Ljust och fräscht på Nationalmuseum

Äntligen är fasaden på Blasieholmen fri från byggnadsställningar!

Vår huvudstad har fått tillbaka en länge saknad attraktion, en tillflykt för både stockholmare och turister.

Nationalmuseum är öppet igen, efter fem långa års stängning.

-Det kan verka länge för er på utsidan, men för oss som jobbar här har det gått fort! säger en av museets anställda.

I själva verket har arbetet med att renovera och förbättra museet, som första gången öppnades 1866, pågått i tio år. De fem första gick åt till planering.

Lite mer siffror: 3000 personer har arbetat med projektet, från 50 olika yrkesgrupper. Tillsammans har de gjort 1 300 000 arbetstimmar. Slutnotan stannar (kanske) någonstans mellan 1,2 och 1,5 miljard.

Vad är det då vi fått för våra skattepengar? Nutidens krav ser förstås helt annorlunda ut än de gjorde för 148 år sedan. Då bodde ungefär 100 000 människor i huvudstaden, Karl XV var kung, få byggnader hade elektricitet, men konstverk och intresse för dem fanns det!

Nu får besökarna komma in genom den pampiga entrén igen. De möter väl egentligen inga sensationella nymodigheter, kulturarvet ställs inte på huvudet precis. Carl Larssons ”Midnattsblot” sitter på sitt gamla ställe, ”Karl XII:s likfärd” finns förstås kvar. Men lokalerna har växt och blivit ljusare, 300 tidigare igenbommade fönster släpper in solstrålarna och ytor som allmänheten inte ens visste fanns är nu öppna.  

"Nationalmuseum i nytt ljus" har varit renoveringens slogan och museet är nu är inte bara större och ljusare, det är säkrare också. Alla har förstås kuppen från år 2000 i gott minne. Då stals konst här för cirka 300 miljoner kronor, bland annat ett litet självporträtt av Rembrandt, ett verk som nu hänger där det hör hemma igen. I samlingarna finns över 700 000 objekt, några av dem nyinköpta. Alla kan förstås inte visas samtidigt trots att utrymmet ökat.

Designföremål från både förr och nu har getts ordentligt med plats. Klassisk formgivning med flera hundra år på nacken drar blickarna till sig. I skulpturgården möter man både Fredrika Bremer och Louis de Geer. Barnen har fått eget rum. Museishoppen är rymlig och har såväl diskborstar som smycken, böcker och klädesplagg i sortimentet, förutom de obligatoriska konstkorten och affischerna. Höstens stora separatutställning visar många sidor av John Singer Sargent, kanske mest känd som porträttmålare i USA.

En vacker källarkorridor med valv i tegel hyser förvaringsboxar, toaletter och ett picknickrum. Och nog skulle man kunna behöva matsäck för att orka igenom alla våningsplan, alla smårum, alla intryck! Fast det finns förstås bot för den hungrige ändå: välkände Fredrik Eriksson är krögaren som har hand om muséets restaurang, också den skapad med tanke på konst och modern design.

Nationalmuseum lanserar nu också en egen app för sina trogna vänner, ja vi är ju ändå nästan inne på 2020-talet … Närvaro på digitala plattformar är ett nutida måste som museets ledning är väl medveten om.
”Ljust och fräscht” är ett begrepp för en svensk/skandinavisk blond stil som fått utstå en del spott och spe. Orättvist, tycker några av oss! Ljust och fräscht är nyöppnade Nationalmuseum också. Bara positivt!

I Skulpturgården.

"Midnattsblot" av Carl Larsson på sin egen plats i trapphallen.

Målning av fiskande pojke i Norge - kanske inte den mest typiska bilden för att komma från John Singer Sargent.

Plats för besökare som vill vila fötterna. Rolig "schäslong" i blålila färgtoner!

Kvinnoporträtt i rött av Anders Zorn. Så fint!

Ny formgivning i glas.

Är det en skulptur? Installation? Rolig hur som helst.
Kanske var maskindiskmedlet i starkaste laget?

"Nefertiti". Servis av Memphisgruppen 1985.

Underbar skulptur! "Hussvalor" av Britt-Ingrid Persson.

Glastaket, en nykonstruktion bra för både ljus och ljud.

Möjlig souvenir i museishoppen. Svensk design.

Högt i tak i restaurangen.

Här finns toa, förvaringsboxar, picknickrum.

Symboliskt! "Damen med slöjan" av Alexander Roslin målad 1768. Uppdatering 2018.

PS Fler bilder finner du, fast samma text, på NyfikenGrå!

Copyright Klimakteriehäxan

Brittiska böcker med långt liv

Johanna i deckarhörnan säger nu detta: Temat för veckans topplista är våra favoriter bland de brittiska klassikerna. Valet är fritt mellan att lista författare eller enskilda verk.

Då är frågan: hur definierar vi klassiker? Får man vara lite "rymlig" och vidga begreppet till att omfatta även senare tiders litteratur, sådan som man tycker förtjänar att bli klassiker? Ja, den vägen  bestämmer jag mig för att gå!

"Harry Potter" är, del efter del, redan en klassiker och jag är övertygad om att JK Rowlings serie om den magiskt begåvade pojken kommer att leva länge, mycket längre än sin upphovskvinna.

Jeffrey Archer är en konservativ politiker som det stormat mycket om, i fängelse har han också suttit. Men hans trilogi som börjar med "Kain & Abel" är så spännande och en sådan bra skildring av en tidsepok att jag satsar på dess dragningskraft även för framtiden. 

Sedan är frågan vem av alla irländska författare man ska tro allra mest på. Eländig barndom med supande fäder, utslitna mammor, inga pengar, lerigt på marken, dåliga skor ... Kanske blir det Frank McCourt, han med "Ängeln på sjunde trappsteget" (Angela´s Ashes), även om jag inte precis älskar den boken. Men det gör ju många andra.

Eftersom romantik aldrig blir omodernt är Jane Austen är säkert namn i sammanhanget, ingen boktitel nämnd, ingen glömd.
Samma sak gäller ond, bråd död och dess efterspel. Agatha Christie lever på det, och hennes böcker lever!

Copyright Klimakteriehäxan

Triss i gult

Lyrans noblesser önskar en ny färg för veckans tematrio: Dags för en ny vecka och ett nytt tema, denna vecka på den varma färgen GUL. Var fantasifulla eller välj helt enkelt gula böcker, helt upp till er.

Två av favoriterna har jag tyvärr redan slitit ut, känns det som: "En halv gul sol" av Chimamanda Ngozi Adichie. En rakt igenom fantastisk bok. Och så min egen gulpärmade "Klimakteriehäxan", ej att jämföra med sensationen från Nigeria ... så jag grubblar vidare.

"Livet är kort Rytkönen lång" är en av Arto Paasilinnas bättre skrönor. Men han är väldigt ojämn, ingen att lita på, så att säga!

"Populärmusik från Vittula" blev Mikael Niemis genombrott. Hans egen uppväxt i Norrland lade grunden för romanen.

"Pippi Långstrump" hade från starten gult omslag, precis som den stora samlingsvolymen "Boken om Pippi Långstrump" som jag fick av mamma och pappa julen 1955. Naturligtvis står Astrid Lindgrens mästerverk kvar i min hylla, om än lite slitet!

Copyright Klimakteriehäxan

Aldrig bättre än nu!

Han har aldrig sjungit bättre.
Han har aldrig haft bättre texter.
"Lola", en "musikalisk monolog" med Tommy Körberg, är en föreställning med både hjärta och hjärna. Fantastiskt bra. Den andre mannen på scenen, pianisten Carl Flemsten, är också lysande.

Visst, det är dyrt, men på gårdagens föreställning fanns det en hel del tomma stolar längst bak i Skandiascenens salong. De är förstås de billigaste platserna. Satsa på en sådan, man hör lika bra där. Och ser nog tillräckligt bra också! Rekommenderas varmt, helt enkelt. Jag tror till och med att jag skulle kunna gå och se den en gång till!

Copyright Klimakteriehäxan

Alla ska med ...

Att vi i veckan som gick högtidlighållit kanelbullens dag har väl knappast undgått någon. Det där med "dagar" som reserverats för något speciellt fenomen eller ändamål är ju en internationell historia, men dit har kanske den svenska kanelbullen fortfarande en bit.

Det här fiket på Södermalm i Stockholm drog i alla fall sitt strå till stacken genom att bjuda på översättning av nyckelordet "kanelbulle" till i tur och ordning spanska, japanska (tror jag), finska, italienska, jiddish, engelska, norska, franska och ryska. Allt för att alla ska kunna vara med och fira temadagen!

För den som händelsevis missade bakverket tidigare i veckan finns chansen att ta igen det i dag, eftersom den 7 oktober råkar vara gräddtårtans dag!
Och "skyltsöndagarna", veckoslutsdagarna som alltid har "skylt" som tema, det vet ni, de håller BP reda på, vecka ut och vecka in.

I dag gör jag, efter viss tvekan, en dubbel med Sannas Gems Weekly Photo Challenge som har ledordet RIKTNING. Det blir tre bilder till, fler skyltar.
Den första hänvisar gående till den andra sidan. Hinsidan, helt enkelt. Och vad möter gångtrafikanten där? Jo helt logiskt: en vägvisare till bårhuset.

Tja, vi ska ju alla den vägen vandra, brukar det heta. Tror dock att det sällan blir tydligare skyltat än så här ... och min rubrik "Alla ska med" har täckning en gång till!

Bild 1: Du hänvisas till den andra sidan.

Bild 2: Det betyder tydligen att du förväntas ta den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Plattsöm mellan boksidorna

Hur det kom sig har jag glömt sedan väldigt länge, men en gång i tiden hände det att jag fick för mig att jag skulle brodera ett bokmärke. Så då gjorde jag det.

Resultatet, i färger som egentligen inte är "mina", är en linneremsa fylld av plattsömsstygn, fodrad på baksidan. Riktigt snyggt om jag får säga det själv (och vem skulle kunna hindra mig, det är ju min blogg det här!). Garanterat unikt dessutom.

Faktum är att en dag bad Maken att få överta just det här bokmärket, vilket gjorde mig väldigt förvånad, och lite smickrad. Så det fick han så klart.

Om märket var värt de timmars handarbete som gick åt kan man naturligtvis ha olika åsikter. Nu har ni i alla fall chansen att beundra verket, eftersom Boklysten varje vecka kör samma efterlysning:
Vad har du mellan sidorna i dina böcker? Häng på, kul om vi blir fler!

Copyright Klimakteriehäxan

Odramatiskt men kul på Dramaten

Äntligen har jag stått på Kungliga Dramatiska Teaterns scen.
Okej då, bara ute i kanten, och det var helt tomt i salongen, men ändå.

Det är hur som helst riktigt roligt att gå på guidad tur i de bakre regionerna, de vi aldrig ser när vi som teaterpublik kliver in till våra platser för att insupa lite finkultur. Ingen skymmer konstverken, mängden kläder i dräktförrådet är svindlande, korridorer mellan tvätteri, perukmakare, teaterchef, loger och uppehållsrum långa och som gjorda att gå vilse i.

Huset stod klart 1908. Det skulle inredas med mycket blått och gult, garderoben försågs med både galoschhyllor och paraplyställ. Kungafamiljen hade redan från början sin loge till höger om scenen, Kungliga Automobilklubben hade en likadan på vänstersidan. Den kungliga används realativt flitigt även numera.

God ordning och reda verkar råda överallt. "Var sak på sin plats" kan kanske vara det inofficiella mottot på Dramaten?
Mycket spring i trappor blir det för både publik och personal. Hiss finns, men den räcker inte till. Därför fördelar man skådespelarnas loger så, att ju äldre man blir, desto närmare scenen placeras man! Men i någon loge fick vi inte hälsa på.

Häng med ändå! Till Dramaten, fast det var tämligen odramatiskt denna gång!

Glada teatergubbar. Finns i marmorfoajén en trappa upp, ett ljust och vackert rum.

Rekvisita ska på plats inför repetition av "Lasse-Maja och Hamletmysteriet".

Premiärlejon har ni väl hört talas om? Det här är ett äkta!

Scenbygge. Kungliga logen till höger, KAK:s till vänster. Gluggarna högst upp kallas oxöga.

Carl Larssons takmålning i marmorfoajén. Men han målade den hemma i Dalarna och levererade den till Stockholm hoprullad.

Sveriges teaterkung som älskade scenkonsterna: Gustav III.
Ni vet han som dog på maskeradbalen 1792.
Min bild gör inte tavlan rättvisa, det är bara att erkänna.

Henrik Ibsens Peer Gynt ska tydligen hem till Norge igen. Packat och klart!

Här är det föredömlig ordning och reda i garderoben trots att den är enorm.

Egna klädhängare i kostymförrådet? Självklart!

Kostymer märks med skådespelarens namn och vilken föreställning den använts i.

En del dräkter väger många kilon. Som denna rikt arbetade historia.

Massor med kostymer kräver tvätt och vård. 

Sär skrivning även på den kungligaste av teatrar. Chefen heter f n Eirik Stubø.

Metallgaller i knähöjd i garderoben från 1908: paraplyställ. Naturligtvis!

"Bergmanåret" syns förstås också på Dramaten, där han arbetat mycket och varit chef dessutom. Här citerad på en kudde.

Ledsna teatergubbar. Inramade i guld och italiensk carrara-marmor.

Copyright Klimakteriehäxan

Nytt i hyllan

Helgfrågan denna gång är inte riktigt gjord för mig. Mia i bokhörnan undrar: Fick du med dig någon bra bok från bokmässan i  år?
Nej, jag var ju inte där!

Fler än jag uteblev förstås från den där bokfesten. För oss finns en alternativfråga: Har du fått hem någon bra bok på sistone? 
Återstår att se förstås, men på engelska rean hos Hedengrens blev jag rekommenderad "Crossing to Safety" av Wallace Stegner. Ett skott från höften, så att säga. Men jag köpte också Lewis Carrrolls "Alice´s Adventures in Wonderland". Tror faktiskt inte jag läst den tidigare.

Bonusfråga slår Mia också till med: Vad ser du fram emot?
Ska se Tommy Körbergs lovordade föreställning "Lola" på söndag. 

Copyright Klimakteriehäxan 

Skokonst

Visst inser jag att det är en affär. Ett ställe där man förväntas lätta på plånboken, eller låta kreditkortet få vingar. Men att gå in här är ändå lite som att gå på konstutställning.

Stövlar med fransklädda
skaft och klackar. Pris 12 000:-

Jag tänker på den ganska nyss öppnade skobutiken som bär Jimmy Choos namn. Den ligger i den så kallade Biblioteksstan i centrala Stockholm, på Mäster Samuelsgatan. Men är det verkligen skor det handlar om? Är det inte snarare konstverk? Något som tilltalar ögat mer än det faktiskt passar fötterna? Åtminstone fötter som med tiden fått en och annan slitskada.

Personalen är trevlig även mot oss som bara kommer in och tittar men som går ut igen utan att ha köpt vare sig skor eller väska. Prislapparna på produkterna som bär den malaysisk-kinesiske designerns namn (även om han lär ha trappat ner på jobbet för egen del) visar snudd på svindlande summor. De här fotbeklädnaderna passar vare sig mina fötter eller min budget, framför allt inte den senare.

Men att det är dyrt hindrar mig ju inte att beundra konst, vare sig den hänger hårt bevakad bakom armerat glas på ett museum eller om den står utställd här i ett skyltfönster mitt i centrum.
Så när mitt öga möter ett par puderrosa boots som har svindlande klackar, kombinerat med glitter och fjädrar, inser jag att här handlar det om skor som ögongodis. Som konst av ädlaste slag. Skokonst!

Hemma har jag ändå ett par äkta, otroligt snygga, Jimmy Choo som vid det här laget är nästan tio år gamla. 2009 var Choo gästdesigner hos H&M och jag fyndade helt oplanerat mina skor till halva reapriset. Det är fantastiska skodon som jag kan gå hur långt som helst i, eftersom de är lågklackade och har en suveränt bekväm läst. Jag kommer att vårda dem mycket ömt i minst tio år till. Och samtidigt, då och då, slinka in på konstutställning i butiken på Mäster Samuelsgatan.

Copyright Klimakteriehäxan

Ta fram skämskudden i kassan ...

Ser en kort tv-intervju med en ung snabbköpskassörska (eller som det tydligen ska heta numera: butiksarbetare). Erika Petersson heter hon och hon har kommit ut med boken "Drottningen i kassan", 150 sidor text som bygger på hennes egna upplevelser på jobbet där kunderna passerar i en strid ström.

Hon blir ombedd att ge exempel på repliker hon är trött på att få, repliker som upprepas i oändlighet –och som, naturligtvis, levereras i den fasta tron att de är både fräscha och jätteroliga och därför värda att mötas med ett stort och varmt skratt av mannen eller kvinnan bakom kassaapparaten.

"Jaha och nu vill du förstås se mitt leg?" säger den flintskallige mannen som förmodligen rökt i minst femtio av sina levnadsår. När han drog sitt första bloss fanns ingen åldersgräns för att köpa tobak. Men nu finns det.

"Jag är bara intresserad av sånt som ger vinst" påpekar var och varannan kund som förhoppningsfullt satsar ännu en slant på en trisslott eller en andel i något travlopp. Kul! Eller kanske inte ...

Och så har vi de som, utan tanke på omvärlden, berättar långa privata historier för personen i kassan, diskuterar matrecept, recenserar chark- eller fiskdisken med många ord som inte går att stoppa medan varubandet står stilla och kön växer, liksom irritationen.

För att inte tala om kvinnan som just tagit en av veckans kupongvaror men, ack och ve, inte fått med sig kupongen hemifrån.
"Jag hade ju till och med tagit fram saxen! Kan komma in med den sen, kanske?" Nej, handlar man med rabattkupong får man faktiskt ha den med sig. Det är inte butikspersonalens fel att den glömdes bort.

De här exemplen är faktiskt lite drabbande. Jag vet att jag har erbjudit leg på Systembolaget när en yngling framför mig just ombetts bevisa sin mognad.
"Vill du se min också?" har jag frågat, hur vänligt som helst. Ingen har tackat ja. Lett artigt ändå, tror jag. Och visst har väl också jag bett att få "rätt" trisslott, även om jag sällan köper någon?

Dags att ta fram skämskudden i kassakön. Säga "tack" och låta det stanna där. För nog får man fatta att vi kunder kan bli fruktansvärt påfrestande ibland ... och även om det heter att man som kund alltid har rätt har nog även det sina gränser.
Jag ska skärpa mig. Lovar.

Copyright Klimakteriehäxan

Boktips – passa på!

Om du bor i Stockholms-trakten eller är här på besök så ska du veta att Hedengrens bokhandel på Stureplan just nu har rea på massor av böcker på engelska.

Du kan förslagsvis köpa en fullständigt förödande bra roman som heter "Flowers for Algernon" av Daniel Keyes för 79 spänn. En av de bästa böcker jag någonsin läst, gripande, stundtals lite rolig, romantisk ett tag och sedan ... ja här blir det ingen spoiler. Har bloggat om den ett antal gånger tidigare.

KÖP DEN. Och den ska absolut läsas på originalspråket. Present till dig själv eller någon annan. När man läst den glömmer man den aldrig.

UPPDATERING: Har varit tillbaka och köpt två ex, för jag kom på vem jag ska ge denna fantastiska bok till!

Copyright Klimakteriehäxan

Öden på kinesiska

Kina har fångat Johannas intresse där i deckarhörnan. Idag handlar veckans topplista om Kina – böcker som utspelar sig där eller kinesiska författare. En ganska klurig uppgift, böcker om Kina finns – men inte i överflöd.

Jo nog finns de, det har Johanna alldeles rätt i. Tyvärr tror jag att det blir några upprepningar för mig, böcker jag nämnt tidigare. Och Mo Yan, nobelpristagare för ett par år sedan, har jag inte läst alls ...

"Snöblomma och den hemliga solfjädern" (Snowflower and the Secret Fan) utspelar sig på 1800-talet och ger väl researchad inblick i hur synen på kvinnan var i Kina på den tiden. Snörda fötter var exempelvis ett måste. Två flickors öden får man följa i boken.

 "Vilda svanar" (Wild Swans) av Jung Chang slukade jag när jag fått den i mina händer. Också med fokus på kvinnors liv, men här på 1900-talet. Tre generationer, tre historier i en.

"A Death in China" är en oöversatt deckare skriven av duon William Montalbano och Carl Hiaasen. Boken går inte till deckarhistorien men jag minns den gärna eftersom Bill, en period med bas i Peking, var en sympatisk kollega som dog alldeles för tidigt i en hjärtattack, mitt i steget på en trottoar i London. Han hade förmodligen många böcker oskrivna. Hiaasen har dock varit flitig i krim-nischen.

"Tecknens rike" skrev Cecilia Lindqvist för många år sen och fick August i fackklassen då. Om kineserna och deras skrivkonst, fascinerande! Tror kanske inte att jag läste precis varje rad, det räckte mitt intresse inte till, men ändå. Så snyggt omslag dessutom!

"Från din syster Lovisa" berättar, med grund i ett par hundra brev, om en svensk missionär utsänd till Östturkestan (idag Kina) precis i början av 1900-talet. Maria Gustavsdotter skrev romanen, vars huvudperson var hennes mormors kusin. Kulturkrockar och ensamhet är vad Lovisa möter. Och bestämmer sig för att övervinna med hjälp av mod och envishet.

I en park i Peking. Kineser skriver dikter på marken, med vatten.
Helt fascinerad blev jag! Men läsa det kunde jag förstås inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Om du har tur har du ännu inte läst ...

Löven skiftar i alla möjliga färger och höstmånaden oktober är här. Veckans färgtema är ORANGE!
Lyrans Noblesser har talat och vi levererar!

"Loranga, Masarin och Dartanjang" är väl egentligen tänkt för barn, men Barbro Lindgrens härliga historia går absolut hem också bland äldre, det vet jag säkert efter att vi hade den som "poolbok" på semester en gång. Högläsning var enda sättet att hålla ungarna i skuggan en stund. Dock visade det sig att min publik växte undan för undan, med fler barn, men också med väldigt fullvuxna! Varje dag kom nya som vill lyssna! Har du den oläst? Grattis!
(Och att Loranga är en gammal orange apelsindryck har väl inte undgått någon?)

"En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) handlar om hur provinsen Biafra försökte bryta sig ut ur Nigeria i slutet av 60-talet. Chimamanda Ngozi Adichie gjorde fantastisk research innan hon skrev romanen som har tydliga dokumentära inslag. Så otroligt fängslande och bra, samtidigt lite av en lektion i nutidshistoria! Och det gula drar åtminstone åt brandgult på bokens omslag. Har du den oläst? Grattis!

"Orange is the New Black" går väl inte att komma ifrån. Om livet i ett amerikanskt kvinnofängelse, av den så vitt man kunde se välanpassade Piper Kerman som dömdes för att ha dragits in i en knarkhistoria. Ett år på kåken blev det, plus bok. Blev också serie i teve.

Copyright Klimakteriehäxan

Fyrtal i damer (som egentligen är ess)

Judi Dench.
Maggie Smith.
Såna tanter är det inte gott om! Men i den brittiska skådespelarnoblessen finns det, ska det visa sig, åtminstone två till: Joan Plowright och Eileen Atkins. En kvartett rik på år, framgångar, rynkor och minnen. Och humor!

Roger Mitchell, regissören som gjorde "Notting Hill", fick idén att sammanföra de fyra inför kamerorna. Försiktigt lotsar han damerna, alla koordinerat klädda i blått på ett eller annat sätt, genom en katalog av samtalsämnen. Hur började karriären? Hur rädd är man för att gå in på scenen? Har de planerat sin begravning? Hur är det att spela mot sin egen äkta man?

Joan Plowright var gift med ingen mindre än Laurence Olivier, vilket tydligen inte var alldeles enkelt vare sig på eller bredvid scenen. De andra damerna har minnen såväl av honom som av egna skådespelande män, välkända på sin tid men inga som åtminstone jag känner till – i sanningens namn skulle jag aldrig ha kunnat peka ut Atkins eller Plowright heller.

Resultatet har blivit en dokumentär av långfilmsformat, jag såg den i helgen. Lockades av annonsen där det stod att detta tantmöte var en enda skrattfest. En recensent skrev: "Något av det roligaste, mest stimulerande jag sett på länge". Så hejdlöst mycket skrattade jag inte, men det var skoj att se och för den som behöver stärka sin lust att jobba vidare, stå på sig och ha kul en bra bit efter åttio blir det förstås rena inspirationen.

Adlad till Dame blir förvisso inte alla men de här fyra har blivit det och därmed gett filmen namnet "Nothing Like a Dame". Och det där med att inte tala om damers ålder, det kan man väl i sammanhanget lämna därhän. Plowright fyller 90 nästa år, de övriga tre är 84.  Och både Dench och Smith fortsätter att få fina roller, så dem kan vi nog räkna med att se igen. Järnladies! Applåder och visslingar!

Copyright Klimakteriehäxan

Kasskampen går vidare i helvitt med nr 12

Man skulle kunna få intrycket av att Kasskampen, fajten för att få fler att återanvända och till sist återvinna påsarna man nyss bar hem sina inköp i, går hand i hand med företagsreklam. Så kan det vara, men så behöver det inte vara!

Se bara på den här vita kassen, nummer 12 i min "serie". Inte ett firmamärke går att upptäcka! Jag vet att jag inte har köpt den, men jag kan heller inte minnas var jag fått den. Den tål i alla fall att lastas rätt ordentligt, tack för det! Vi kämpar på!

Publicera en bild på en dig närstående favoritkasse du också och berätta det i en kommentar så vi blir fler som får beundra den (och dig)!
 
Copyright Klimakteriehäxan