Norsk tomte redan trött

Han sitter mitt i centrala Oslo. Det snöar på både honom och oss, vi som stretar fram i snål vintervind, kanske på jakt efter något julklappsköp som inte uppfattas som rena rånet - ja, det är skillnad på priserna här hemma och i vårt grannland, där ofta antalet kronor är detsamma (många butiker är ju de samma!) medan växelkursen på mitt kvitto anges till 1 NOK = 1,23 SEK.

Nu har Christian Krohg i alla fall fått en röd tomteluva med tofs och allt. Lite värmer den kanske hans blanka hjässa.
Men jag inser att jag faktiskt inte har en aning om varför denne man hedras med en staty på Karl Johann. Måste kolla. Jovisst, en äkta storhet! Målare, författare, journalist, ofta med fokus på vardagliga situationer i samhällets fattigare skikt. Han jobbade på tidningen Verdens Gang och lär enligt källorna ha bildat skola när det gäller hur man gör intervjuer. Krohg avled 1925.

Och när jag nu fotograferar honom, till synes en redan trött tomte trots att julen inte ens riktigt kommit igång, slås jag av tanken att vi egentligen är väldigt smalspåriga kulturellt sett. Om nu Christian Krohg var en norsk Carl Larsson (eller något åt det hållet), borde jag åtminstone inte ha hört hans namn någon gång?
Men nu har i alla fall du som tittar in här hört det!

Copyright Klimakteriehäxan

Det ska vara en prick i granen

Finns det trender i julgransbranschen?

Svaret är obetingat ja.

Vissa år ska alla ha kungsgran, trots att den är dyr. Andra gånger ska hela trädet kläs i en enda färg – vitt, exempelvis. Plötsligt anbefalls bara silvriga prydnader, de gamla i guldton ska lämnas kvar i förrådet.

Årets julgransmode förefaller handla om prickar. Och inget ont i det, jag gillar prickigt i alla möjliga former. Eller, som vi brukar säga på flytande svengelska: Me like pricks all over.

Fast man får tänka sig för. Långt ifrån alla är införstådda. Vilket fick en ung kollega att, lätt generat, upplysa mig om att prickar heter ”dots” på engelska och att ”pricks” faktiskt betyder något helt annat.

Jo, jag vet det. Men alltsedan min väninna, nyss anländ, vandrade längs Tredje Avenyn på Manhattan och lockades in i en affär hamnar jag ofta på ”pricks” i stället för den korrekta glosan.

Väninnan hade nämligen fått syn på en jättesnygg klänning i skyltfönstret. Hon ville prova den och förklarade för expediten att det var den med ”pricks all over”.

Lätt förvirring uppstod. Den svenska tjejen med aningen bristande språkkunskaper fick ta med sig butikspersonalen ut på gatan och peka på den prickiga skapelsen. Fast vid det laget hade stämningen blivit så konstig att det inte blev något köp. Men historien lever – och när jag själv ett antal år senare i New York köpte en vit outfit med färgglada prickar höll jag nogsamt tungan rätt i mun …

Nu står vår gran, av gammal traditionell modell, på balkongen och väntar på att få komma in, dricka vatten och bli klädd. Och eftersom jag roas av mode investerade jag i en säger en prickig kula för att visa att jag hänger med. Men tyvärr: det blir inga trendiga prickar i min gran i år, för kulan råkade dunka i golvet och resterna är redan förpassade till julprydnadernas begravningsplats, det vill säga soprummet.

Om du då tror att jag ska hänga upp några pricks (i plast eller glas? Virkade? Vibrerande?) i stället har du, faktiskt, fel.

"Prick" på engelska betyder, om du HÄNDELSEVIS inte känner till det, snopp. Skriver ut detta ord men fasar för hur många spamkommentarer det kan resultera i - så rätt som det är tar jag antagligen bort det här lilla tillägget!

Copyright Klimakteriehäxan

Njutning i julklapp

Idag har jag gett mig själv en julklapp. Den går inte att slå in i papper, kan inte prydas med ett snöre knutet i konstfull rosett, den förbrukas snabbt (ungefär 90 minuter). Men den gör gott! Och det är tveklöst en lyxprodukt som man inte kan unna sig var och varannan stund. Vilket naturligtvis också gör njutningen större när man väl slår till.

Jag har varit på ansiktsbehandling. Djuprengöring, plockning av ögonbryn. Vilket kan göra lite lite ont. Fast det gör ingenting, för sedan kommer den: massagen. Först fjärilslätt dans med varma fingertoppar över panna, näsa, kinder, haka. Sedan tilltar behandlingen i styrka. Långt ner mellan skulderbladen, ut över axlarna far expertens händer i kraftfulla tag. Det kvillrar av behag i hela kroppen.

Det har gått många år sedan jag upplevde detta första gången. Då hade jag någon sorts 30-årskris och hade bland annat kommit fram till, att en kvinna i den åldern inte bör ha alla tecken på (dålig) tonårshy kvar. Jag blev ”frälst” direkt. Om jag blev mindre tonårslik? Ja, jag tror faktiskt det.

Sedan dess har jag knallat iväg och lagt mig under den varma ångduschen, den som öppnar porerna och underlättar rengöringen, med ojämna och ganska långa mellanrum.

Naturligtvis visste jag inte då – och hade knappast heller låtit mig tröstas av – att jag så småningom skulle få min revansch på väninnorna med avundsvärd rosenbladshy. För vem kunde tro att rosenbladen snart skulle skrumpna, medan mina acne-härjade kinder med åren skulle se förhållandevis släta ut (ja ja, allt är ju relativt!)

Visst, det finns mycket i livet man kan njuta av. Revansch är som bekant en sådan företeelse. Men då känns det betydligt bättre att njuta av den där massagen …som är bra för både ut- och insidan ...och en julklapp att vara riktigt glad över!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema DYRBART

Det är något med kristallkronor. Något som jag inte riktigt står ut med. Kan inte riktigt sätta fingret på problemet i min relation till dessa statusmättade och kostsamma armaturer som varit utmärkande för fint folks finaste rum i generationer. 

Visst, i offentliga miljöer (som den på bilden, en sal i Kungliga Vetenskapsakademien) är de där glasbitsknippena inte bara helt uthärdliga utan rent av lite häftiga. Men den heta önskan som min föräldrageneration har närt genom alla år, den att ha en kristallkrona över middagsbordet, den har jag aldrig kunnat förlika mig med.

Dyrbara är de förvisso, de här "lamporna". Dessutom kostar de tid, massor av tid. För om man inte älskar kristallkronor i största allmänhet blir de ännu mer förskräckliga när man tydligt ser spindelväven som förbinder de olika prismorna med varandra i ett intrikat nätverk, så långt från glasriket som man kan komma. Se där ännu ett skäl till att låta de här kronorna stanna i slotten, där det finns lokalvårdare, och använda annan belysning i kojorna.

Fast likväl finns de där, och smak ska man förstås aldrig diskutera. Det är väl egentligen tur att vi får ha kristallkrona om vi vill – och avstå, om det råkar vara vad vi (jag) föredrar. 

Minns dock ett komiskt inslag i ett tv-program där folk skull få lära sig hur man enkelt gör rent en kristallkrona. Programledaren fick, för kamerans skull, fullt påklädd kliva upp i karet tillsammans med dyrgripen, som skulle bada. 

Som om städning inte kan vara tillräckligt påfrestande ändå ...

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans tisdagstema är DYRBART och du hittar fler dyrbara saker här.

Glöggdags

Det är framdukat
Titta in och smaka på det som finns om du har vägarna förbi!
Jag kan garantera att ingenting, absolut ingenting, är hemgjort. Försöker tagga ner lite. Därmed inte sagt att jag inte uppskattar det hemgjorda. Men jag deltar utom tävlan, så att säga.

Copyright Klimakteriehäxan

Här bor Rudolf!

Han bor på Ringvägen på Södermalm i Stockholm, den så här års flitigt ombesjungne Rudolf med röda mulen!

En riktig snygging, måste man säga. Och ett praktexemplar när det gäller fantasifull julbelysning.

Rudolf sitter på vad som förefaller vara en alldeles vanlig privat balkong på ett bostadshus. Kanske är han också ett hembygge, skapat av en händig människa (med gott om små glödlampor).

Stockholms Rudolf skulle utan tvekan platsa på exempelvis Christmas Street (egentligen North East Terrace) i North Miami i Florida. Fast då skulle han kanske behöva ha hela kroppen med sig inklusive en tomte på släden ... Den där gatan har med tiden blivit världsberömd: året om sitter folk i sina källare och garage och hittar på nya sätt att förgylla de svarta decembernätterna. När man kommer dit – ja, folk vallfärdar dagligen och dygnet om dit för att skåda härligheten! – behövs nästan solglasögon. 

För de boende har det hela blivit något av en tävling, även om ingen officiellt utses till vinnare. Men medan julsångerna ekar mellan husen, elräkningarna stiger och snön av vita plastbitar faller är det rena högtiden för den som gillar många små ljuspunkter! Och vi som gör det, vi tycker det är kul att Rudolf flyttat hit till Söder. Han är vacker, men inte så bländande att du måste leta fram solbrillorna!

Copyright Klimakteriehäxan

Reflekterat i Veckans fönster

Äntligen!
Äntligen får jag känna mig som en riktig trendsättare, en modevärldens frontfigur vars idéer och exempel bildar skola!

För visst måste det väl vara så att den som har hand om skyltningen i denna tjusiga butik på Oslos paradgata Karl Johann läste detta i oktober, precis rätt tid för hämta inspiration till julskyltningen. Det var jag som började med att placera lampskärm på skallen! Nu var det visserligen i mitt fall en nödlösning, om än en synnerligen väl fungerande sådan.

Sedan kan man naturligtvis ha väldigt olika uppfattning om hur pass klädsam denna huvudbonad är, men det gäller ju allt vi tar på oss, fast kanske mössor och hattar mer än det mesta.
I Veckans fönster ska det reflekteras och tillsammans med mina norska skyltdockor ser ni förvisso spegelbilder av såväl lite ljusgirlander som (fönsterförsedda) husfasader, så det är inte bara min text som gjort avtryck ....

Därmed är fältet fritt för alla reflektioner kring vintermode, julskyltning och hur man bäst skyddar öronen när det knäpper till i vinterkylan! Ett tips: då är inte lampskärm den allra bästa idén.
Här har du länken till Veckans fönster.

Och förresten – ni kanske också kollat möjliga synonymer för ordet "reflektera"?
Ordboken ger många bra förslag som underlättar när man ska uppfylla kravet på fönster denna vecka. Eller vad sägs om (av)spegla, återge, tänka igenom, överväga, begrunda, fundera över.

Copyright Klimakteriehäxan

Kan du hjälpa Flemming till toppen?

Det blir en saknadens afton denna måndag. Inget nytt avsnitt av den danska serien Lykke i SVT1! Där blir det i stället fest i Stadshuset för dem som hedrats med årets Nobelpris. Inte precis samma sorts underhållning anser jag, som kommer att sakna ”depressionskomedin” med inte bara Lykke utan också den oförglömlige Flemming.

Men det finns en tröst. För det är alldeles uppenbart att det inte bara är jag som fastnat för Flemming. På programmets hemsida erbjuds vi nämligen att spela Flemming-spelet. Så här beskrivs det:

”Du är Flemming och du drömmer om att komma till toppen. Du ska samla stresspiller och hitta nyckeln som för dig till direktionen. Lycka till med karriären!”

Om det är enkelt? Inte om du frågar mig, som inte lyckats komma mer än ett par kliv framåt innan Flemming störtar mot djupet – ja där känner han sig förmodligen hemma, som den misslyckade chefsperson han är. Testa själv genom att klicka på länken!

Nästa måndag ska Lykke vara tillbaka i rutan igen.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag - och kallt om öronen

Vi är mitt inne i de varma mössornas tid. Köp en ny, en stickad toppluva, en pälsmössa, en tovad hatt – det lockar en värmande huvudbonad i vart och vartannat skyltfönster.

Men om man nu inte har ett fönster att tillgå för att marknadsföra sina varor? Och man likväl vill sälja en lurvig sak med öronlappar, mot isande vindar och yrande snö? Då måste fantasin tas till hjälp. Vilket hade skett vid Checkpoint Charlie när jag var i Berlin härförleden. Massor av mössor fanns i utbudet, men väldigt magert med utrymme för att exponera dem. Alltså hängdes de upp på befintliga "pinnar" i trottoaren. Rationellt, billigt och synligt.

När Pumita började ägna sig åt och lansera Skyltsöndag hade hon förmodligen snarast textade skyltar i åtanke. Nu tillåter jag mig helt enkelt att bredda begreppet, från skylt till skylt-ning!
Och medge att den berlinska mössan ser gosig ut! (Nej, jag köpte ingen. Har lite svårt för mössor över huvud taget, så snart de ska sättas på mitt.)

Copyright Klimakteriehäxan 

Hänger du på i Skyltsöndagstankarna? Lämna en länk i kommentarspalten tack!

Filosofiskt i Veckans fönster

De befinner sig på Sandgrund i Karlstad, en gång ett danspalats, nu förvandlat till konstgalleri. Där har den så aktuelle akvarellmålaren Lars Lerin hängt sina verk till allmänt påseende, och de tål verkligen att tittas på.

Lerin har rest i praktiskt taget hela världen och han har målat många stadsbilder som till exempel den här, som visar ett stort bostadshus med många fönster.

Det är en målning av många att stanna till inför, ja att faktiskt filosofera kring. Precis som dokumentären om honom ("För dig naken") som sändes i SVT i går, om den lite överraskande kärleken till Junior från Brasilien. Lerin funderade kring kärlekens villkor. Det kommer han förmodligen också att göra när han är en av Sveriges Radios vinterpratare i jul.

Det ska vara filosofiskt i Veckans fönster denna gång. Och kanske är det inte bara de som betraktar de målade fönstren som filosoferar? Konstnären själv gör det definitivt. Säkert pågår mängder av tankeverksamhet också bakom de där fiktiva fönsterrutorna.
Fler filosofiska fönster hittar du här.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om god mat

"Man blir över huvud taget sällan förundrad av hur god mat är, om man vet precis hur den blivit så god.

Ingen vettig människa har någonsin velat veta hur korv blir till. Min poäng är att detsamma bör gälla all mat. Att börja stoppa sin egen korv, som alla verkar göra numera, är bara ett tecken på desperation. Det är att ersätta magi med kall kontroll.

Riktigt god mat är sådan mat som uppstår som genom ett under. Ett under kan tillfalla dig någon enstaka gång, som det gjorde mig vid min första parmesansufflé. Men mer pålitligt är att låta andra laga maten och aldrig fråga hur de gjort. Då framstår det mesta som underverk."

-Johan Hakelius skriver krönika i dagens Aftonblad. Något att tänka på när julbordsfrossandet närmar sig ...

Det här ÄR veckans fönster!

Vi som brukar hörsamma uppmaningen från Susanne att visa fönsterbilder som illustration till Veckans fönster får inte veta temat förrän på torsdagar. I dag är det förvisso bara onsdag. Ändå förklarar jag att detta ÄR veckans fönster!

För när man tillbringat stor del av dagen bakom ett fönster så igenproppat av snö att man tror sig ha klivit in i en igloo, då blir det lite speciellt. Detta efter att ha spanat efter bussen i storm och snöyra - och när den äntligen närmar sig upprepar sig ett gammalt skämt: det står naturligtvis "Ej i trafik" på destinationsskylten.

Hem fanns ingen buss att vänta på, men t-banan gick. Och eftersom den var lika packad som den sägs vara i rusningstid i Tokyo kunde man stå upprätt utan att hålla i sig. Vilket möjligen kan sättas på vädrets pluskonto, men riktigt säker är jag inte ...

Så har vi tagit oss igenom ännu en imponerande vinterdag. Imponerande i sin styrka och envishet (en halvmeter snö har ramlat över oss) och dessutom en riktig kravmaskin: det kostar på att promenera i den nyfallna nederbörden, fläckvis inte bara djup utan också blöt och hal. Enstaka cyklister envisades än en gång att med livet som insats (fast utan lyktor) snurra ute i trafiken. Bilförarna fick ägna stor energi åt skyffel och borste, och lita på vänliga medmänniskor när hjulen grävt ner sig för djupt.

Visst, mycket prat om vädret i dessa dagar - men å ett så pålitligt samtalsämne det ändå är!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema VÄRMANDE

Snön faller och gör täcket på den redan vita marken tjockare. Det mörknar tidigt, termometern visar ett rejält gäng minusgrader. Då är det perfekta läget inne för att tända levande ljus.
Tänd ett, tänd fler, tänd många!

Glasfatet. i fusion-teknik, skapat av Peggy Faith-Ell.

Om du vill få upp värmen med hjälp av fler bilder finns de på tisdagstema.se.

Copyright Klimakteriehäxan 

Flemming - en fascinerande man

Måndag kväll klockan 21 sitter jag bergsäkert framför teven om inte något världsomstörtande hindrar mig (det gör det sällan, tack och lov).

Varför då?

Jo för att då är det ”Lykke” i SVT1. Dansk serie som bland annat kallats ”depressionskomedi”. Och det kan man väl i och för sig förstå, för huvudpersonen är sällan om ens någonsin riktigt glad, inte folk i hennes nära omgivning heller. Lykke är snygg, hon är smart, hon bor fint och har tjusiga kläder, men det hjälper inte. Åtminstone inte så länge problemen på jobbet tornar upp sig.

Fast det är inte Lykke själv som trollbinder mig. Nej, det är en man som jag inte kan slita mina blickar från. Lars Brygmann heter skådespelaren, inte ett dugg världsberömd. Men i den här serien har han fått en roll som ligger så nära rader av verkliga förebilder att man baxnar.

Brygmanns rollfigur heter Flemming, och han är ”kommunikationschef” på medicinföretaget Sana Fortis, där Lykke finns på hans avdelning och visar framfötterna.

Flemming är i ständig gungning. Han har inga egna åsikter om någonting, men är snabb att hålla med om självaste vd:n uttrycker en uppfattning. Skulle Flemming ändå ha yttrat en åsikt ändrar han den blixtsnabbt om han stöter på minsta motstånd: att vända kappan efter vinden är hans grej. Om en av hans underlydande presenterar en idé som verkar bra snor Flemming den helt skamlöst. Blir idén inte en succé skyller han snabbt ifrån sig. Och bär den slår han sig för bröstet.

I förra veckans avsnitt erbjöds Flemming en vidareutvecklande kurs. Han skulle, eftersom han är chef med personalansvar, få lära sig mer om hur man håller svåra samtal med medarbetare. Men han avböjde.

”Skulle jag, som varit chef i femton år, behöva lära mig det?” fnös han när han berättade det för sin hustru, som av lätt förståeliga skäl helst verkar vända ryggen till hemma i dubbelsängen.
Och naturligtvis ställs Flemming strax inför uppgiften att avskeda Eva, kvinnan som jobbat vid hans sida i en halv evighet. Om han klarar det svåra samtalet? Gissa!

I korta stunder får Flemming för sig att han besitter stor manlig charm. Det får honom att stöta på damer som ofelbart tackar nej till alla inviter – anledningen förstår Flemming förstås inte, men han ber i alla fall om ursäkt, med tillägget att alltihop naturligtvis bara var ett skämt, innan han rättar till slipsen och skyndar vidare. Flemming tycker också att rättvisa är viktigt. Men tolkningen som gäller är hans egen: det är orättvist att Lykke och inte han får åka på tjänsteresa till London, det är inte heller juste att högste chefen talar med henne utan att Flemming är med.

Så där fortsätter det i all evighet. Flemming smörar uppåt, trampar ideligen i klaveret, fattar otroligt lite av det som pågår, faller i fallgropar som att till exempel försöka saluföra en ny produkt med hjälp av lättklädda damer – samtidigt som Lykke och företaget i övrigt jobbar stenhårt för att förbättra imagen och få verksamheten att framstå som seriös och ansvarstagande.

Efter denna beskrivning kan du möjligen undra vad som får mig att hylla denne man.

Det finns ett svar på den frågan. Han är helt enkelt fascinerande.
För det är första gången jag ser ett exempel på hur man i dramatiserad form lånat en lång rad egenskaper och drag hos diverse (mellan)chefer jag stött på under ett långt arbetsliv, ingen nämnd – och ingen glömd. Fast egentligen är det väl just glömma dem man borde ...

Copyright Klimakteriehäxan 

Raka spåret mot jul!

Vilken underbart vacker vinterdag denna första advent! Blå himmel, strålande sol, gnistrande snö, sex minusgrader. Och många människor passar på att njuta, för ingen vet ju hur länge det håller i sig.

På den tjocka trädstammen ligger snön i ett lager som får mig att tänka, att det är vägen som är utstakad; raka spåret till jul! Fast jag ser förstås också att vägen slutar i sjön. Där man absolut inte vill befinna sig på jul ... för badbart vill jag inte kalla det, även om vattnet ännu inte frusit till. I kanterna ligger dock isflak av allra tunnaste sort. Håller knappt ens för en and, faktiskt - jag såg en som försökte!

Copyright Klimakteriehäxan