Ny väska från förr

Det är ingen hemlighet att jag gillar handväskor. De är dels praktiska att ha saker i, dels är de trevliga som accessoarer i största allmänhet, kan ju rent av funka som ett smycke i rätt kombination med kläder!

Men det är heller ingen hemlighet att jag faktiskt inte har något riktigt behov av fler. Visst händer det att någon måste slängas, men om väskor har lite kvalitet håller de förvånansvärt länge. Jag har åtminstone en från 1968 och flera från 70-talet ... Alltså avhåller jag mig numera i möjligaste mån från att köpa fler väskor, även om det är frestande.

Då händer det märkliga. Maken rotar i någon låda med saker hans mamma, min svärmor, lämnat efter sig. Ja hon har vid det här laget varit död länge, men ni vet hur det kan bli: vissa saker tar man sig inte för trots att man vet att man borde.

Resultatet denna gång: jag har en ny handväska! En ovanligt liten sak, men den rymmer en näsduk, ett läppstift, ett betalkort och mobilen och med det kommer man långt! Kan nog få i en penna också. Fast nu är det inte storleken som jag gillar mest, utan utförandet. Hela väskan, ja båda sidorna, är broderad i petit point, alltså "halva korsstygn", tätt tätt smått smått. Till och med handtaget är broderat. Och jag är ganska säker på att det handlar om handarbete. Så många stygn! Så många timmar! Skinnfodrad är den dessutom!

Men när svärmor kan ha skaffat den här lilla pärlan till väska har jag inte en aning om. Kanske skulle hon på fin fest? Möjligen 50-tal? Möjligen är den österrikisk? (Köpte en väldigt liten broderad börs i Wien 1970, minns att där fanns mycket i petit point och googling pekar också åt det hållet). Superpraktisk är den förstås inte. Dock har jag föresatt mig att jag ska använda den, även om jag inte vet när! Nyckelknippan får jag nog lägga i fickan ändå ... medan jag sänder svärmor en tacksamhetens tanke, i efterskott. Kan tillägga att väskan är i skick som ny.

Copyright Klimakterihäxan