det här laget? Vad ska det vara för ugnstemperatur för den här rätten nu igen?

En sak jag verkligen upprepar: inköp av tulpaner.

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

18000

-Lite drygt till och med – ja så många anmälningar om dålig snöröjning har kommit in sedan årets början, det berättade man i Aktuellt i SVT ikväll. Och det är bara i Stockholm! Ja, jag kan säga att jag inte är förvånad. Det är obegripligt moddigt och eländigt, höga och breda snövallar mitt i stora tungt trafikerade gator och andra, mindre trafikerade, verkar inte ha haft besök av någon plogbil alls. I dag har jag åkt buss två gånger genom hela centrala staden och inte sett EN ENDA snöröjare. Naturligtvis klagar vi. Med rätta. Och än har det vl inte snöat klart ...

IPPDATERING: Ett dygn senare, fredag kväll, har anmälningarna blivit 20 000.

Den älskade tulpanen

15/1: Tulpanens dag

I dag är det lätt att gilla den alternativa almanackans val av objekt att fira. För i dag är det tulpanens dag! Jag har bekänt förr att jag lägger nästan skamligt mycket pengar på tulpaner så här års, och ingenting tyder på att det blir annorlunda 2026.

Det är en gammal vana, det där med tulpanköpandet. Tror att det handlar om beroende rent av. Minns hur jag inte hade råd med fler än tre stycken, men det räckte ändå långt i min etta som jag hyrde, svart, i andra hand! Den färgklicken gjorde att man inte såg skavankerna, i alla fall inte lika tydligt ...

Fast det är minsann inte bara själva växten jag älskar. Jag gillar den i andra skepnader också! Naturligtvis har jag Ulrika Hydman-Valliens storsäljande tulpan på glasfat och dessutom också på ett bokmärke. 

Lägg till en tulpanlykta i tjockt glas från Steninge slott. Den ska lysas upp bakifrån av ett värmeljus. En speciell tulpanvas har jag minsann också, från svenskt glasbruk men jag minns inte vilket. Det finns förvisso många vaser som kallas "tulpan-", både billiga och dyra. Om jag köpt en stor bukett passar de bra i Alvar Aaltos klassiska Savoy!

Att jag är kuddoman känner mina trogna besökare till. Så vad känns mer självklart än att jag lyckats kombinera kärleken till tulpaner med min svaghet för kuddar? En härlig tulpankudde i gobelängvävnad köpte jag för några år sedan på Åhléns, och Ikea har försett mig med tulpaner på kuddar med svart botten, passar perfekt i vår soffa! 

Om jag letade energiskt skulle jag tro att jag kunde hitta ännu fler varianter på denna härliga blomma här hemma. Men till holländska Keukenhof kommer jag visst aldrig, trots att jag längtat i decennier!

Copyright Klimakteriehäxan 

Jul i efterskott?

Visst vet jag att den är slut nu, julen. Knut hade sin dag i går. Tomtarna är förvisade till källaren. Och naturligtvis kan man tycka att jag är onödigt sen på bollen, men jag tänker ändå föreslå (en gång till) att du som 1/har Netflix 2/inte sett "Hjem till jul" (Home for Christmas) gör det! Utspelar sig i december månad men inget hindrar väl att man ser den i efterskott, i januari?

Tre säsonger finns med sex halvtimmeslånga avsnitt var av denna mysiga norska serie som verkligen förtjänar sin publik. Tittargodis! Har bara ett par delar osedda, suger på karamellen. Kommer att sakna Johanne!

Det är bra skådespeleri, en blandning av humor, romantik, relationsproblem i olika åldrar, bra scener i sjukhusmiljö. Inte ett enda blodstänkande mord, ingen polis med alkoholproblem, våldsprocent noll. Precis vad jag behövde. Med risk för att verka tjatig upprepar jag härmed denna rekommendation!

Apropå Knuts dag så måste jag bekänna att i år igen gör det ont att slänga ut granen, så grön och fin! Varje dag har den druckit vatten och varit ett trevligt och glittrande sällskap bredvid tv-soffan. 

Visst brukar man väl både känna och säga att när julprylarna är bortplockade känns våren närmare? Ack nej. Inte så nu. Tittar jag ut genom mina fönster ser våren otroligt avlägsen ut.

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

60

-Så många avokados hade simmaren Lars Frölander ständigt i lager hemma när han skulle komma i form för stora mästerskap. Han åt sex om dagen och det gällde att ständigt ha de där "päronen" (jo de kallas så ibland) i olika mognadsgrad för att det alltid skulle smaka bra ... fattar inte hur han klarade det! Jag som är en äkta avokadoälskare vill faktiskt inte ha sex om dagen, och hur man bär sig åt för att hantera ett sådant lager är ett mysterium! Men rätt kul ändå! Frölander berättade om sina originella matvanor i Helenius hörna i TV4. För egen del hävdar jag bestämt att en rostad brödskiva med avokado och salt är ungefär den bästa macka som finns.

En livslång balansakt

Den där ungen som aldrig lärde sig att stå på händerna, det var jag. Inte ens om jag fick stödja fötterna mot en vägg klarade jag det. Hur jag än försökte rasade jag ihop i en hög. Gympalärarinnan gick totalt bet på att hjälpa mig. Lika illa blev det när jag skulle gå på bommen. Mitt balanssinne verkade vara helt satt ur spel. Hade jag något över huvud taget?

Så har jag fortsatt genom livet, med båda fötterna på marken för säkerhets skull. Och det kommer förstås inte som någon överraskning att min skicklighet i att stå på ett ben blivit ännu sämre med åren. Egentligen har jag väl inte bekymrat mig så mycket om denna oförmåga, jag har ju ändå två fungerande ben med fot längst ner i änden!

Balansplatta - hjälpmedel eller tortyrredskap?

Nu när jag ingår i det av artros drabbade knä-fokus-folket har balansen blivit en viktig punkt i mitt träningsschema. Fortfarande är resultatet uruselt. Jag har ändå letat fram balansplattan jag skaffade för jättemånga år sedan, på rekommendation av en läkare. Den är, utan överdrift, "i skick som ny", har legat kvar i sin låda ... så svår att bemästra när jag nu, äntligen, försöker!

Ett knep som jag fick mig rekommenderat för nu ganska länge sedan var att ta varje tandborstningstillfälle i användning. Man skulle stå på ett ben i de två påbjudna borstminuterna. Fel, fel, fel!!! Nu har en fysioterapeut förklarat att det är en urusel idé, skadlig rent av. Enligt henne (och jag tror henne) blir resultatet bara att varken tänderna eller balanssinnet får den behandling de behöver: man klarar inte att fokusera ordentligt på dessa två saker samtidigt. Och jag vet, eftersom jag provat, att det är i princip omöjligt!

Degas ballerina. Jag stod
inte modell.

I jakten på "träningstillfällen" har jag nu stått på ett ben och väntat på bussen. Det har inte väckt någon som helst uppmärksamhet ... En granne delade med sig av sitt knep: han står på ett ben i hissen, höger upp, vänster ner ... fast han bor högt upp i huset, jag som bor på en trappa kan nog inte dra stor fördel av det tipset!

Vilken tur ändå att jag aldrig drömt om att bli en modern Elvira Madigan! Fast balettdansös skulle ha varit häftigt, tror jag. Beundrar deras totalkontroll över kroppen, på tå dessutom. Antar att de aldrig träffat någon som liksom jag inte ens kan stå på ett ben även om man har hela sulan i fasta golvet. Jag är helt enkelt mitt inne i en livslång balansakt som säkerligen aldrig kommer att krönas med framgång!

Copyright Klimakteriehäxan

Damer jag mött

Gångtrafikanten till vänster är "äkta", alltså inte målad. Men han ser inte åt flickans håll ...

Inte särskilt många människor går Luthens gränd, en liten undanskymd gatstump på Södermalm i Stockholm. Ta mig som exempel: är söderbo sedan mer än fyrtio år, men först härom dagen klev jag för första gången in på den där gatan, helt i avsaknad av något som skulle kunna locka besökare dit.

Trodde jag i alla fall. Men det var ju då jag fick se konstverket! Flickan och fågeln på en hög betongvägg! Har aldrig hört talas om den här muralmålningens existens. Det visar sig att den gjordes för tio år sedan av Linus "Yash" Lundin och den är relativt intakt, även om väder och vind gett den viss patina. Fortfarande är både flickan och fågeln vackra, skönt att ingen klottrare har klämt dit en massa "taggar".

Snömodden runt fötterna gjorde inte promenaden särskild angenäm, morr! Men ändå tycker jag att jag (med konstnärens benägna bistånd) fick Veckans bild, den där som Åke vill se på söndagarna! Och det blir faktiskt ett kvinnoporträtt till.

För jag har nyss mött ännu en intressant dam i avbildat skick. Hon brukar kallas La Gioconda, Mona-Lisa, skapad av Leonardo da Vinci på tidiga 1500-talet. Inte för att det är särskilt ovanligt att stöta på henne i någon reproduktion, hon finns på allt från shoppingkassar till slipsar, kuddar och t-tröjor, så varför inte på en tallrik? Men just den version jag stötte på har fått ett litet stänk av humor och det mår hon inte dåligt av!

Copyright Klimateriehäxan

Vi pysslar med pussel

Inte vet jag hur det kan komma sig, men veckorna kring jul och nyår är pusslens tid. Visst, folk har för det mesta mer ledighet som kan användas till trevligheter, men varför just pussel? Tja, min förklaring är att det passar när man håller sig inomhus, det är stillsamt och rogivande för det mesta, om inte någon eländig bit trilskas och vägrar visa sig (den ligger antagligen på golvet ...).

Jag känner rätt många pusslande människor, men inbillar mig att de har blivit färre. Alla dator- och mobilspel har konkurrerat ut det traditionella, bit-för-bit-sökandet – fast det finns förstås pussel att lägga i mobilen också!

Pusslandet uppfanns på 1700-talet av en engelsman som klistrade en världskarta på trä och sedan sågade ut de olika länderna som sedan skulle läggas ihop så att världen blev hel igen. Han uppfann ett pedagogiskt hjälpmedel för geografilärare helt enkelt!

Startkit: sex bitar!

Sedan dess har pusslen brett ut sig ordentligt i leksaksbutikerna, men märk väl: det handlar om leksaker för både stora och små! Riktigt små barn får pussel med sisådär fem bitar, ibland med ett "handtag" på varje stadig träbit. Undan för undan blir det svårare och man kan hamna på flera tusen bitar i otroligt komplicerade mönster där hälften av bitarna ändå ser ut att vara av såväl samma färg som form. 

För ett antal år sedan la vi ofta pussel och då inte alls bara vintertid. Jag kunde ha ett rätt stort liggande på köksbordet. Vid matdags la jag helt sonika en duk över alltihop. När maten var uppäten var det bara att ta bort duken och fortsätta sökandet efter "rätt" bit, det fungerade utmärkt. Nu för tiden kan man köpa speciella pusselmattor som kan rullas ihop utan att bitarna far isär. På Temu (som försöker dränka mänskligheten i reklam) har jag sett ett speciellt hopfällbart pusselbord minsann!

Allt det där tyder ju på att jag har fel när jag tror att pusslandet har blivit lite omodernt. Ett tydligt plus med den här hobbyn är att man kan samsas flera personer och med gemensam ansträngning komma fram till resultat. De sanna entusiasterna finns där förstås, och de finns i olika åldrar! Utmaningar är ju till för att tacklas eller hur? Faktum är att man känner sig lite stolt och nöjd när sista biten är på plats, som om man uträttat något på riktigt. Som nu, när tusen bitar blivit en mexikansk buffé här hemma hos oss!

Sedan finns ju det där andra pusslet också, det som inte säljs i någon butik alls men som ändå väldigt många människor brottas med dagligen. Jag tänker förstås på livspusslet. Det kan också ha väldigt många bitar som är svårt att få ihop till en helhet. Men en likhet till: det är skönt när man lyckas!

1000 bitar på plats.

Copyright Klimakteriehäxan