Tumme upp och tumme ner

Det är många olika faktorer som spelar in när man bildar sig en uppfattning om den bok man läser. Miljön, dialogen, språket, ordvalen, hur figurerna i en historia samspelar, hur trovärdig man tycker att historien är. Antagligen är det i de banorna Mias tankar har gått när hon presenterar veckans helgtema:
Hur viktigt är det att man gillar huvudpersonen i en bok?

Visst spelar det roll och visst väcker de där fiktiva människorna känslor. Ofta är det kul om man kan identifiera sig med åtminstone en del av det liv som man läser om. Har man tur stöter man på huvudpersoner som man helst av allt skulle vilja bli vän med på riktigt, men det händer förstås inte ... Många författare lyckas i sitt uppsåt att skapa sympati för de mindre lyckligt lottade i "rollistan".

Men man kan också känna stark antipati mot romanfigurer. Jag slutade exempelvis läsa Joseph Hellers "Moment 22" för jag stod inte ut med Yossarian (som "alla andra" älskar).
Och för länge sedan förväntades man läsa "Selambs" av Sigfrid Siwertz – det måste ha varit i gymnasiet – men där förekom så mycket grymma elakheter att jag la ifrån mig boken och aldrig tog upp den igen.

Nu tror jag att min tröskel för våld och elände sänkts när det handlar om litteratur, men de där påhittade personligheterna kan fortfarande locka fram både bu och bä.
Det korta svaret på frågan är helt enkelt: Väldigt viktigt, både att gilla och att ogilla! Eller som det heter numera: tumme upp och tumme ner.

En bonusfråga finns dessutom: Gillar din familj och dina vänner också att läsa?
Vad beträffar vännerna så är läsintresset rätt så ojämnt fördelat. Det har det med åren blivit också i vår familj. Maken läser numera mest, jag läser en hel del och det gör tack och lov Dottern också, men Sonen har glesare mellan böckerna. Tidigare slukade bägge barnen böcker i högsta fart.

Copyright Klimakteriehäxan

Min objudne gäst

När man får oväntat besök ska man visst bjuda på kaffe av ett visst märke, det har jag inhämtat via diverse reklamsnuttar. Men jag tror inte att man kan hantera alla objudna gäster på samma sätt.

Ta den förb-de hackspetten till exempel! Om jag kunde bjuda honom på något skulle det vara en dödande eller åtminstone väldigt avskräckande drog. För nu har han återkommit och hackat ett nytt hål i träfasaden på vårt hus, på exakt samma ställe som i fjol. Då lappade en snickare igen hålet. Fast det hjälpte ju inte.

Jag har frågat experter och det visar sig att hackspettar gärna uppför sig så här illa. Det kan de hålla på med, i skydd av fridlysningen de lever under. Nu skulle jag vilja hävda att Hackes intrång bör medföra dödsstraff, men jag har inget skjutvapen. Hade jag ett skulle jag ändå aldrig träffa utan snarare göra fler hål i väggen, om än lite mindre. Att jag vill bli av med honom för gott är helt solklart.

Mer erfarna jägare skulle säkert kunna fälla detta odjur, men hur länge ska man i så fall sitta orörlig där ute och vänta på att herrn behagar komma och sätta igång sitt dagsverke?

I min nöd vände jag mig redan i fjol till Anticimex. Ifall det kunde finnas något för hackspettar ätbart i träet, men det slog de bort. Snarare, sa en expert, handlar det om att kåken utgör en bra resonansbotten när herrn skickar trånande signaler till fruntimmer som kan tänkas vara intresserade av honom. Och då menar han definitivt inte mig.

I höstas satte jag upp en fågel av trä som skulle vara avskräckande. Noll effekt. Nu har jag satt upp en metallvariant som kostade flera hundra. Samtidigt har jag knutit upp tunna plastpåsar med aluminiumfolie på snöre för att de ska fladdra och prassla kring knuten när det blåser.

Kommer det att ha någon effekt? Det verkar i alla fall helt bortkastat att ta dit snickaren igen, och ingen försäkring gäller heller, det kollade jag också i fjol. "Force majeure" försökte jag, men det skrattade de bara åt ...

Fick veta en del intressant i ett inlägg från en vän på Facebook, fakta som kanske kan intressera fler. Den här experten tror inte att spetten är på friarstråt:
"De skador som hackspettar orsakar på trähus är inte trummande som arterna har under våren för att markera sitt revir. Istället utgörs det av ett oregelbundet hackande varmed hackspetten antingen söker mat eller tar upp bohål. De är då de arbetar med kraft i mejslandet och orsakar skador. Oftast sker angreppen på husfasader på husgavlarna strax under taket.
Många teorier finns om varför hackspettar angriper hus men något enhetligt svar kan inte ges. Ibland kan det vara så att träfasaden är gammal och innehåller skadeinsekter som hackspetten hör och gör näringssök på. Ibland kanske den hör andra ljud som gör att den tror att det finns vedinsekter där t ex ett getingbo på vinden innanför det angripna stället, tickandet från en klocka eller knäppandet/surrandet från elanordningar typ elmätare, ledningar, transformatorer eller reläer.
Även helt ny träpanel kan angripas utan att någon av dessa förklaringar håller. I dessa fall rör det sig troligen om att hackspetten söker ett övernattningshål, alternativ bohål, och av någon anledning finner huset attraktivt. Flera fall finns beskrivna där äldre hus med gammal träfasad med hackspettshål har bytts ut till ny fasad och sedan har hackspetten tagit upp nya hål på samma ställen som där de fanns på den gamla panelen."

Tyvärr tyder det mesta på att min objudne gäst fortsätter fara runt som en gäckande skugga. Om han inte råkar ut för en olycka med dramatiskt slut ... jag blir inte ledsen om han så att säga flyger ihjäl sig, fridlyst eller ej!

Copyright Klimakteriehäxan

När skor gör avtryck i bokhyllan

Boklysten har tänkt till (igen) och lanserat ännu ett återkommande tema: I vanliga fall bryr jag mig inte så mycket om utsidan utan det är insidan som räknas, men när det gäller böcker så är ju omslaget det första man ser. Så på onsdagar visar jag upp omslag efter ett givet tema. Det är bara omslaget som gäller, innehåll och titel spelar ingen roll. Och dagens tema är SKOR/STÖVLAR osv.

Vill du också vara med och visa upp omslag? Nu är det alltså Omslagsonsdag.

Ja det vore väl trevligt - om jag kan hitta några exempel? Har jag avtryck av skor i min bokhylla?
Den allra första jag kommer på är min egen "Att vara yngst är ett handikapp som går över". Fotspåren på omslaget är nog mina egna, från vandringen genom livet. Läste faktiskt om den själv nyligen och tänkte då att det vore kul om fler hittade den ...

Bland böcker jag läst måste Kitty-mysteriet "De röda skorna" förmodligen vara den allra första. 
"Djävulen bär Prada" (The Devil Wears Prada) har jag nog inte läst men sett som film.
"Mormor hälsar och säger förlåt" av Fredrik Backman visar den unga huvudpersonen i gummistövlar. Tyckte den var finurligt berättad och väldigt välskriven.
"Skor" är en samling dikter som Lennart Hellsing skrivit. Han var ett geni i ordbrukarbranschen.
"Svenska gummistövlar" är titeln på en bok av Henning Mankell som jag inte läst. I grund och botten är jag inte så förtjust i gummistövlar, även om jag fattar att de kan vara bra att ha!

Jag brukar ju hävda att det är jag som är flickan med de röda skorna, men ser i bokkatalogen att jag är långt ifrån ensam om att göra anspråk på den titeln. Men den figurerar som namn på en rad böcker av olika typ. 

Här på bloggen är SKOR förvisso en alldeles egen etikett, på 90 inlägg, och där avslöjas definitivt mitt intresse för det där man har på fötterna.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 48

SEMMELFUNDAMENTALIST

-Beteckning på äkta traditionalister som definitivt inväntat den "lagstadgade" starten för kalasandet på semlor och inte  tjuvätit en eller flera redan innan den här dagen grydde. För detta är ju fettisdagen, semlans egen dag!  
Någon fundamentalist av vilken typ det vara må blir jag aldrig. Hoppas jag. Och ja, jag har ätit flera semlor redan. En i dag också, av storlek S eller möjligen M. God. Väldigt god.

Läsning att längta till

Idag listar vi fem titlar (nya eller gamla) vi längtar efter att läsa i vår!
Så lyder propån från Johanna i deckarhörnan.
Och för att hitta svaret behöver jag bara kasta ett getöga på den där högen reaböcker, de där som jag lovat mig själv att inte köpa ... Men jag klämmer in något annat också, av alla de där jag har på kö.

"De vänsterhäntas förening" av Håkan Nesser hoppas jag mycket på, även om jag hade önskat att den vore på färre sidor än de 544 det handlar om.

"Ormen i Essex" (The Essex Serpent) av Sarah Perry finns här hemma sedan rader av bokbloggare hyllat den. Omslaget ogillar jag, men det ser man ju inte när man läser!

"Ensamhetens språk" (Drachenspiele) av Jan-Philipp Sendker ska ge mig fortsättningen på historien om Paul och hans liv i Hongkong. Får jag nya aha-upplevelser om det moderna, post-maoistiska Kina?

"Vår egen lilla hemlighet" av Ninni Schulman (inga direkta blodsband till Alex S.) har jag börjat på. Gillar hennes blandning av relationsproblematik, krim och det välbekanta och svårlösta  "livspusslet".

"A Room of One´s Own" av Virginia Woolf ska jag läsa om, inspirerad av en i och för sig oinspirerande föreläsning om Bloomsbury-gruppen som jag just hört. Känner att jag inte kommer ihåg boken alls. Och det är ju ändå en klassiker i feministsvängen, något av ett "måste". 112 sidor är dessutom ett plus i kanten. Fick den i present av en väninna/kollega inför ett jobbuppdrag. På kortet hon la i står det "Ha det bra och stå på dig!". Tror och hoppas att jag gjorde det ...

Där ser man: verkligen inte svårt att hitta fem exempel på läsning att längta till. Det dräller ju av fler lockande böcker, av alla möjliga olika sorter!

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om läsande barn

Han sitter där i ur och skur, bronspojken i parken i centrala Boston, Massachusetts. Statyn heter "Learning" och ska symbolisera den intellektuella kraften som finns i staden, uppenbarligen länkad till läsning ...

Bakom verket står två av stadens egna män, Adio diBiccari och Arcangelo Cascieri. Den unge bokläsaren har suttit där i många år, omgiven av träd fulla av ekorrar, och uppenbarligen har han hela världen i sin makt. 

Ja men är det inte det vi bokvänner alltid hävdar: vägen framåt-uppåt går via bra text!
Egentligen borde den här bilden ha illustrerat mitt inlägg från igår, om barn och läsning, men då kom jag inte ihåg att jag hade den.

Nu blev detta mitt svar på Gems Weekly Photo Challenge denna gång i stället, när nyckelordet är BRONS. Men kanske vill du kolla gårdagens inlägg nu om du inte gjort det innan? Med den läsande amerikanske grabben i färskt minne!

Copyright Klimakteriehäxan

De viktiga barnböckerna

Var det med "Mästerdetektiven Blomkvist" det svenska deckarundret började? Tja, en sak är i alla fall säker: väldigt många som i dag slukar kriminalromaner på löpande band började den "karriären" med Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist. Den första boken kom 1946 och Kalles kluriga sätt att lösa brottsgåtor fick internationell ryktbarhet.

Det är Lotta Olsson, som skriver om både barnlitteratur och deckare i Dagens Nyheter, som står i talarstolen på bilden. Hon håller föreläsning i Senioruniversitetets regi, och den stora salongen är så gott som fullsatt. Ämnet ("Barnböcker är de riktiga klassikerna") är faktiskt både spännande och viktigt!

Jag är ju sedan en halv evighet väldigt road av böcker för barn, så jag lyssnar intresserat. Precis som den idag 57-åriga föredragshållaren har jag aldrig slutat läsa barnböcker, även om det nu blir mer sällan. Medan mina egna ungar var små älskade jag att läsa högt för dem, och de älskade att lyssna. Ofta blev de så förtjusta i en text att de plötsligt kunde den utantill, sida efter sida. Jag kunde tröttna, men aldrig mina åhörare!

Lotta Olsson pratar om debatten som ibland bryter ut när barnböcker "moderniseras".
Hon är inte upprörd. Tycker snarare att det är naturligt med en anpassning till nya tider.
-Man har alltid ändrat i barnböcker, påpekar hon och ger Robinson Kruse och Enid Blytons böcker som exempel.
-Fast det får förstås inte kännas som att man kört Mark Twain i klorin.

Att det är svårt att få nya barnkullar att ta till sig föräldrarnas mest älskade hjältar har jag själv upplevt. Försökte introducera Gösta Knutssons "Nalle Lufs" men gick på pumpen direkt. Lotta Olsson varnar för att ens försöka, och jag tror (tyvärr) att hon har rätt. Bland klassikerna nämner hon "Hjortfot" som helt otänkbar i dag, tydligt rasistisk.

Ändå visar hon på böcker som håller trots att många år gått sedan de kom ut. "Anne på Grönkulla" (Anne of Green Gables) är en sådan serie, välskriven, av L. M. Montgomery och publicerad för första gången 1908. Jag tänker att den kanske man borde läsa om, men jag har inte böckerna kvar.

På mitten av 1940-talet kom viktiga år för svensk barnlitteratur. Då föddes "Pippi Långstrump". "Kulla-Gulla" såg dagens ljus, Lennart Hellsing och Tove Jansson debuterade.
Åke Holmberg skrev om privatdetektiven Ture Sventon. Det var avsett att vara en parodi på dåtidens kriminalromaner, men blev i stället en jättesuccé av egen kraft!

Och det där med att läsa deckare, det har verkligen inte avtagit. Starten finns definitivt bland barnböckerna. Kalle Blomkvist har fått många kollegor: Enid Blytons Fem-kompisar klurade ut svaren på svåra gåtor, Kitty klarade det mesta, Sivar Ahlruds (en pseudonym) tvillingdeckare var inte sämre. Idag är "LasseMajas detektivbyrå" av Martin Widmark en ständig storsäljare, toppar också utlåningen på biblioteken.

Ett säkert kriterium på en bra barnbok är att den fungerar som läsning även för vuxna. Lotta Olsson lyfter fram "Gullivers resor" som exempel. Och jag tänker på lanseringen av Harry Potter som i England såldes med olika omslag, ett för vuxna och ett för barn.
Lennart Hellsing ska ha sagt att när barnböcker fyllt femtio ska de ställas i vuxenbiblioteket. Ja kanske är det så man ska tänka?

Det är under alla förhållanden så att det barn läser spelar roll. Kanske den viktigaste formen av all litteratur. Ett stort ordförråd är en rikedom som varar livet ut. Barn som inte klarar en större textmassa har ett handikapp. Och barnböcker förenar oss med vår historia, samhällsutvecklingen skildras fast man inte får det skrivet på näsan. 

Böckerna man läst som barn kommer man dessutom ihåg länge, till skillnad från historier man konsumerar som vuxen – de kan lätt falla i glömska, riktigt snabbt till råga på allt. Jo, man minns ATT man läst. Men vad handlade det nu om egentligen???

Lotta Olsson tar också upp åldersrekommendationerna som förlagen ofta skickar med (och som man inte ska nonchalera). Hon pratar en hel del om läsning för 6-9-åringar, men det låter faktiskt som om hon säger 69-åringar.
Där har vi kanske svaret: äldre och yngre borde mycket oftare läsa samma böcker!
Fast det var möjligen inte exakt det som Lotta Olsson menade ... men lite får man ju bestämma själv, expertisen till trots!

Lotta Olssons tips kring läsning av barnböcker. Om du klickar på bilden blir den större
och mer lättläst.

Copyright Klimakteriehäxan

En söndagsskylt inför tisdagen!

Ja vad vore livet i all sin glans om inte goda, härliga, kaloristinna semlan fanns?
Fast jag fattar inte riktigt varför bagerierna så förtvivlat letar efter nya varianter. När det nu är så himla gott med kardemummabulle, riktig mandelmassa och äkta grädde?

Däremot kan jag göra tummen upp för att den här sortens lyxbulle numera säljs i olika storlekar. Från minisemla till semmeltårta, bara att välja!
Men kostar det så smakar det. 46 kronor fick jag betala för ett normalstort exemplar. Den var i alla fall jättegod. Och man ska ju (helst) inte äta semla varje dag.

På tisdag är det hur som helst dags om man gör som traditionen bjuder. För då är det fettisdag. Fast vi är väl rätt många som tjuvstartat, eller hur? Semlor finns ju numera tillgängliga direkt efter jul (och då inte bara i Rotas konditori där Ture Sventon brukade handla)!

Dock är det just denna söndag som semmelskylten (som jag plåtat i fönstret hos Gunnarssons konditori på Götgatan i Stockholm) passar som allra bäst. Skyltsöndag ni vet, bloggstafetten som har sitt "hem" hos bloggaren BP!

Min första extra skylt i dag är lika "tidstypisk" som den om semlor. För det är ju reatider. Och den som håller i skyltningen hos Naturmagasinet har gjort ett vykort inramat av björkstammar, medan bokstäverna R, E och A minsann är skapade av rejäla utomhuskläder som tål både fukt och kyla.
Både fyndigt och snyggt, inte sant? (Syns bättre om du klickar på bilden och därmed ser den större.)

Och det blir en bonusskylt till, en som talar mot sig själv. För den här maskinen skyltar med namnet Aktiv men det är svårt att hitta något mindre aktivt än den just nu ... det är ju inte skördetider, precis. Men kanske är den en sorts scout-apparat, med mantrat "alltid redo"?!

Copyright Klimakteriehäxan

Schulman, Stolpe och jag

Veckans bokmärke är en gyllene fjäril som sitter i reaboken jag slängde mig över: Alex Schulmans "Bränn alla mina brev". Om ni inte redan känner till det, så är huvudpersonerna i romanen hämtade ur verkliga livet. Författarens morfar och mormor, Sven och Karin Stolpe, hade ett inte särskilt mysigt liv ihop, för att uttrycka det försiktigt. För den som har boken oläst ska jag inte avslöja mer än så.

Helt klart är i alla fall att den där Sven Stolpe var en skitstövel, om än en stundtals genial sådan. Förvisso helt övertygad om sin egen förträfflighet, som han oavbrutet tilläts lyfta fram i tryckt text, i radio och tv under sin storhetstid. Han var ofattbart produktiv, satt många energiska timmar vid sin skrivmaskin, men berättade ofta en och samma historia, vilket dottersonen Alex upptäcker.

Märkligt nog har jag själv ett glasklart minne av Sven Stolpe. Vi möttes en enda gång, satt mitt emot varandra vid ett middagsbord tillsammans med ett knappt tiotal gäster, i princip dåtida kändisar. Jag var i särklass yngst och enormt udda i sammanhanget med mina dryga tjugo år och noll berömmelse, men värden var min vän och kollega Olle Tolgraven och han hade bjudit in mig.

Bredvid Stolpe på bordets andra sida satt poeten Bo Setterlind. Richard Fuchs, läkare som lanserades som skrivande humorist, backades upp av en beundrande ung kvinna. Direkt vid min högra sida hade Olof Buckard hamnat (vilket han inte minns något av, jag har frågat i modern tid!).

Vi serverades ärtsoppa och varm punsch. Magdalena Ribbing agerade värdinna och fick rusa ut i köket för att jaga upp något annat ätbart eftersom Buckards mage inte tålde ärtor.
Samtalet böljade mellan de intellektuella giganterna som inget hellre ville än att glänsa mest och starkast över sopptallriken.

Så hamnade fokus på Buckard, redan välkänd för sina skickliga imitationer. Herrarna Setterlind och Stolpe kom med en och samma undran:
-Jag har hört att du gör en så rolig imitation av mig, kan man få ett litet smakprov?
Av smakproven blev intet.
Herrarna övergick till att tala om sina böcker, värda priser och ännu mer berömmelse, självklart.

Plötsligt spände Stolpe ögonen i mig, den lilla flickan vars närvaro han inte kunde begripa (vilket i och för sig var helt förståeligt ...).
-Och du då? trumpetade han med sin genomträngande röst.
-Har du skrivit nån bok?
-Nej, pep jag, men la ändå till:
-Inte än!
-Nähä, sa Stolpe och vände demonstrativt näsan åt annat håll.
Under resten av kvällen ägnade han mig inga fler trumpetstötar, inte ens en blick.

Frågan är vad Stolpe skulle ha tyckt om böckerna hans dotterson nu skrivit. Han själv sågade gärna folk jäms med fotknölarna, skoningslöst. Jag tyckte förr att också Alex Schulman var outhärdlig, elak och självgod för att inte säga dumdryg, men har bytt fot.

Nu har jag med stor behållning läst böckerna om hans fru, hans pappa och hans mamma. Och så den nya då, om mormor och morfar.
Vem är näste släkting att få sitt verkliga jag avklätt, synat i sömmarna? Schulmans omgivning bävar kanske. Medan bokläsarna girigt kan komma att sträcka sig efter ännu en roman, med handlingen snarlik den sanna historien.

Copyright Klimakteriehäxan

"Veckans bokmärke" har sitt upphov hos bloggaren Boklysten, som vill se vad vi använder för att kunna återuppta läsningen på rätt ställe i en bok efter ett avbrott. Hannele och BP hittar också bokmärken. Kul om vi blir fler!

PS: Min man, som är en ännu flitigare bokläsare än jag, tog över Schulmans bok efter mig och hittade ett fascinerande korrfel. År 1932 tar Stolpe bilen mot Stockholm från huset i Värmland. Och det står han att kör E18! Dock fanns ingen Europaväg i Sverige på den tiden. Faktum är att E 18 aldrig verkar bli färdigbyggd, men så är det väl med stora infrastruktursatsningar. Slarvigt av förlaget (och för all del av författaren).

Fönstershopping

Vi som gillar att shoppa nöjer oss (faktiskt) ibland med att titta. Hamnar man i "rätt" butik kan det vara ungefär som att gå på konstutställning eller någon sorts museum. Då är ju inte prislapparna särskilt intressanta!

Fast när jag stod inför bordlampan som består av gyllene fågelben och en superfluffig skärm av strutsfjädrar, handsydd i Italien blir jag upplyst om, då blir till och med prislappen intressant. Eftersom lampfoten kostar nästan 20 000 kronor. Strutsskapelsen 35 000 spänn till ... Nej, den inkluderas inte i min fågelsamling, trots att jag har pippi på fåglar. Och trots att den naturligtvis skulle passa där!

 Att påfågelkudden, som nog skulle kunna pryda många soffor, går att köpa för en dryg tusenlapp verkar billigt i jämförelse. En spjuveraktigt blinkande Mona-Lida som brevpress (?) kan kanske också fresta da Vincis fan klubb – eller inte!

 Vackra blommor i ett vackert skyltfönster mot gatan glädjer ögat på ett lite mindre originellt sätt. När man sen kliver ut på trottoaren igen känns jättevasen med vanlig vide lite som en befrielse ... men fönstershopping har i alla fall sin charm, inte minst för att det är alldeles gratis.

   

Bilderna tagna i affären Oscar & Clothilde i Stockholm.

Copyright Klimakteriehäxan

Blogga eller inte det är frågan

Veckans helgfråga är snudd på ödesmättad.
Mia i bokhörnan märker att bloggare försvinner, lägger av.
Varför tror du många slutar blogga? undrar hon.

Visst är det så att bloggandet har minskat. Och visst är det så som Mia konstaterar att folk verkar gå över till Instagram.
Jag är väl ett av undantagen. Visst har jag ett Instagram-konto, men jag använder det inte. Har inte fattat vitsen med att byta.

Naturligtvis har jag också funderat på varför jag envist fortsätter. Ett tag tänkte jag att jag skulle ha 5000 inlägg som stoppgräns, men när jag kom dit märkte jag det inte förrän ett bra tag efteråt. Nog är det säkert så att många tycker att tiden inte räcker till. Blir besökarna färre och därmed också kommentarerna försvinner en liten morot, för visst är det kul att bli läst/sedd.

Vi som fortsätter lägga ut poster på bloggen får helt enkelt sätta oss över den där minus-trenden. Jag har alltid hävdat att jag bloggar mest för min egen skull. Men allt har väl sin tid och det är bara att respektera att andra väljer att lägga sin energi på annat: kanske barnen kräver mer, kanske jobbet tar del också av det som kallas fritid. Och den som tänkt sig att bli rik på sitt bloggande, med hjälp av annonser exempelvis, blir nog så gott som alltid besviken. Så visst finns det anledningar att byta "bana" men det biter ju inte på alla ... som ni märker ...

Copyright Klimakteriehäxan

Vårvintervyer

Härlig vårvintersol över Barndomslandet.
I skogen rusar motorsågar. Rejält med vatten i Ekebolsälven. Det porlar till och med i ett dike. Vid den gamla kvarnen är det ett riktigt litet vattenfall. Snön som ligger kvar i skugga lyser blå, fast om täcket är tjockare är det envist vitt. En fågel vars läte jag inte kan identifiera verkar ha fått glädjefnatt. Uppochnervända båtar väntar på att få kölen i vatten. En rosett av maskrosblad tittar fram. Trädens skuggor är sneda. Och den eländiga hackspetten hörs, redan i farten!
Visst blåser det stundtals, och visst är vägen lerig bitvis. Men en härlig promenad i vårvinterlandskapet blev det.
Och så fick jag ihop 9846 steg, på köpet liksom!

Copyright Klimakteriehäxan

Man tager vad man haver

Det var antagligen min pappas moster Hilma, avliden ungefär 1950, som var brodösen. Sömsättet heter engelskt broderi. Vitt på vitt, med täta stygn som tillåter att man gör hål i tyget och faktiskt får det att likna brodyr (de två begreppen, "broderi" och "brodyr" blandar folk gärna ihop utan att veta vad som är vad).

En krage är det och jag tror att jag har haft den på en klänning en gång för väldigt, väldigt länge sedan. Nu har den här skönheten, en gång en het modedetalj, legat bortglömd i en låda i en evighet. Att den hamnat där är något av en gåta, men nu hittade jag den i en av mina arkeologiska utgrävningar (läs döstädning) här hemma.

Vad gör man då med en vacker krage prydd av handbroderade blommor? Om man nu inte har bruk för en sådan detalj i garderoben, alltså?
Min blick fastnade på min skrivbordsstol. Ryggstödets överdel är rätt solkig. Jag har tänkt att jag nog borde investera i en ny, men det har stannat vid tanken.

Från tanke till handling är det ofta en kort transportsträcka i mitt liv. Så även denna gång. Jag testade, beslöt att det funkade, tvättade och strök. Man tager vad man haver, det slog Kajsa Warg fast redan innan gammelmoster dog. (Även om fru Warg ordagrant sa "man tager, om man så hafva kan".)
Voilá!

Drar mig till minnes ett ord jag inte mött på länge: antimakass. Fast det är det ju inte fråga om, egentligen. Även om det är lite likt.
Och råkar du inte veta vad antimakass betyder så står jag så gärna till tjänst. Det handlar om en obsolet heminredningsdetalj: en tygbit man la på stoppade möblers överkant för att inte hårpomadan (som ofta innehöll makassarolja, för bättre hårväxt) skulle kladda ner klädseln på soffa eller fåtölj.

Copyright Klimakteriehäxan

Bokreatips

Så var det dags igen. Bokrea. Och än en gång tänker jag att jag ska stå emot. Inte bära hem en tjock bunt böcker. När de finns att låna på biblioteket. Eller kan lånas av bekanta. Eller inväntas i pocketutgåva, åtminstone.

Sedan går det som det går. Som det brukar gå. Sex böcker blev det, en mer än vad som (egentligen) får plats på veckans topplista, som denna gång ska innehålla tips om bra köp på bokrean, så har Johanna i deckarhörnan tänkt.

Vi tar högen nerifrån. Där hittar vi Alex Schulmans "Bränn alla mina brev". Jag har ju omvärderat herr Schulman och är tämligen övertygad om att jag kommer att läsa den här boken med stor behållning.

Håkan Nessers "De vänsterhäntas förening" ser jag också fram emot. Här ska, har jag förstått, herrarna Barbarotti och Van Veeteren samsas mellan pärmarna. Det ska bli spännande!

Jenny Colgan ska bjuda på förströelse utan särskilt mycket tuggmotstånd, tänker jag. "The Endless Beach" för 55 kronor är ett superpris på en engelsk pocket.

"Ormen i Essex" (The Essex Serpent) av Sarah Perry har jag sett i väldigt många bokbloggar, så den fick följa med hem trots att omslaget är lite läskigt – för oss som rent generellt har svårt för de där slingrande otäckingarna, alltså.

"Ensamhetens språk" (Drachenspiele) är fortsättningen på "Viskande skuggor" som jag nyss blev så positivt överraskad av. Hoppas Jan-Philipp Sendker är lika bra den här gången!

Kjell Westö tror jag aldrig jag läst något av, men läst OM honom och hans böcker har jag. "Den svavelgula himlen" får nu trängas med alla mina andra olästa romaner.

För bildens skull tände jag ett litet ljus i kvällsmörkret. Men det där ljuset som upplyser mig om att jag inte borde köpa fler böcker (rea eller ej), det ljuset ser jag visst aldrig ... ändå tror jag att jag valt bra reatitlar denna gång. Hoppas, åtminstone.

UPPDATERING: Ser nu att man kan köpa "Mårbackasviten" av Selma Lagerlöf för 89 kronor. Gör det! Köp! Bättre blir det inte! Detta är alltså Selmas självbiografi i tre delar. En upplevelse att läsa. Och med den för Mårbacka typiska paradisfågeln på omslaget!

Copyright Klimakteriehäxan 

Vi möts igen!

För all del, gott folk: jag vet.
Detta är inte årets första snödroppar. Det är inte årets första bild på snödroppar heller. Det är inte ens de första jag sett där ute i år. Men det råkar vara de första jag kommit åt att föreviga.
Alltid lika underbart att möta dem igen!

Copyright Klimakteriehäxan