Nu är det nästan mitt i natten.
Donna Leon lever, förhoppningsvis i största välmåga.
Själv har jag varit på Mamma Mia och haft kungligt roligt – vilken härlig föreställning, minst lika bra på svenska som på engelska! Bättre rent av?
Men tanken på Donna Leon har jag inte kunnat släppa.
I bästa fall får hon aldrig veta att ett antal bokläsare i det fjärran Sverige hann sörja både henne och kommissarie Brunetti ett bra tag, innan bägge så att säga återuppstod.
För den som inte stiftat bekantskap med den klurige Venedig-polisen kan jag väl ändå passa på att göra om det hela till ett litet boktips.
Det är nämligen så vilsamt med Carlo Brunetti. När blodet flyter hejdlöst i andra deckare, när skotten kommer lika tätt som dropparna i ett störtregn, när grymheterna blir ofattbart raffinerade bjuder den här italienske polisen på filosofiska funderingar. Man kan inte ens vara säker på att boven åker fast innan det är dags att slå igen pärmarna. Brunetti vet när övermakten inte går att manövrera ut, han har också fått lära sig aceptera att korruption är en maktfaktor som överträffar det mesta. Bitvis känns det som riktig, seriös samhällskritik utan att bli pretentiöst eller tråkigt.
Annars finns vissa likheter med klassikern Maigret: förtjusningen över god mat, inte minst. Brunetti gillar dessutom opera, och så har han en intressant familj bestående av en intellektuell hustru och två tonårsbarn som bjuder på ett och annat litet sidoproblem som vi tonårsföräldrar kan ta till oss särskilt.
Donna Leon själv härstammar från USA och skriver på engelska, men hennes kunskaper om och kärlek till Italien, Venedig och det italienska är enorma.
Den dag hon verkligen går i graven blir tomt på vaporetton när Brunetti inte går ombord igen. Venedig kommer att förlora en del av sin själ.
Men än så länge är Donna Leon bara 63 år och det kan säkert bli en hel del nya äventyr med kommissarie Brunetti, som stannar till på väg till kontoret för ett litet glas eller en kaffe. Sedan tar han en sväng förbi Signorina Elettras skrivbord innan han slår sig ned vid sitt eget och ringer till Vianello för att diskutera en ny teori om ett ouppklarat brott.
Något att se fram emot.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, oktober 14, 2005
torsdag, oktober 13, 2005
En stor förlust för Venedig - och oss
Här skrev jag tidigare i dag om Donna Leon.
Trodde att hon dött.
Det stod så i Svenska Dagbladet.
Men nu när jag hade lite mer tid och skulle läsa artikeln ordentligt är den borta.
Fråga till svd:s webmaster om varför artikeln försvunnit gav nyss detta svar:
Donna Leon lever. Uppgiften i Cordelia Edvardsons kolumn i att deckarförfattaren Donna Leon skulle vara död är felaktig. SvD beklagar detta misstag.
Den 63-åriga amerikanskan Donna Leon är bosatt i Venedig där hennes böcker också utspelar sig med kommissarie Brunetti som huvudperson. Åtta böcker finns på svenska. Den senaste, "Dödlig dos", kom ut i augusti på Forum förlag. Donna Leon är framgångsrik i många länder utanför Italien, men finns inte översatt till italienska – möjligen beroende på att hon i sina böcker är mycket kritisk till det italienska rättsväsendet och därför vill förbli relativt anonym i sitt nuvarande hemland.
Jag kan bara instämma i beklagandet.
Samt glädja mig åt att få träffa kommissarie Brunetti igen, i nya sammanhang.
Trodde att hon dött.
Det stod så i Svenska Dagbladet.
Men nu när jag hade lite mer tid och skulle läsa artikeln ordentligt är den borta.
Fråga till svd:s webmaster om varför artikeln försvunnit gav nyss detta svar:
Donna Leon lever. Uppgiften i Cordelia Edvardsons kolumn i att deckarförfattaren Donna Leon skulle vara död är felaktig. SvD beklagar detta misstag.
Den 63-åriga amerikanskan Donna Leon är bosatt i Venedig där hennes böcker också utspelar sig med kommissarie Brunetti som huvudperson. Åtta böcker finns på svenska. Den senaste, "Dödlig dos", kom ut i augusti på Forum förlag. Donna Leon är framgångsrik i många länder utanför Italien, men finns inte översatt till italienska – möjligen beroende på att hon i sina böcker är mycket kritisk till det italienska rättsväsendet och därför vill förbli relativt anonym i sitt nuvarande hemland.
Jag kan bara instämma i beklagandet.
Samt glädja mig åt att få träffa kommissarie Brunetti igen, i nya sammanhang.
onsdag, oktober 12, 2005
Hemma hos på Irland
Så här års är det högtidliga tillkännagivanden av priser som gäller.
Årets Booker-pris har gått till romanen "The Sea" av John Banville.
Inte någon jag känner till.
Men det är en skildring av barndom på Irland. Alltså behöver jag inte läsa den. Kan inte finnas något att berätta som jag inte redan känner till i just den nischen!
Det fanns en tid när jag tänkte läsa engelska på universitetet. Och då visste jag på förhand exakt vad min uppsats skulle handla om, oavsett nivå: den skulle handla om hur det irländska familjelivet ter sig. Min expertis är hämtad från bokhyllan, och eftersom samstämmigheten i skildringarna är så stor är jag helt enkelt övertygad om att jag vet sanningen…
Finns det något annat land som kan bjuda på så många barndomsskildringar, åtminstone i relation till befolkningsstorleken? Jag vet naturligtvis inte det sanna svaret, men dristar mig till att påstå att det gör det inte.
”Cider med Rosie” av Laurie Lee är en gammal klassiker, som jag vid det här laget i det närmaste glömt bort. ”Dubliners” av James Joyce kom jag aldrig igenom. Men när Edna O´Brien kom med ”Flicka med gröna ögon” var jag helt såld och missade sen inte en enda av hennes romaner på många år. Christy Browns ”Down all the days” som så småningom blev film med titeln ”My left foot” är fortfarande en av de mest fascinerande historier jag läst – om pojken som svårt handikappad satt i en papplåda på köksgolvet därför att hans mamma vägrade lämna bort honom, vägrade tro att han var ”dum”. Hon fick rätt, han blev succéförfattare, men vägen dit var förstås lång.
Roddy Doyle har också blivit filmatiserad i flera omgångar, med "The Committments" till exempel.
På senare år har Marian Keyes spätt på med singeltjejer som pendlar mellan London och den irländska hemmafronten. Väl tillbaka på sin mammas gata faller de snabbt in i mönstret.
Nuola O´Farlain skrev självbiografiskt om en stor syskonskara där flera ärvde faderns usla karaktär.
”Ängeln på sjunde trappsteget” av Frank Mc Court blev en bästsäljare med sjukdom, misär och välgörenhetstanter som stadiga beståndsdelar.
Det finns fler, många fler.
Somligt har jag alltså tyckt mycket bra om, annat har känts mindre läsvärt. Sammantaget känns det i alla fall som att jag fått nog av sorten.
Vad har de då gemensamt, alla dessa böcker med irländsk bakgrund?
Jo en märkvärdigt enhetlig beskrivning av hur vardagen tett sig i en ”typisk” familj. Det vill säga: mamma sliter ont och får stå ut med allt, tomt i skafferiet, misshandel, inga kläder, inget kol till kaminen.
Pappa är tokig i öl och sprit och skickar regelbundet barnen till puben för att hämta dricka, fast bara de kvällar han inte själv orkat släpa sig dit. När han gör det super han snabbt upp hela lönen och kommer hem utan en penny till den där stackars hustrun som än en gång får borsta ihop mjölresterna på hyllan innan hon försöker handla ett par ägg på krita. Hon får ofta avslag på sin begäran förstås, det skulle inte vara irländskt familjeliv annars. Och i brist på mat hänger örfilen i luften som på beställning.
Till råga på allt är fönstren dragiga, tapeterna spruckna. Taket läcker. Föga hjälper det då att frun i huset skurar golvet tills knäna ömmar och knogarna är skinnflådda.
Ungarna är många, de fryser alltid, de är magra, de har alltid våta fötter, de får en hel del stryk och möter de någon gång lite vänlighet blir de misstänksamma och vågar inte njuta, eftersom det antagligen kommer surt efter.
Någon i syskonskaran blir för evigt förtappad och obotlig alkoholist (konstigt vore det ju annars) och långvarig hosta visar sig inte sällan vara en dödlig lungsjukdom.
Enstaka morsor pallar inte för trycket utan tar också till flaskan, vilket ofelbart gör äldsta dottern till martyr eftersom hon redan i 12-årsåldern får ta hand om alla småsyskonen så gott det går.
Och eftersom det aldrig finns pengar till ens det nödvändigaste finns det ju givetvis inte heller pengar till nöjen. Vilket betyder att den enda fritidssysselsättning som både är kul och gratis utövas i den spritångande sängkammaren. Resultat: ännu fler barn – och ännu större misär.
Så där.
Nu behöver inte du heller läsa årets Booker-pristagare.
I morgon får vi dessutom veta vem som får Nobels litteraturpris.
Fattas bara att en irländsk barndomsskildrare tar hem det.
Om någon hörs utropa ÄNTLIGEN så är det nog inte jag.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Och om du ändå råkar läsa The Sea och finna att jag har alldeles fel kan du väl mejla mig? DS
UPPDATERAT:
Jag har läst Banvilles "The Sea". Den var faktiskt mycket läsvärd! DS
Årets Booker-pris har gått till romanen "The Sea" av John Banville.
Inte någon jag känner till.
Men det är en skildring av barndom på Irland. Alltså behöver jag inte läsa den. Kan inte finnas något att berätta som jag inte redan känner till i just den nischen!
Det fanns en tid när jag tänkte läsa engelska på universitetet. Och då visste jag på förhand exakt vad min uppsats skulle handla om, oavsett nivå: den skulle handla om hur det irländska familjelivet ter sig. Min expertis är hämtad från bokhyllan, och eftersom samstämmigheten i skildringarna är så stor är jag helt enkelt övertygad om att jag vet sanningen…
Finns det något annat land som kan bjuda på så många barndomsskildringar, åtminstone i relation till befolkningsstorleken? Jag vet naturligtvis inte det sanna svaret, men dristar mig till att påstå att det gör det inte.
”Cider med Rosie” av Laurie Lee är en gammal klassiker, som jag vid det här laget i det närmaste glömt bort. ”Dubliners” av James Joyce kom jag aldrig igenom. Men när Edna O´Brien kom med ”Flicka med gröna ögon” var jag helt såld och missade sen inte en enda av hennes romaner på många år. Christy Browns ”Down all the days” som så småningom blev film med titeln ”My left foot” är fortfarande en av de mest fascinerande historier jag läst – om pojken som svårt handikappad satt i en papplåda på köksgolvet därför att hans mamma vägrade lämna bort honom, vägrade tro att han var ”dum”. Hon fick rätt, han blev succéförfattare, men vägen dit var förstås lång.
Roddy Doyle har också blivit filmatiserad i flera omgångar, med "The Committments" till exempel.
På senare år har Marian Keyes spätt på med singeltjejer som pendlar mellan London och den irländska hemmafronten. Väl tillbaka på sin mammas gata faller de snabbt in i mönstret.
Nuola O´Farlain skrev självbiografiskt om en stor syskonskara där flera ärvde faderns usla karaktär.
”Ängeln på sjunde trappsteget” av Frank Mc Court blev en bästsäljare med sjukdom, misär och välgörenhetstanter som stadiga beståndsdelar.
Det finns fler, många fler.
Somligt har jag alltså tyckt mycket bra om, annat har känts mindre läsvärt. Sammantaget känns det i alla fall som att jag fått nog av sorten.
Vad har de då gemensamt, alla dessa böcker med irländsk bakgrund?
Jo en märkvärdigt enhetlig beskrivning av hur vardagen tett sig i en ”typisk” familj. Det vill säga: mamma sliter ont och får stå ut med allt, tomt i skafferiet, misshandel, inga kläder, inget kol till kaminen.
Pappa är tokig i öl och sprit och skickar regelbundet barnen till puben för att hämta dricka, fast bara de kvällar han inte själv orkat släpa sig dit. När han gör det super han snabbt upp hela lönen och kommer hem utan en penny till den där stackars hustrun som än en gång får borsta ihop mjölresterna på hyllan innan hon försöker handla ett par ägg på krita. Hon får ofta avslag på sin begäran förstås, det skulle inte vara irländskt familjeliv annars. Och i brist på mat hänger örfilen i luften som på beställning.
Till råga på allt är fönstren dragiga, tapeterna spruckna. Taket läcker. Föga hjälper det då att frun i huset skurar golvet tills knäna ömmar och knogarna är skinnflådda.
Ungarna är många, de fryser alltid, de är magra, de har alltid våta fötter, de får en hel del stryk och möter de någon gång lite vänlighet blir de misstänksamma och vågar inte njuta, eftersom det antagligen kommer surt efter.
Någon i syskonskaran blir för evigt förtappad och obotlig alkoholist (konstigt vore det ju annars) och långvarig hosta visar sig inte sällan vara en dödlig lungsjukdom.
Enstaka morsor pallar inte för trycket utan tar också till flaskan, vilket ofelbart gör äldsta dottern till martyr eftersom hon redan i 12-årsåldern får ta hand om alla småsyskonen så gott det går.
Och eftersom det aldrig finns pengar till ens det nödvändigaste finns det ju givetvis inte heller pengar till nöjen. Vilket betyder att den enda fritidssysselsättning som både är kul och gratis utövas i den spritångande sängkammaren. Resultat: ännu fler barn – och ännu större misär.
Så där.
Nu behöver inte du heller läsa årets Booker-pristagare.
I morgon får vi dessutom veta vem som får Nobels litteraturpris.
Fattas bara att en irländsk barndomsskildrare tar hem det.
Om någon hörs utropa ÄNTLIGEN så är det nog inte jag.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Och om du ändå råkar läsa The Sea och finna att jag har alldeles fel kan du väl mejla mig? DS
UPPDATERAT:
Jag har läst Banvilles "The Sea". Den var faktiskt mycket läsvärd! DS
Otrohet till döds
30 miljoner människor har dött i Aids.
Chefen för smittskyddsenheten, Lars Olof Kallings, konstaterade i P1 i morse, att Aids-epidemin i världen har genomgått en dramatisk förändring. Från att ha varit en sjukdom som i första hand spritts mellan homosexuella män är det nu en plåga som drabbar monogama kvinnor, företrädesvis i utvecklingsländer.
Kvinnorna har smittats med hiv av sina män, som varit otrogna.
Straffet för otrohet blir med andra ord döden. För hustrun.
Fick inte plötsligt ordet otrohet en ny dimension?
Copyright Klimakteriehäxan
Chefen för smittskyddsenheten, Lars Olof Kallings, konstaterade i P1 i morse, att Aids-epidemin i världen har genomgått en dramatisk förändring. Från att ha varit en sjukdom som i första hand spritts mellan homosexuella män är det nu en plåga som drabbar monogama kvinnor, företrädesvis i utvecklingsländer.
Kvinnorna har smittats med hiv av sina män, som varit otrogna.
Straffet för otrohet blir med andra ord döden. För hustrun.
Fick inte plötsligt ordet otrohet en ny dimension?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, oktober 11, 2005
Kalaskul?
Det finns ett gammalt talesätt som säger att små barn är det samma som små problem, medan stora barn betyder stora problem.
Jag tror att jag börjar fatta vad som avses.
Men även om oron för allt som kan hända med de stora små barnen är av ett okuvligt slag, så finns det ett och annat elände man trots allt slipper efter en viss ålder.
Som till exempel barnkalas.
Barnkalas.
Ett sjusärdeles laddat ord.
Det rymmer mängder av förväntningar, hopp, drömmar.
Oj så roligt det ska bli!
Och så alla förberedelserna.
Vem ska vi bjuda? Kommer alla? Får barnet presenter, och i så fall vad då för presenter? Är någon allergisk? Äter alla tårta? Vad ska vi leka? Måste mammor och pappor också bjudas? Vem ska hitta på tävlingarna? Ska vi servera korv? Måste vi bjuda på cola? Hur stor ska godispåsen vara? Hur dags ska det börja? OCH HUR SNART KAN DET SLUTA?
Jag drar mig till minnes året som vi slog ihop våra två augustibarns fest till en enda. Men alla gäster hade inte förstått hur det låg till, så bara ett födelsedagsbarn fick paket.
En gång hade vi kalaset på gården i strålande sensommarväder. Allt gick bra tills grabbarna skulle tävla i vem som var starkast. Jag såg min son, festföremålet, puckla på en dagiskompis som om han aldrig gjort något annat – fast det mig veterligen var allra första gången det uppstod handgripligheter. Gräsfläckarna spred sig som pesten, fredsmäklandet var inte enkelt men lyckades väl ändå till slut.
Klasskompisen Oscar tordes inte låta pappa gå hem – i porten bredvid – utan faderskapet fick sitta inklämd vid barnbordet medan sonen tårögd höll en hand på pappas knä samtidigt som han slevade i sig tårta med den andra.
Lilla Jannika som prompt ville ta med sig presenten hon uppvaktat med när det var dags att gå hem. Fler tårar.
Den outhärdligt pratsamma mamman som stod kvar i en evighet i köket och konverserade, fast jag hade alldeles fullt upp med bordsserveringen, ordningsfrågorna och lekprogrammet.
Mumietävlingen när ett barn skulle rullas in i toapapper av ett annat. Det tvåmannalag som fick mumien klar snabbast vann.
-Men mamma, hur kunde du låta mej tävla med Johan, sa dottern förebrående, du vet ju att han är minst!
Hon ville förstås vinna tävlingen själv, det var ju ändå hennes kalas.
Peter som över huvud taget aldrig ville vara med på någon organiserad aktivitet.
Lena som letade upp en bok och satte sig med den i ett hörn och inte gick att locka fram.
För att inte tala om den gången när vi hade skattjakten utomhus. Ledtråd efter ledtråd fick de små liven att rusa runt i stora cirklar, fram och tillbaka, hit och dit. Så till sist, när ingen ny ledtråd fanns, tog min man av sig ryggsäcken i vilken alla godispåsarna fanns. Han hade haft den på sig hela tiden medan han vallat runt barnaskaran i jaktspåret. Ungarna blev skitsura. Och vi som hade tyckt att det var en sådan himla bra idé!
Så plötsligt var det aldrig mera tal om födelsedagskalas. Det bara dog ut, tvärdog. Och ingen kunde vara gladare än jag.
Vi, det vill säga dottern, har haft någon tjejmiddag. Några speciella kompisar dyker ofta upp på födelsedagen, eller en annan dag som passar bättre.
När sonen fyllde arton vällde en halv armé grabbar in och det kändes hur kul som helst, som tur var fanns det riktigt gott om tårta…
Men de där eländiga barnkalasen, de saknar jag inte.
Fast nästa år när min förstfödde blir tjugo, då kanske det är kalasdags igen?
Med den lilla skillnaden att de klarar lekarna själva, och mamma får inte vara med ens på ett hörn.
Utom med tårtan. Den får jag nog baka – och det gör jag så gärna!
Copyright Klimakteriehäxan
Jag tror att jag börjar fatta vad som avses.
Men även om oron för allt som kan hända med de stora små barnen är av ett okuvligt slag, så finns det ett och annat elände man trots allt slipper efter en viss ålder.
Som till exempel barnkalas.
Barnkalas.
Ett sjusärdeles laddat ord.
Det rymmer mängder av förväntningar, hopp, drömmar.
Oj så roligt det ska bli!
Och så alla förberedelserna.
Vem ska vi bjuda? Kommer alla? Får barnet presenter, och i så fall vad då för presenter? Är någon allergisk? Äter alla tårta? Vad ska vi leka? Måste mammor och pappor också bjudas? Vem ska hitta på tävlingarna? Ska vi servera korv? Måste vi bjuda på cola? Hur stor ska godispåsen vara? Hur dags ska det börja? OCH HUR SNART KAN DET SLUTA?
Jag drar mig till minnes året som vi slog ihop våra två augustibarns fest till en enda. Men alla gäster hade inte förstått hur det låg till, så bara ett födelsedagsbarn fick paket.
En gång hade vi kalaset på gården i strålande sensommarväder. Allt gick bra tills grabbarna skulle tävla i vem som var starkast. Jag såg min son, festföremålet, puckla på en dagiskompis som om han aldrig gjort något annat – fast det mig veterligen var allra första gången det uppstod handgripligheter. Gräsfläckarna spred sig som pesten, fredsmäklandet var inte enkelt men lyckades väl ändå till slut.
Klasskompisen Oscar tordes inte låta pappa gå hem – i porten bredvid – utan faderskapet fick sitta inklämd vid barnbordet medan sonen tårögd höll en hand på pappas knä samtidigt som han slevade i sig tårta med den andra.
Lilla Jannika som prompt ville ta med sig presenten hon uppvaktat med när det var dags att gå hem. Fler tårar.
Den outhärdligt pratsamma mamman som stod kvar i en evighet i köket och konverserade, fast jag hade alldeles fullt upp med bordsserveringen, ordningsfrågorna och lekprogrammet.
Mumietävlingen när ett barn skulle rullas in i toapapper av ett annat. Det tvåmannalag som fick mumien klar snabbast vann.
-Men mamma, hur kunde du låta mej tävla med Johan, sa dottern förebrående, du vet ju att han är minst!
Hon ville förstås vinna tävlingen själv, det var ju ändå hennes kalas.
Peter som över huvud taget aldrig ville vara med på någon organiserad aktivitet.
Lena som letade upp en bok och satte sig med den i ett hörn och inte gick att locka fram.
För att inte tala om den gången när vi hade skattjakten utomhus. Ledtråd efter ledtråd fick de små liven att rusa runt i stora cirklar, fram och tillbaka, hit och dit. Så till sist, när ingen ny ledtråd fanns, tog min man av sig ryggsäcken i vilken alla godispåsarna fanns. Han hade haft den på sig hela tiden medan han vallat runt barnaskaran i jaktspåret. Ungarna blev skitsura. Och vi som hade tyckt att det var en sådan himla bra idé!
Så plötsligt var det aldrig mera tal om födelsedagskalas. Det bara dog ut, tvärdog. Och ingen kunde vara gladare än jag.
Vi, det vill säga dottern, har haft någon tjejmiddag. Några speciella kompisar dyker ofta upp på födelsedagen, eller en annan dag som passar bättre.
När sonen fyllde arton vällde en halv armé grabbar in och det kändes hur kul som helst, som tur var fanns det riktigt gott om tårta…
Men de där eländiga barnkalasen, de saknar jag inte.
Fast nästa år när min förstfödde blir tjugo, då kanske det är kalasdags igen?
Med den lilla skillnaden att de klarar lekarna själva, och mamma får inte vara med ens på ett hörn.
Utom med tårtan. Den får jag nog baka – och det gör jag så gärna!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, oktober 10, 2005
Många frågor - inga svar
Malmö Stadsbibliotek gjorde det, någon gång i somras.
Ja, det var inte alldeles unikt, samma sak lär ha provats på andra håll tidigare och dök dessutom upp i en variant på bokmässan nyligen, men det var just det här i Malmö jag råkade få höra talas om.
Man kunde gå till bibblan som erbjöd en originell utlåningsverksamhet. Man kunde få låna en människa.
Utbudet var relativt stort. På menyn fanns afrikaner, poliser, muslimer, journalister, samer och ytterligare några olika sorters representanter för minoriteter eller folkgrupper som kunde tänkas vara intressanta för en bred allmänhet.
Alla talade inte skånska, men den bristen fick intresserade stå ut med.
Min fantasi sattes genast i rörelse.
Vad för sorts medmänniska skulle jag ha velat låna?
Det första som faller mig i tankarna är självklart en städerska – men hade den kategorin funnits hade de naturligtvis lånats ut allra först och tagit slut med en gång.
En duktig kock hade inte heller varit dumt.
Fast jag inser ju vid närmare eftertanke att sådana egoistiska skäl för ett litet lån inte omfattades av de av stadsbiblioteket fastlagda principerna.
Man fick ju faktiskt inte ta hem den där människan man bad att få låna.
Och tur var väl det.
Bibliotekslån är fortfarande gratis. Hela operationen kunde ha tagit formen av ett jättejippo som sponsrade fula gubbar, städovilliga damer och aggressionsstinna personer som sökte en slagpåse att ta ut ilskan på.
Vid närmare eftertanke har jag i alla fall kommit fram till vad jag verkligen borde ha bett att få låna – om tillfälle bjöds.
En tonåring.
En meddelsam, uppriktig, sanningssägande, alldeles äkta tonåring.
Varför då? Jo för att ställa alla frågor till, både de som aldrig får något svar – och de som man aldrig vågar ställa, kanske för att man är rädd för vad svaret skulle kunna bli.
Som till exempel: Vad gör ni? Hur räcker dina pengar? Har du klottrat? Tänker du pröva analsex – eller har du redan gjort det? Knarkar dina kompisar? Har du provat? Röker du? Hur många öl kan du dra i dig på en kväll? Varför går ni aldrig och dansar? Hur länge har du suttit vid datorn i ett enda sträck? Har du porrtidningar? Vem skaffar sprit åt er om ni vill ha? Ljuger du? Hur ofta har du känt dig skrämd och rädd ute på stan?
Det skulle kunna bli ett upplysande möte.
Kanske alltför omtumlande för en ängslig tonårsmamma.
Copyright Klimakteriehäxan
Ja, det var inte alldeles unikt, samma sak lär ha provats på andra håll tidigare och dök dessutom upp i en variant på bokmässan nyligen, men det var just det här i Malmö jag råkade få höra talas om.
Man kunde gå till bibblan som erbjöd en originell utlåningsverksamhet. Man kunde få låna en människa.
Utbudet var relativt stort. På menyn fanns afrikaner, poliser, muslimer, journalister, samer och ytterligare några olika sorters representanter för minoriteter eller folkgrupper som kunde tänkas vara intressanta för en bred allmänhet.
Alla talade inte skånska, men den bristen fick intresserade stå ut med.
Min fantasi sattes genast i rörelse.
Vad för sorts medmänniska skulle jag ha velat låna?
Det första som faller mig i tankarna är självklart en städerska – men hade den kategorin funnits hade de naturligtvis lånats ut allra först och tagit slut med en gång.
En duktig kock hade inte heller varit dumt.
Fast jag inser ju vid närmare eftertanke att sådana egoistiska skäl för ett litet lån inte omfattades av de av stadsbiblioteket fastlagda principerna.
Man fick ju faktiskt inte ta hem den där människan man bad att få låna.
Och tur var väl det.
Bibliotekslån är fortfarande gratis. Hela operationen kunde ha tagit formen av ett jättejippo som sponsrade fula gubbar, städovilliga damer och aggressionsstinna personer som sökte en slagpåse att ta ut ilskan på.
Vid närmare eftertanke har jag i alla fall kommit fram till vad jag verkligen borde ha bett att få låna – om tillfälle bjöds.
En tonåring.
En meddelsam, uppriktig, sanningssägande, alldeles äkta tonåring.
Varför då? Jo för att ställa alla frågor till, både de som aldrig får något svar – och de som man aldrig vågar ställa, kanske för att man är rädd för vad svaret skulle kunna bli.
Som till exempel: Vad gör ni? Hur räcker dina pengar? Har du klottrat? Tänker du pröva analsex – eller har du redan gjort det? Knarkar dina kompisar? Har du provat? Röker du? Hur många öl kan du dra i dig på en kväll? Varför går ni aldrig och dansar? Hur länge har du suttit vid datorn i ett enda sträck? Har du porrtidningar? Vem skaffar sprit åt er om ni vill ha? Ljuger du? Hur ofta har du känt dig skrämd och rädd ute på stan?
Det skulle kunna bli ett upplysande möte.
Kanske alltför omtumlande för en ängslig tonårsmamma.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, oktober 09, 2005
Den idiotsäkra bantningsmetoden
Äntligen.
Äntligen har jag kommit på den.
Metoden som garanterat kan göra en rund och glad människa mindre rund och (alltså) ännu gladare.
Egentligen borde denna upptäckt vara ett självklart Nobel-pris, men årets belöning gick ju till magsårsforskningen, så jag får väl acceptera det och vänta till nästa år på prispengarna.
Men nog är det konstigt att det skulle ta så lång tid, så många prov, så oändligt långa testserier, så krävande experiment för att komma fram till det ultimata resultatet.
Och alla dessa dags-, vecko- och månadstidningar, som i decennier levt på att uppmuntra jakten på de onödiga kalorierna, de borde också ha fattat galoppen för länge sedan och ägnat sin energi till artiklar på andra livsavgörande ämnesområden.
Men nej, det blev alltså jag som kom på det.
Metoden är inte bara idiotsäker, den är busenkel också.
Frukost: ät som du brukar, havregrynsgröt, någon frukt, kanske macka, ett ägg ibland.
Lunch: samma gamla matlåda som du brukar ha, eller en sallad från närmsta fik. Yoghurt när fantasin är slut och lunchmatsalen för långt bort.
Middag: det är här vi sätter in stöten.
Och går på lyxrestaurang. Fram med matsedeln!
Tveka inte inför en trerätters meny. Det kan också vara värt besväret att gå på ännu fler rätter.
Så här såg det ut härom kvällen:
Lite plock i väntan på beslut om huvudrätten skulle bli kött eller fisk kom först. En bit florstunn, centimeterbred och fingerlång pizzasmakande krispig sak. Jag skulle uppskatta vikten till ett gram. Rökta mandlar, cirka tre stycken per person. Och så karamelliserade solrosfrön, ungefär åtta stycken till var och en runt bordet.
Förrätten var en fluffig äggröra smaksatt med tryffel och rökt ål. En matsked per portion, och i botten på min en smula av något som kan ha varit ål.
Jag valde kött till varmrätt, hjortrygg. Fick tre små fina bitar med en blomkålssak som tillbehör. Tänk er en halv tändsticksask av minsta Solstickan-modell och ni har storleken. Dessutom en puré som uppgavs bestå av kantareller och något mer som jag glömt, upplagt som av en mästares målarpensel för att ge hjorten rätt inramning.
Den som väntade på potatisen väntade förgäves, men det som serverades var jättegott.
Till dessert fick vi fyra anrättningar som jag skulle vilja kalla smakprover: hjortronshot, kanske två centiliter, en liten kub hallonmarmelad, en pyttekula chokladtryffel och en ännu mycket mindre aning av choklad med mintsmak, på en träpinne.
Blev jag mätt? Inte särskilt. Men inte gick jag upp i vikt heller.
Det är naturligtvis det som är hemligheten.
Här har man gått och undrat i åratal hur filmstjärnor, prinsessor, mannekänger, tjusiga fruntimmer över huvud taget, bär sig åt för att både gå på massor av galamiddagar och hålla den slanka linjen.
Jo, de har ingått en hemlig pakt med alla världens stjärnkockar.
Grundregeln är: ju finare middag, desto mindre mat. Gäller bara att sätta det i system.
Helt enkelt den idiotsäkra bantningsmetoden: inta din middag på lyxrestaurang och du kan glömma allt snack om glykemiskt index, kalorier, kilojoule, kolhydrater och omega 3. För äter man så små portioner kan man lugnt stoppa i sig varenda smula.
Det blir ändå nästan ingenting.
Men det finns förstås ett litet men dock problem med den här metoden: den blir rätt dyr.
Det gäller alltså att hitta någon som bjuder och betalar, för annars är man snart tillbaka på blodpuddingen igen. Och den kryllar verkligen av socker, fett och kalorier!
Copyright Klimakteriehäxan
Äntligen har jag kommit på den.
Metoden som garanterat kan göra en rund och glad människa mindre rund och (alltså) ännu gladare.
Egentligen borde denna upptäckt vara ett självklart Nobel-pris, men årets belöning gick ju till magsårsforskningen, så jag får väl acceptera det och vänta till nästa år på prispengarna.
Men nog är det konstigt att det skulle ta så lång tid, så många prov, så oändligt långa testserier, så krävande experiment för att komma fram till det ultimata resultatet.
Och alla dessa dags-, vecko- och månadstidningar, som i decennier levt på att uppmuntra jakten på de onödiga kalorierna, de borde också ha fattat galoppen för länge sedan och ägnat sin energi till artiklar på andra livsavgörande ämnesområden.
Men nej, det blev alltså jag som kom på det.
Metoden är inte bara idiotsäker, den är busenkel också.
Frukost: ät som du brukar, havregrynsgröt, någon frukt, kanske macka, ett ägg ibland.
Lunch: samma gamla matlåda som du brukar ha, eller en sallad från närmsta fik. Yoghurt när fantasin är slut och lunchmatsalen för långt bort.
Middag: det är här vi sätter in stöten.
Och går på lyxrestaurang. Fram med matsedeln!
Tveka inte inför en trerätters meny. Det kan också vara värt besväret att gå på ännu fler rätter.
Så här såg det ut härom kvällen:
Lite plock i väntan på beslut om huvudrätten skulle bli kött eller fisk kom först. En bit florstunn, centimeterbred och fingerlång pizzasmakande krispig sak. Jag skulle uppskatta vikten till ett gram. Rökta mandlar, cirka tre stycken per person. Och så karamelliserade solrosfrön, ungefär åtta stycken till var och en runt bordet.
Förrätten var en fluffig äggröra smaksatt med tryffel och rökt ål. En matsked per portion, och i botten på min en smula av något som kan ha varit ål.
Jag valde kött till varmrätt, hjortrygg. Fick tre små fina bitar med en blomkålssak som tillbehör. Tänk er en halv tändsticksask av minsta Solstickan-modell och ni har storleken. Dessutom en puré som uppgavs bestå av kantareller och något mer som jag glömt, upplagt som av en mästares målarpensel för att ge hjorten rätt inramning.
Den som väntade på potatisen väntade förgäves, men det som serverades var jättegott.
Till dessert fick vi fyra anrättningar som jag skulle vilja kalla smakprover: hjortronshot, kanske två centiliter, en liten kub hallonmarmelad, en pyttekula chokladtryffel och en ännu mycket mindre aning av choklad med mintsmak, på en träpinne.
Blev jag mätt? Inte särskilt. Men inte gick jag upp i vikt heller.
Det är naturligtvis det som är hemligheten.
Här har man gått och undrat i åratal hur filmstjärnor, prinsessor, mannekänger, tjusiga fruntimmer över huvud taget, bär sig åt för att både gå på massor av galamiddagar och hålla den slanka linjen.
Jo, de har ingått en hemlig pakt med alla världens stjärnkockar.
Grundregeln är: ju finare middag, desto mindre mat. Gäller bara att sätta det i system.
Helt enkelt den idiotsäkra bantningsmetoden: inta din middag på lyxrestaurang och du kan glömma allt snack om glykemiskt index, kalorier, kilojoule, kolhydrater och omega 3. För äter man så små portioner kan man lugnt stoppa i sig varenda smula.
Det blir ändå nästan ingenting.
Men det finns förstås ett litet men dock problem med den här metoden: den blir rätt dyr.
Det gäller alltså att hitta någon som bjuder och betalar, för annars är man snart tillbaka på blodpuddingen igen. Och den kryllar verkligen av socker, fett och kalorier!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, oktober 07, 2005
Victor
17-årige stockholmsgrabben Victor försvann spårlöst i fredags, för en vecka sedan.
Ganska snart försvann han också från tidningarnas nyhetssidor, eftersom det enligt polisen ”bara handlade om ett vanligt försvinnande”.
Bara.
I dag är Victor tillbaka i rubrikerna igen.
Man har hittat en kropp i Nybroviken, och mycket tyder på att det är han, även om det officiellt ännu inte är så.
”Bara ett vanligt försvinnande”.
Visshet – bättre än ovisshet?
Copyright Klimakteriehäxan
Ganska snart försvann han också från tidningarnas nyhetssidor, eftersom det enligt polisen ”bara handlade om ett vanligt försvinnande”.
Bara.
I dag är Victor tillbaka i rubrikerna igen.
Man har hittat en kropp i Nybroviken, och mycket tyder på att det är han, även om det officiellt ännu inte är så.
”Bara ett vanligt försvinnande”.
Visshet – bättre än ovisshet?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, oktober 06, 2005
Victor och ovissheten
Victor är fortfarande borta.
Nu har det nästan gått en vecka sedan sista livstecknet.
Ikväll blev hans frånvaro plötsligt mera påtaglig. Jag fick veta detaljer om honom, den 17-årige pojken som jag förstås inte känner, aldrig träffat. Men han lär ha gått i samma skola som mina barn i högstadiet.
Jag stod på hållplatsen och väntade på bussen, när jag plötsligt såg att på väggen bakom mig satt en hemmagjord affisch upptejpad. Överst rubriken FÖRSVUNNEN.
Bilden på den leende grabben vid mammas sida var utbytt mot två foton på en allvarlig ung man. Och så beskrivningen:
När Victor gick hemifrån var han klädd i svart pullover, blå munkjacka med dragkedja, blåa jeans och vita skor. Victor är ungefär 185 cm lång och smal.
Och han är borta. Spårlöst.
Ett telefonnummer till polisen och ett mobilnummer till någon anhörig står längst ner.
Ringer någon?
Och i så fall med vad för sorts information?
Jag tänker intensivt på hans familj. Deras plåga. Hur får de timmarna att gå? Vad gör man med smärtan? Hur länge ska de vänta? Hur länge kan hoppet leva?
Undrar också varför just detta försvinnande engagerar mig så. Det är ju tyvärr långt ifrån unikt, och det kommer att hända igen. Men Victor är jämnårig med mina barn, han har funnits i deras närhet, han har försvunnit mitt i vår hemstad och jag har mött hans mammas blick – visserligen bara på bild i tidningen, men jag såg mig själv.
Är visshet bättre än ovisshet, som det ibland hävdas?
Jag hoppas intensivt att jag aldrig behöver få veta svaret på den frågan.
Copyright Klimakteriehäxan
Nu har det nästan gått en vecka sedan sista livstecknet.
Ikväll blev hans frånvaro plötsligt mera påtaglig. Jag fick veta detaljer om honom, den 17-årige pojken som jag förstås inte känner, aldrig träffat. Men han lär ha gått i samma skola som mina barn i högstadiet.
Jag stod på hållplatsen och väntade på bussen, när jag plötsligt såg att på väggen bakom mig satt en hemmagjord affisch upptejpad. Överst rubriken FÖRSVUNNEN.
Bilden på den leende grabben vid mammas sida var utbytt mot två foton på en allvarlig ung man. Och så beskrivningen:
När Victor gick hemifrån var han klädd i svart pullover, blå munkjacka med dragkedja, blåa jeans och vita skor. Victor är ungefär 185 cm lång och smal.
Och han är borta. Spårlöst.
Ett telefonnummer till polisen och ett mobilnummer till någon anhörig står längst ner.
Ringer någon?
Och i så fall med vad för sorts information?
Jag tänker intensivt på hans familj. Deras plåga. Hur får de timmarna att gå? Vad gör man med smärtan? Hur länge ska de vänta? Hur länge kan hoppet leva?
Undrar också varför just detta försvinnande engagerar mig så. Det är ju tyvärr långt ifrån unikt, och det kommer att hända igen. Men Victor är jämnårig med mina barn, han har funnits i deras närhet, han har försvunnit mitt i vår hemstad och jag har mött hans mammas blick – visserligen bara på bild i tidningen, men jag såg mig själv.
Är visshet bättre än ovisshet, som det ibland hävdas?
Jag hoppas intensivt att jag aldrig behöver få veta svaret på den frågan.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, oktober 05, 2005
När lusen går till attack
Mina ungar har aldrig haft löss.
Det är jag otroligt glad och tacksam för. Fast det är mer tur än skicklighet, det ska medges.
Lynettes grabbar – ja ni vet Lynette i Desperate Housewives – fick löss i skolan i gårdagens avsnitt. Och Lynette fick skulden, enligt den urgamla föreställningen att barn som inte är antiseptiskt rena får löss och sedan ”smittar” resten av klassen.
Men det vore ju inte Lynette om hon inte kunde tackla problemet.
Först fram med luskammen, och sen konfrontation med den elaka morsa som kommit med den ogrundade anklagelsen.
Jag har nog fortfarande luskammen kvar där hemma. För visst hade vi lusattack på dagis. Snabbt till apoteket för inköp av den där fintandade kammen och specialshampo, som inte bara barnen utan också föräldrarna skulle använda. Äckelkänslan var påtaglig: hade vi ohyra?
Kul var det inte, men trots att jag var helt beredd på att hitta en bunt gnetter i de blonda kalufserna kammade jag bokstavligen noll.
Fasan la sig, lössen dog ut och allt var som vanligt igen.
Så småningom har jag förstått att luslarm hör till rutinen igen, mitt i vårt moderna och förhållandevis rena samhälle. I fjol såldes mer än en kvarts miljon lusutrotningsmedel på våra apotek.
Lusen borde höra till historien, men gör det alltså inte.
Min mamma har med avsky i rösten berättat om behandling med sabadillättika, en blandning av ättika och frön från en centralamerikansk liljeväxt som innehåller insektsdödande ämnen. Att få hela huvudet indränkt i den där vätskan var tydligen inte bara illaluktande, det sved ordentligt också. Och så kom skammen därtill, som ett brev på posten
Men när jag gick i skolan var det aldrig tal om huvudlöss. Så de där dagislössen kom faktiskt som en total överraskning.
I dagens Aftonblad skriver Peter Kadhammar en stor artikel om lusens nedgång och fall – och dess återuppståndelse. Han citerar Lubbe Nordströms klassiska bok Lort-Sverige och hur det blev uppror när lössen gick till attack – och hur föräldrarna vägrade skicka sina barn till skolan. Skulle det bli reaktionen i dag skulle hälften av Sveriges skolor få stänga, påstår Kadhammar. Så illa ställt är det alltså!
Och området är fortfarande minerat, det vet jag ju med tanke på min egen reaktion och många andras. Lus är skamligt, sedan kan expertisen säga vad den vill.
Fast nu verkar det som om expertisen börjat vackla.
Kanske är det trots allt vårt fel att lusen är tillbaka.
Våra ungar är för länge på dagis. Vi kammar dem inte. Barnen har fler kontakter än någonsin tidigare, när familjerna levde tätare ihop och reste mindre.
Jaha. Det ÄR vårt fel att lusen gör nya segertåg över Sverige. Och kanske också i resten av i-världen, eftersom Desperate Housewives också drabbats?
Det är bara att skämmas. Och ta fram kammen, kanske?
Copyright Klimakteriehäxan
Det är jag otroligt glad och tacksam för. Fast det är mer tur än skicklighet, det ska medges.
Lynettes grabbar – ja ni vet Lynette i Desperate Housewives – fick löss i skolan i gårdagens avsnitt. Och Lynette fick skulden, enligt den urgamla föreställningen att barn som inte är antiseptiskt rena får löss och sedan ”smittar” resten av klassen.
Men det vore ju inte Lynette om hon inte kunde tackla problemet.
Först fram med luskammen, och sen konfrontation med den elaka morsa som kommit med den ogrundade anklagelsen.
Jag har nog fortfarande luskammen kvar där hemma. För visst hade vi lusattack på dagis. Snabbt till apoteket för inköp av den där fintandade kammen och specialshampo, som inte bara barnen utan också föräldrarna skulle använda. Äckelkänslan var påtaglig: hade vi ohyra?
Kul var det inte, men trots att jag var helt beredd på att hitta en bunt gnetter i de blonda kalufserna kammade jag bokstavligen noll.
Fasan la sig, lössen dog ut och allt var som vanligt igen.
Så småningom har jag förstått att luslarm hör till rutinen igen, mitt i vårt moderna och förhållandevis rena samhälle. I fjol såldes mer än en kvarts miljon lusutrotningsmedel på våra apotek.
Lusen borde höra till historien, men gör det alltså inte.
Min mamma har med avsky i rösten berättat om behandling med sabadillättika, en blandning av ättika och frön från en centralamerikansk liljeväxt som innehåller insektsdödande ämnen. Att få hela huvudet indränkt i den där vätskan var tydligen inte bara illaluktande, det sved ordentligt också. Och så kom skammen därtill, som ett brev på posten
Men när jag gick i skolan var det aldrig tal om huvudlöss. Så de där dagislössen kom faktiskt som en total överraskning.
I dagens Aftonblad skriver Peter Kadhammar en stor artikel om lusens nedgång och fall – och dess återuppståndelse. Han citerar Lubbe Nordströms klassiska bok Lort-Sverige och hur det blev uppror när lössen gick till attack – och hur föräldrarna vägrade skicka sina barn till skolan. Skulle det bli reaktionen i dag skulle hälften av Sveriges skolor få stänga, påstår Kadhammar. Så illa ställt är det alltså!
Och området är fortfarande minerat, det vet jag ju med tanke på min egen reaktion och många andras. Lus är skamligt, sedan kan expertisen säga vad den vill.
Fast nu verkar det som om expertisen börjat vackla.
Kanske är det trots allt vårt fel att lusen är tillbaka.
Våra ungar är för länge på dagis. Vi kammar dem inte. Barnen har fler kontakter än någonsin tidigare, när familjerna levde tätare ihop och reste mindre.
Jaha. Det ÄR vårt fel att lusen gör nya segertåg över Sverige. Och kanske också i resten av i-världen, eftersom Desperate Housewives också drabbats?
Det är bara att skämmas. Och ta fram kammen, kanske?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, oktober 04, 2005
Var är Victor?
17-årige Victor är försvunnen.
Han gick hemifrån i fredags kväll och har inte kommit tillbaka. Det senaste man vet om honom är att hans mobil användes klockan 02.18 på natten mot lördag. Det är nästan fyra dygn sedan.
I tidningarna finns han på bild tillsammans med sin mamma. Där finns tydliga släktdrag, och båda ler glatt mot kameran.
Var är han nu?
Vi är säkert någon miljon som tittar på fotot och tänker samma sak: det kunde vara min unge.
Oron finns där alltid. Min 17-åriga dotter som glömt sig kvar alldeles för länge hos kompisen – det är ju trots allt ingen skola på lördagen. Vem möter hon på en mörk trottoar? Vem dyker upp när hon väntar på nattbussen?
Eller 19-åringen som dragit in till centrum med polarna, petat i sig lite öl och ökat kaxigheten så att den räcker ända från tårna till hårrötterna. Vem hamnar han i gruff med? Och vad kan resultatet bli?
Men detta att ett barn försvinner, det är väl ändå något som bara händer andra?
Det är ju det vi alltid intalar oss. Och så, rätt som det är och alldeles utan varning – som om en varning skulle hjälpa! – händer det ofattbara. Faran nafsar en i hälarna.
Den som eventuellt inte trott att oro och skräck gör fysiskt ont får snabbt besked om motsatsen. Det hugger i magen, hjärtat dansar okontrollerbart, munnen torr som papper, svettkörtlarna går på högfart. Det är ren och skär fasa som rusar runt i kroppen och smärtan kan inte bortförklaras.
Minns nyårsnatten. Utan anledning vaknar jag, det är nästan morgon – men ljuset är tänt. Ont anande hoppar jag ur sängen. Sonens säng är tom. Alla tankar är där på en enda gång. Jag slår hans mobilnummer och hinner tänka på alla mobilsamtal som hamnade hos automatiska svarare när diskoteksbranden i Göteborg slog sönder så många familjer.
Yrvaket svarar han på hundrafemtionde ringningen.
-Men mamma, jag skickade ju ett SMS!
-SMS? Jag har inte fått nåt SMS!
Jag famlar med min mobil och kollar – inget.
Men han är ändå vid liv och till och med talbar. Vilken lycka!
Jag somnar om.
Hans SMS kom fram på nyårsdagens förmiddag. Försenat på grund av överbelastning på linjerna.
Victor, kom hem till mamma!
Vi är många som väntar.
Copyright Klimakteriehäxan
Han gick hemifrån i fredags kväll och har inte kommit tillbaka. Det senaste man vet om honom är att hans mobil användes klockan 02.18 på natten mot lördag. Det är nästan fyra dygn sedan.
I tidningarna finns han på bild tillsammans med sin mamma. Där finns tydliga släktdrag, och båda ler glatt mot kameran.
Var är han nu?
Vi är säkert någon miljon som tittar på fotot och tänker samma sak: det kunde vara min unge.
Oron finns där alltid. Min 17-åriga dotter som glömt sig kvar alldeles för länge hos kompisen – det är ju trots allt ingen skola på lördagen. Vem möter hon på en mörk trottoar? Vem dyker upp när hon väntar på nattbussen?
Eller 19-åringen som dragit in till centrum med polarna, petat i sig lite öl och ökat kaxigheten så att den räcker ända från tårna till hårrötterna. Vem hamnar han i gruff med? Och vad kan resultatet bli?
Men detta att ett barn försvinner, det är väl ändå något som bara händer andra?
Det är ju det vi alltid intalar oss. Och så, rätt som det är och alldeles utan varning – som om en varning skulle hjälpa! – händer det ofattbara. Faran nafsar en i hälarna.
Den som eventuellt inte trott att oro och skräck gör fysiskt ont får snabbt besked om motsatsen. Det hugger i magen, hjärtat dansar okontrollerbart, munnen torr som papper, svettkörtlarna går på högfart. Det är ren och skär fasa som rusar runt i kroppen och smärtan kan inte bortförklaras.
Minns nyårsnatten. Utan anledning vaknar jag, det är nästan morgon – men ljuset är tänt. Ont anande hoppar jag ur sängen. Sonens säng är tom. Alla tankar är där på en enda gång. Jag slår hans mobilnummer och hinner tänka på alla mobilsamtal som hamnade hos automatiska svarare när diskoteksbranden i Göteborg slog sönder så många familjer.
Yrvaket svarar han på hundrafemtionde ringningen.
-Men mamma, jag skickade ju ett SMS!
-SMS? Jag har inte fått nåt SMS!
Jag famlar med min mobil och kollar – inget.
Men han är ändå vid liv och till och med talbar. Vilken lycka!
Jag somnar om.
Hans SMS kom fram på nyårsdagens förmiddag. Försenat på grund av överbelastning på linjerna.
Victor, kom hem till mamma!
Vi är många som väntar.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, oktober 03, 2005
Hurra för Harriet!
Det är ju hos frissan som vi inhämtar det vi vill veta om våra kändisar. Plus en hel del som vi faktiskt inte alls vill höra talas om.
Inte sant?
Jag borde nog gå till frissan snart, dels för att bli klippt, dels för att uppdatera mig på det senaste skvallret. Men när jag väl sitter där med en bunt kolorerad veckopress i knät brukar det i själva verket inte vara särskilt mycket jag ids läsa. Strunt och påhitt kan man nog kalla det mesta, utan att riskera att ljuga.
Men för den som vill veta hur det kan gå till i kändisvärlden finns nu en bok som bjuder på massor av anekdoter, i harmonisk samklang med kulturnotiser och en stor portion humor.
Jag har nämligen läst en av höstens hetaste nyutgivna böcker: Harriet Anderssons memoarer.
Och jag garanterar att om du läser den kommer du inte att ha tråkigt!
Harriet bjuder på sig själv, på sina kärlekshistorier, på filmminnen, på kloka tankar och på många leenden. Visserligen har hon inte skrivit själv, det är en intervjubok och hennes samtalspartner och skriftlige uttolkare är filmjournalisten Jan Lumholdt, men det är hennes bok fullt ut. Han har av allt att döma låtit Harriet komma till tals utan omskrivningar, man liksom hör hennes röst medan man läser. Och det är en äkta bladvändare!
För även om jag har svårt för silikondalarnas representation på löpsedlar och i veckopressen, så kan jag inte förneka att Mysteriet/Mannen Ingmar Bergman kittlar min nyfikenhet.
Vad är det han har – eller snarare hade – som gjorde att han kunde välja och vraka bland damerna i decennier?
Jo, en domptör var han. Svartsjuk som få. Och ändå fick Harriet honom att blekna när hon vid deras första tête-a-tête – hon iklädd bara en stor stickad tröja som nätt och jämnt täckte muttan (Harriets ord!) – gäckande undrar om han verkligen inte ”pallar en slät”. Ingmar är rätt många år äldre och man får anta att den unga damens frimodighet och skönhet blev mycket till och med för honom.
Det där mötet ägde rum under inspelningen av ”Sommaren med Monica” – den filmen borde jag hyra, jag är inte helt säker på att jag sett den, för den var väl barnförbjuden när det begav sig och då kom inte jag in. Men stillbilderna har ju etsat sig in i minnet, inte bara på mig utan på folk över hela världen…
Harriet är i dag 73 år, vilket ingen kan tro som ser henne, och en skarpögd och minnesgod berättare. Fast hon har inte varit särskilt synlig i press och tv-soffor. Det blev förstås ändring på det nu, när boken ska säljas. Jag har sett henne i flera tv-program och hon har varit lysande. På bokmässan var hon stekhet – kön till salen där hon framträdde var svindlande, vindlande lång, och publiken blev säkert nöjd.
I boken får man förstås veta mycket mer än vad hon hinner berätta i en intervju. Per Oscarsson övergav hon för Bergman, Gunnar Hellström misshandlade henne, den skånske lantbrukarens/makens familj accepterade henne aldrig, dottern har hon tappat kontakten med. Men med mamman till den drygt tjugo år yngre man hon en tid var förlovad med umgås hon fortfarande på ytterst vänskaplig fot!
Stora internationella stjärnor har hon träffat och spelat mot, en Bergman-Oscar fick hon hämta i Hollywood, språkkunnig blev hon med åren och Jörn Donner gillar hon fortfarande skarpt.
Beläst är hon dessutom, gillar inte såpor, går nästan aldrig på teater men gärna på bio. Och beundrarbrev får hon fortfarande.
Undra på det.
Släng veckotidningarna, läs hennes bok.
Hurra för Harriet!
Copyright Klimakteriehäxan
Inte sant?
Jag borde nog gå till frissan snart, dels för att bli klippt, dels för att uppdatera mig på det senaste skvallret. Men när jag väl sitter där med en bunt kolorerad veckopress i knät brukar det i själva verket inte vara särskilt mycket jag ids läsa. Strunt och påhitt kan man nog kalla det mesta, utan att riskera att ljuga.
Men för den som vill veta hur det kan gå till i kändisvärlden finns nu en bok som bjuder på massor av anekdoter, i harmonisk samklang med kulturnotiser och en stor portion humor.
Jag har nämligen läst en av höstens hetaste nyutgivna böcker: Harriet Anderssons memoarer.
Och jag garanterar att om du läser den kommer du inte att ha tråkigt!
Harriet bjuder på sig själv, på sina kärlekshistorier, på filmminnen, på kloka tankar och på många leenden. Visserligen har hon inte skrivit själv, det är en intervjubok och hennes samtalspartner och skriftlige uttolkare är filmjournalisten Jan Lumholdt, men det är hennes bok fullt ut. Han har av allt att döma låtit Harriet komma till tals utan omskrivningar, man liksom hör hennes röst medan man läser. Och det är en äkta bladvändare!
För även om jag har svårt för silikondalarnas representation på löpsedlar och i veckopressen, så kan jag inte förneka att Mysteriet/Mannen Ingmar Bergman kittlar min nyfikenhet.
Vad är det han har – eller snarare hade – som gjorde att han kunde välja och vraka bland damerna i decennier?
Jo, en domptör var han. Svartsjuk som få. Och ändå fick Harriet honom att blekna när hon vid deras första tête-a-tête – hon iklädd bara en stor stickad tröja som nätt och jämnt täckte muttan (Harriets ord!) – gäckande undrar om han verkligen inte ”pallar en slät”. Ingmar är rätt många år äldre och man får anta att den unga damens frimodighet och skönhet blev mycket till och med för honom.
Det där mötet ägde rum under inspelningen av ”Sommaren med Monica” – den filmen borde jag hyra, jag är inte helt säker på att jag sett den, för den var väl barnförbjuden när det begav sig och då kom inte jag in. Men stillbilderna har ju etsat sig in i minnet, inte bara på mig utan på folk över hela världen…
Harriet är i dag 73 år, vilket ingen kan tro som ser henne, och en skarpögd och minnesgod berättare. Fast hon har inte varit särskilt synlig i press och tv-soffor. Det blev förstås ändring på det nu, när boken ska säljas. Jag har sett henne i flera tv-program och hon har varit lysande. På bokmässan var hon stekhet – kön till salen där hon framträdde var svindlande, vindlande lång, och publiken blev säkert nöjd.
I boken får man förstås veta mycket mer än vad hon hinner berätta i en intervju. Per Oscarsson övergav hon för Bergman, Gunnar Hellström misshandlade henne, den skånske lantbrukarens/makens familj accepterade henne aldrig, dottern har hon tappat kontakten med. Men med mamman till den drygt tjugo år yngre man hon en tid var förlovad med umgås hon fortfarande på ytterst vänskaplig fot!
Stora internationella stjärnor har hon träffat och spelat mot, en Bergman-Oscar fick hon hämta i Hollywood, språkkunnig blev hon med åren och Jörn Donner gillar hon fortfarande skarpt.
Beläst är hon dessutom, gillar inte såpor, går nästan aldrig på teater men gärna på bio. Och beundrarbrev får hon fortfarande.
Undra på det.
Släng veckotidningarna, läs hennes bok.
Hurra för Harriet!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, oktober 02, 2005
En sorts seger
Ha!
Jag klarade det!
Jag har varit på bokmässan i Göteborg i fyra dagar.
Utan att köpa en enda bok. Vilken seger över en svag karaktär, som annars aldrig kan låta bli att handla böcker.
Tänkte nämligen att jag skulle vänta till söndag eftermiddag, för då rear alla.
Trodde jag.
Det kanske de gjorde också – men vid det laget var jag alldeles slut. I fötterna, i huvudet, i hela kroppen.
Dock har jag två böcker med mig hem i väskan. Båda gratis.
Ja, och så köpte jag ju lite tjocka tidningar, förstås.
Helt tomhänt kan man naturligtvis inte återvända…
Och om man dessutom betänker att jag suttit igenom mer än tjugo olika seminarier i olika längd och i vitt skilda ämnen, så fick jag ju med mig ett och annat ändå.
Fast det kommer att ta lite tid att smälta.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag klarade det!
Jag har varit på bokmässan i Göteborg i fyra dagar.
Utan att köpa en enda bok. Vilken seger över en svag karaktär, som annars aldrig kan låta bli att handla böcker.
Tänkte nämligen att jag skulle vänta till söndag eftermiddag, för då rear alla.
Trodde jag.
Det kanske de gjorde också – men vid det laget var jag alldeles slut. I fötterna, i huvudet, i hela kroppen.
Dock har jag två böcker med mig hem i väskan. Båda gratis.
Ja, och så köpte jag ju lite tjocka tidningar, förstås.
Helt tomhänt kan man naturligtvis inte återvända…
Och om man dessutom betänker att jag suttit igenom mer än tjugo olika seminarier i olika längd och i vitt skilda ämnen, så fick jag ju med mig ett och annat ändå.
Fast det kommer att ta lite tid att smälta.
Copyright Klimakteriehäxan
Sagt & hört
Dimman ligger tät över Göteborg när jag vaknar.
Kommer ihåg ett barn som tvärvänder i ytterdörren och går in igen, med förvåning skriven över hela ansiktet.
-Mamma, det är ju alldeles suddigt ute!
Ibland snappar man upp små repliker som kan vara värda att minnas. Som nu på bokmässan.
Två kvinnliga deckarförfattare stöter ihop mitt framför min näsa.
-Ååå ja så trevligt att råkas!
-Verkligen!
-Har just läst dina böcker fast i lite fel ordning!
-Det gör inget!
-Nääää!
Mässbesökare talar ivrigt i mobiltelefon:
-Är just på väg in på seminarium med Jeanette Winterson, du vet. Ska bli skitintressant.
Lyssnar kort.
-Äh va fan, jag skippar Winterson. Jag är ju egentligen mest kissnödig.
Amelia Adamo leder samtal om kvinnligt ledarskap. Kommenterar Liza Marklunds man:
-Ja nu för tiden har han ju fullt upp med att ta hand om dina pengar.
-Du har bara en sida på dej.
Sara Lidman citeras av Henning Mankell om författarens villkor: har du inte fångat din läsare direkt är risken stor att boken slås ihop och förblir oläst.
-Oh my God vilken kille!
Isobel Hadley-Kamptz bloggar om poeten Johannes Anyuru.
-För helvete, jag MÅSTE komma in! Jag har väntat på henne i hela mitt liv!
Medelålders man som kommit långt bak i kön när Harriet Andersson ska berätta om boken om rollerna, regissörerna och männen.
Ulf Durling hade läst Camilla Läckberg slarvigt innan de möttes på scenen:
-Ja dina böcker utspelar sej ju i Kungsbacka!?
-Fjällbacka.
-I den första boken Predikanten har du ett starkt religiöst tema!?
-Predikanten är den andra boken, den första är Isprinsessan.
Bibliotekarie från Lund i fikakön:
-Jag hade bestämt mig för att gå på tjugosju seminarier. Men nu har dom ställt in ett så det blir BARA tjugosex!
Birgitta Lindqvist om jämställdheten i hemmet:
-Jag är avundsjuk på Herman. Han kan stänga om sej och sätta sej att skriva. Jag ränner omkring och gör allting annat, först. Det bara blir så.
Kvinna försöker hålla styr på bokpåsar, en jättestor adventskalender och mumintroll i olika former. Hon är på väg mot bussen till Småland.
-Guud, jag är helt slut både i fötterna och skallen. Nu ska det bli skönt att åka hem.
Instämmer.
Copyright Klimakteriehäxan
Kommer ihåg ett barn som tvärvänder i ytterdörren och går in igen, med förvåning skriven över hela ansiktet.
-Mamma, det är ju alldeles suddigt ute!
Ibland snappar man upp små repliker som kan vara värda att minnas. Som nu på bokmässan.
Två kvinnliga deckarförfattare stöter ihop mitt framför min näsa.
-Ååå ja så trevligt att råkas!
-Verkligen!
-Har just läst dina böcker fast i lite fel ordning!
-Det gör inget!
-Nääää!
Mässbesökare talar ivrigt i mobiltelefon:
-Är just på väg in på seminarium med Jeanette Winterson, du vet. Ska bli skitintressant.
Lyssnar kort.
-Äh va fan, jag skippar Winterson. Jag är ju egentligen mest kissnödig.
Amelia Adamo leder samtal om kvinnligt ledarskap. Kommenterar Liza Marklunds man:
-Ja nu för tiden har han ju fullt upp med att ta hand om dina pengar.
-Du har bara en sida på dej.
Sara Lidman citeras av Henning Mankell om författarens villkor: har du inte fångat din läsare direkt är risken stor att boken slås ihop och förblir oläst.
-Oh my God vilken kille!
Isobel Hadley-Kamptz bloggar om poeten Johannes Anyuru.
-För helvete, jag MÅSTE komma in! Jag har väntat på henne i hela mitt liv!
Medelålders man som kommit långt bak i kön när Harriet Andersson ska berätta om boken om rollerna, regissörerna och männen.
Ulf Durling hade läst Camilla Läckberg slarvigt innan de möttes på scenen:
-Ja dina böcker utspelar sej ju i Kungsbacka!?
-Fjällbacka.
-I den första boken Predikanten har du ett starkt religiöst tema!?
-Predikanten är den andra boken, den första är Isprinsessan.
Bibliotekarie från Lund i fikakön:
-Jag hade bestämt mig för att gå på tjugosju seminarier. Men nu har dom ställt in ett så det blir BARA tjugosex!
Birgitta Lindqvist om jämställdheten i hemmet:
-Jag är avundsjuk på Herman. Han kan stänga om sej och sätta sej att skriva. Jag ränner omkring och gör allting annat, först. Det bara blir så.
Kvinna försöker hålla styr på bokpåsar, en jättestor adventskalender och mumintroll i olika former. Hon är på väg mot bussen till Småland.
-Guud, jag är helt slut både i fötterna och skallen. Nu ska det bli skönt att åka hem.
Instämmer.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, oktober 01, 2005
Kändisspotting på bokmässan
Det är kändistätt i Göteborg. Man behöver inte ens gå till foajén på Park Hotel för att ägna sig åt kändisspotting – man kan börja redan på gatan, för där bland Kallar och Ador kommmer de spatserande, författarna som rest hit för att fira sin yrkesgrupps största svenska firmafest.
Viveka Lärn, till exempel, var ute på staden och shoppade – inför mässbesök, får man anta. Medan jag såg på blev det stickad poncho med kaninskinn. Och jo, visst köpte hon två?
Heidi von Born borde ha gått till frissan och låtit färga in utväxten med resten av håret.
PO Enquist har väl slutat växa – han fyllde 70 på bokmässan i fjol och blev allmänt firad.
I år är han därmed rimligen 71, och oförändrat en av de allra längsta på mässgolvet. Höjer sig med andra ord över mängden. I år erkänner han dessutom att han tills han var 60 var för blyg för att på allvar våga skriva om sex.
Kerstin Ekman kontrade med att hon var allergisk mot uttrycket ”ha sex” och nog kan man ge henne lite rätt därvid lag.
En man i Aftonbladets monter presenterade dagens program:
-Och sen kommer Håkan Jaensson.
Kort paus.
-Ja, alltså, Håkan Jaensson, det är jag det…
Jan Guillou tycktes flänga från monter till monter, syntes alltså inte bara hos egna förlaget.
Selma Lagerlöf fanns med citat på t-tröjor, men 200 spänn var för dyrt – man kan ju få mycket längre text av henne för betydligt mindre slant…
Lasse Berghagens diktantologi delas ut alldeles gratis, i skarp kontrast till allt som man till exempel vill äta: mineralvatten 25 kronor, en macka 60.
Människan lever ju inte av ord allena, inte ens på bokmässa.
Olof Buckhard gjorde dramatik av någons text, det syntes på långt håll fast jag inte hörde vad han sa.
Elin Lindqvist hade inga kunder när jag passerade hennes signeringsbås – pappa Herman drog betydligt fler. Men hon är sötare.
Alexandra Charles såg sval ut i mörkvitt där hon vimlade bland bokhyllorna.
Björn Hellberg, det levande idrottsoraklet, hade pratsamma bokläsare i kö.
Den unge Johannes Anyuru läste egna verser för en andäktig publik – 95 procent damer, förstås.
Aino Trosell pratade om relationen mellan mor och dotter, Cecilia Hagen läste högt om Ingmar Bergman ur en bok som handlar om prinsessan Diana (?!).
Från förlaget Brain Books lärde man ut hjärngympa, Eva Dahlgren orsakade jätteträngsel som tvingade åhörarna till en del konkret gympa för att ta sig inom hörhåll.
Män är sällan färgklickar, men på mässan finns två lysande – ja, verkligen lysande – undantag:
Lennart Hellsing i knallgul kostym. Och så Carl Jan Granqvist i illrött. Klart uppiggande.
Liza Marklund inte hunnit till hotellet för att byta om efter kvällspartyt, så hon kom för att tala om kvinnligt ledarskap i djupt urringad, glittrande, kort aftonklänning med tyll runt knäna. Till detta trendriktig och rymlig metallglänsande väska – men skorna, Liza, skorna?!!?
Hanne Vibeke Holst hade däremot klätt sig för ännu en dag på jobbet – svarta jeans och svart tröja. Bröt av med Burberry-rutig halsduk. Henning Mankell, som alltmer börjar likna svärfar Ingmar Bergman, såg ledig ut i slapp svettiströja. Sa blygsamt:
-Jag kan ju inte gå omkring och tänka på att jag har sålt 30 miljoner böcker.
Nej. Och helt klart är att inkomsterna har inte gått till klädinköp.
-Pengar kan man skänka bort, sa han.
Fast vi fick inte veta om han gjort det.
Någon stor internationell stjärna – om man alltså inte ska räkna Mankell dit – såg jag inte röken av.
Kan möjligen bero på att jag helt enkelt inte känner igen dem.
Copyright Klimakteriehäxan
Viveka Lärn, till exempel, var ute på staden och shoppade – inför mässbesök, får man anta. Medan jag såg på blev det stickad poncho med kaninskinn. Och jo, visst köpte hon två?
Heidi von Born borde ha gått till frissan och låtit färga in utväxten med resten av håret.
PO Enquist har väl slutat växa – han fyllde 70 på bokmässan i fjol och blev allmänt firad.
I år är han därmed rimligen 71, och oförändrat en av de allra längsta på mässgolvet. Höjer sig med andra ord över mängden. I år erkänner han dessutom att han tills han var 60 var för blyg för att på allvar våga skriva om sex.
Kerstin Ekman kontrade med att hon var allergisk mot uttrycket ”ha sex” och nog kan man ge henne lite rätt därvid lag.
En man i Aftonbladets monter presenterade dagens program:
-Och sen kommer Håkan Jaensson.
Kort paus.
-Ja, alltså, Håkan Jaensson, det är jag det…
Jan Guillou tycktes flänga från monter till monter, syntes alltså inte bara hos egna förlaget.
Selma Lagerlöf fanns med citat på t-tröjor, men 200 spänn var för dyrt – man kan ju få mycket längre text av henne för betydligt mindre slant…
Lasse Berghagens diktantologi delas ut alldeles gratis, i skarp kontrast till allt som man till exempel vill äta: mineralvatten 25 kronor, en macka 60.
Människan lever ju inte av ord allena, inte ens på bokmässa.
Olof Buckhard gjorde dramatik av någons text, det syntes på långt håll fast jag inte hörde vad han sa.
Elin Lindqvist hade inga kunder när jag passerade hennes signeringsbås – pappa Herman drog betydligt fler. Men hon är sötare.
Alexandra Charles såg sval ut i mörkvitt där hon vimlade bland bokhyllorna.
Björn Hellberg, det levande idrottsoraklet, hade pratsamma bokläsare i kö.
Den unge Johannes Anyuru läste egna verser för en andäktig publik – 95 procent damer, förstås.
Aino Trosell pratade om relationen mellan mor och dotter, Cecilia Hagen läste högt om Ingmar Bergman ur en bok som handlar om prinsessan Diana (?!).
Från förlaget Brain Books lärde man ut hjärngympa, Eva Dahlgren orsakade jätteträngsel som tvingade åhörarna till en del konkret gympa för att ta sig inom hörhåll.
Män är sällan färgklickar, men på mässan finns två lysande – ja, verkligen lysande – undantag:
Lennart Hellsing i knallgul kostym. Och så Carl Jan Granqvist i illrött. Klart uppiggande.
Liza Marklund inte hunnit till hotellet för att byta om efter kvällspartyt, så hon kom för att tala om kvinnligt ledarskap i djupt urringad, glittrande, kort aftonklänning med tyll runt knäna. Till detta trendriktig och rymlig metallglänsande väska – men skorna, Liza, skorna?!!?
Hanne Vibeke Holst hade däremot klätt sig för ännu en dag på jobbet – svarta jeans och svart tröja. Bröt av med Burberry-rutig halsduk. Henning Mankell, som alltmer börjar likna svärfar Ingmar Bergman, såg ledig ut i slapp svettiströja. Sa blygsamt:
-Jag kan ju inte gå omkring och tänka på att jag har sålt 30 miljoner böcker.
Nej. Och helt klart är att inkomsterna har inte gått till klädinköp.
-Pengar kan man skänka bort, sa han.
Fast vi fick inte veta om han gjort det.
Någon stor internationell stjärna – om man alltså inte ska räkna Mankell dit – såg jag inte röken av.
Kan möjligen bero på att jag helt enkelt inte känner igen dem.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
