Det stormar kring Zlatan

Man kan vara rädd för mycket i vår samtid, men få saker skrämmer mig lika mycket som fanatiker. De är alla, utan undantag, en fara för sin omvärld. Den ”tro” de vurmar för kan vara en speciell sorts mat, en religion, hat mot pälsuppfödning eller ilska över giftutsläpp, för att ta några exempel. Ofta har det börjat helt sansat för att sedan accelerera till oacceptabel nivå.

Detta gäller även inom idrotten. Visst, jag hyser den största förståelse för att man älskar en klubb, hejar på dess representanter, gläds åt segrar och gråter över storstryk. Men hallå, låt det stanna där!

När en gudabenådad fotbollsspelare som Zlatan Ibrahimovic vid 38 års ålder blir staty i sin gamla hemstad Malmö är det för att visa stolthet över en kille som startade på noll, eller möjligen strax därunder, för att sedan bli en världsstjärna. Ett exempel på att den som vill och anstränger sig kan komma någonstans, tvärt emot alla odds.

Så tar Zlatan ett nytt steg i sitt liv som (stenrik) affärsman: han köper in sig i Hammarby IF, en klubb i Stockholm.

Det skulle han inte ha gjort. I alla fall inte om man frågar runt på gator och torg i Skåne. Vilken ilska! /forts/

Du läser min krönika till slut om du klickar här, för då hamnar du hos News55, en gratissajt som riktar sig till en lite äldre publik.
Och Zlatan lär det fortsätta att storma kring ...

Copyright Klimakteriehäxan

Klapptips

OM, jag säger bara OM, du köpt några julklappar.
OM, jag säger bara OM, du inte slagit in dem än.
OM, jag säger bara OM, du tycker det är kul med vackra paket.

Då tycker jag att du ska ta tre minuter av ditt liv och titta på den här videon, för fina tips. Man har till och med skänkt miljön en vänlig tanke!

Copyright Klimakteriehäxan

Årets jul

Julen verkar uppta allas våra tankar. Så det var inte särskilt överraskande att hitta en bunt frågor om julfirandet, frågor som förstås söker svar. Jag hittade dem hos BP, som i sin tur fann dem hos FreedomTravel.

Var firar du helst jul?
Hemma med familjen, helst hela familjen.

Har du firat jul utomlands – i vilka länder?
Ja, i Guatemala och USA.

Hur julpyntar du?
Rätt så traditionellt, med gran, lite tomtar, många levande ljus, fina broderade dukar. Och julgardin i köket, ett arv från mor min (du kan läsa om det här, det kan kanske roa dig lite!) Granen kommer in den 23, inte en dag tidigare.

Vad gillar du bäst med julen?
Stämningen, ljusen som behövs i decembermörkret.

Vad gillar du inte med julen?
Försök inte med en massa "måsten"! Man måste inte bara för att det är jul. Och så blir det lätt onödigt mycket godis. Men det är ju gott ...

Köper du julklappar? Till vem och varför/varför inte?
Älskar att köpa presenter. Paket är kul! Tror aldrig att jag växer ifrån det.

Vad är viktigast på julbordet?
Skinkan, tror jag. Dopp i grytan på julafton. Och tyrolersallad!

Har du någon udda jultradition? 
Den där tyrolersalladen, kanske?

Har du några bra läs- eller speltips för julen? 
Ticket to ride är ett kul brädspel som vi gärna ägnar oss åt. Pussel var ofta förekommande förr, inte så ofta numera. Och vem vet, kanske får jag en kanonbok i julklapp? Har önskat mig den omtalade "Klubben" av Matilda Gustavsson.

Var ska du fira jul i år?
Hemma.

Copyright Klimakteriehäxan

Det är ont om is

Nog för att det är jul, i alla fall väldigt nära, men nu har vintern lämnat oss som inte bor i norr för ett tag. Därför uppstår ett smärre problem när Sanna som Gems Weekly Photo Challenge vill ha bilder på IS. Men vi gör så gott vi kan, eller hur?

Alltså tar jag foton som är ett par veckor gamla. Den som vill kan leta efter intrikata mönster i den tunna ishinnan på bilden nedan ... själv hittar jag både det ena och det andra!

Och om sanningen ska fram är jag ganska nöjd med sakernas tillstånd. Är ingen stor vän av is, annat än i glaset ett varm sommardag, förstås. Men dit är det långt, även om dagarna blir ljusare från och med söndag.

Copyright Klimakteriehäxan

Läge för en ruskig julbok?

Visst har jag väl hävdat i något blogginlägg att jag inte är särskilt intresserad av böcker på jultemat. De relativt få jag har läst har gett mig intryck av att författaren tämligen krampaktigt ägnat sig åt att skapa en fiktiv julstämning som inte lämnar boksidorna och sipprar in i läsarens hjärta.

Därför klarar jag inte av någon fulltalig tisdagstrio, men jag lovar att jag ska läsa åtminstone en julbok i år. Det beror på att den dök upp från ingenstans, Agatha Christies "Hercule Poirot´s Christmas", och eftersom jag länge tänkt läsa något av Agatha C igen slår jag härmed två flugor i en smäll, eftersom Ugglan & boken satt julstämning som trions tema denna gång.

Låt mig bjuda på en smakbit: "It is Christmas Eve. The Lee family reunion is shattered by a deafening crash of furniture, followed by a high-pitched wailing scream. Upstairs, the tyrannical Simeon Lee lies dead in a pool of blood, his throat slashed. But when Hercule Poirot, who is staying in the village with a friend for Christmas, offers to assist, he finds an atmosphere not of mourning but of mutual suspicion."

Må allas vår julafton bli utan överraskningar av det slaget ... 

Det verkar alltså som om jag satsar inte på feelgood, men på ruskiga lässtunder under helgen. Märkligt nog hittade jag alldeles nyss ännu en julbok som jag nog läst, men inte ens mindes att jag hade i hyllan: "Julstädningen och döden" av Margareta Strömstedt. Kanske det också är ruskig läsning, när titeln består av två ord som var för sig kan vara både jobbiga och skrämmande att tänka på! Får se om jag kanske tar tag i den också innan helgerna är över.

Copyright Klimakteriehäxan

Historien om en handduk

Den här handduken gör skäl för sitt namn. Eftersom den heter just Handduk. Ja, ni ser ju själva! En gästhandduk från Klässbols linneväveri är det, och faktiskt en riktig storsäljare, verkar det som.

Alf Levin var bara elva när han besökte väveriet tillsammans med sin skolklass, de gick i femman. Han var inte jätteroad och blev inte gladare när fröken efter hemkomst till skolan (som ligger i Barndomslandet) gav sina elever i uppgift att designa en egen handduk.

Alf suckade men gjorde till slut slag i saken: han gjorde ett avtryck av sin egen hand. Fort och lätt. Och glömde bort alltihop.
Fast tre år senare ringde telefonen: väveriet hade hittat och tittat på Alfs teckning, tänt till och ville nu göra ett riktigt mönster av hans hand. Så blev det.

Resultatet är inte bara en produkt som blivit en populär artikel med en alldeles egen historia, det blev också pengar till pojken med handen. Hur mycket han tjänat i provision förtäljer inte historien, men han lär ha köpt sin moped för alldeles egna (handduks)pengar när han fyllde femton ... Vem vet, kanske räckte det till körkort och en bil också så småningom?

Hur som helst har han hamnat på kartan över svenska formgivare som kommer att bli ihågkomna för originell design. Vi är många som har hängt fram den där handduken för våra gäster! Linne är förvisso ett härligt material som är både vackert och långlivat, faktiskt riktigt miljövänligt.

Copyright Klimakteriehäxan

Anslående skylt/tavla

Jag kan omöjligen vara ensam om att se en skylt/anslagstavla på väggen i entrén till Hotell Årstaviken. "Hundvakt kvällstid", "Söker rum att hyra", sådant som folk brukar leta efter, mer eller mindre desperat.

Fast strax inser man att 1/ det är inga vanliga lappar som sitter där 2/ de är faktiskt alla helt tomma utan både text och bild så 3/ fattar man galoppen: det är ett konstverk. Och är det inte en anslagstavla som åtminstone inspirerat, så kan väl verket ändå kallas anslående?

"Varudeklarationen" av den här tavlan berättar att det är akryl på duk, skapad av konstnären Kjell Strandqvist, flitig grafiker och med bakgrund bl a som professor vid Konsthögskolan och med många separatutställningar på sitt cv.

Om han övernattat på det här hotellet framgår inte, men håll med om att det är lite speciellt: hit flyttar patienter från Södersjukhuset när de kräver lite mindre tillsyn, men samtidigt kan vilken turist som helst boka ett rum här, med en bedårande utsikt över Mälaren!

Skyltsöndag igen, förstås. Ni vet vid det här laget hur det funkar; vi är ett gäng bloggare som håller ögonen öppna för och kamerans sökare mot skyltar av alla tänkbara slag. Bara för att det är kul, för oss själva definitivt, men i bästa fall också för andra som ser fotona. Alla som brukar delta finns listade här hos BP.

Dagens andra skylt, stor som en hel vägg, hämtar jag också ur konstvärlden (en
repris från i somras, dock). Vincent van Gogh står för budskapet, värt att begrunda.

Copyright Klimakteriehäxan

Bokmärke med julstämning

Ett smalt sidenband och i dess ände en metallglänsande gran! Ett perfekt bokmärke i jultider!
Fast egentligen tror jag att det är tänkt som paketsnöre på en klapp. Det dök upp när jag rotade bland andra julsaker.

Då blev det ännu ett bokmärke i den till synes eviga jakten på sätt man har att hitta tillbaka till rätt ställe där läsningen blivit avbruten, av en eller annan orsak. Fler bokmärken brukar finnas hos Hannele, Älskar att läsa, Gerd, Boklysten, Emma och BP. Kanske hos fler?

Spär på julstämningen med en bild på vårt köksfönster som det tedde sig på Luciakvällen. Lisa Larsons adventsbarn blev faktiskt det enda luciatåg jag såg, bortsett från femton sekunder i nyhetsprogrammet i tv.

Copyright Klimakteriehäxan

Vart ska du gå?

Vart ska du gå min lilla flicka?
Jo jag ska gå och hämta dricka ...
... så börjar en urgammal barnvisa som jag plötsligt fick i skallen när jag såg ElisaMatildas fredagsfrågor denna Luciadag. Möjligen kallas jag inte "lilla flicka" så ofta längre, men här är hur som helst mina svar!

1. Vart skulle du kunna gå där alla visste ditt namn? Tror inte ett sånt ställe finns. Flest igenkännande nickar och blickar skulle jag få på min gamla arbetsplats. Det är ju det där sociala sammanhanget man saknar när man arbetat klart!
2. Vart går du för att vara runt folk men utan att behöva prata eller bli igenkänd? På bio.
3. Vart kan du gå för att känna dig hemma, utan att det är ditt eget hem? Vi har ju faktiskt två hem och det räcker! Kommer inte på fler hemliknande ställen. Men det finns affärer, av olika typ, där jag känner mig både välkommen och hemma. Vilket beror mest på den trevliga och hjälpsamma personalen.
4. Var äter du mat när plånboken är tunn? Hemma, utan tvekan. Brukar oftast vara rätt gott, dessutom!
5. Vad är ett känt ställe du önskar fanns i närheten av dig? New York ...

Copyright Klimakteriehäxan

Nytt, gammalt och en älskad Lucia

Man kan väl inte gå och lägga sig en torsdag utan att ha svarat på Mias helgfråga, eller hur? Här är den: Fokuserar vi för mycket på nya böcker och inte de som är 5-10 år gamla (jag menar inte klassiker nu)?

Hm. Svårt att svara på. Egentligen vill jag svänga lite på resonemanget och fråga varför böcker numera tillåts leva så kort tid? Jo, jag fattar att bokhandlar inte kan ha allt i lager alltid. Men skulle du vilja ha tag i en bok som kom ut för fem år sedan är chansen att du hittar den mikroskopisk, möjligen en aning större på nätet än i butik.  

Att man sedan som läsare blir sugen på nyheter är väl lätt att förstå, tycker jag, som ändå försöker vänta in pocketupplagorna av nyutgivna titlar, de där som jag egentligen inte alls borde köpa ... Fast visst ska vi väl bry oss om de där böckerna som inte nåt klassikeråldern men ändå har både kvalitet och några år på nacken? Så då kanske jag trots allt har svarat JA på Mias fråga!

Bonusfrågan handlar om dagens datum och evenemang: Ska du se något Luciatåg?
Tveksamt. Förr i världen brukade jag titta på lussefirandet i morgonteve, men på senare år har jag lugnt sovit vidare, och senare på dagen stöter man inte på vare sig lucior, tärnor eller pepparkaksgubbar i varje gathörn precis. 

Och en finare ljusdrottning än min dotter står ändå inte att finna ... Tror att hon är fyra år på den här bilden, som jag älskar! Så jag lever på minnet.

Copyright Klimakteriehäxan

Mardröm

Det sägs att alla människor alltid drömmer när de sover. Rimligen gör jag det också, men jag minns otroligt sällan vad jag i så fall drömt.
Undantag finns alltid, från alla regler.
Alltså minns jag mardrömmen från i natt.

Jag hade publicerat ett inlägg här på min blogg om någon liten resa jag gjort, en UTFLYKT. Men jag hade stavat ordet, redan i rubriken, med CK: UTFLYCKT.
Panik! Hur gick det till? Hur mycket kan man skämmas? Hur fort kan man rätta till ett begånget fel? HUR KUNDE JAG?

Inser att begreppet "mardröm" kan fyllas med olika minnesbilder ur en störd sömn, och inser också att det kan finnas gruvligare saker än stavfel att låta hjärnan pyssla med när den egentligen är tänkt att vila. Dock var detta tveklöst en mara som red mig i natten. Jag vaknade, svettig av skam och förskräckelse. Hoppas att denna dröm aldrig återkommer!

Copyright Klimakteriehäxan

När isen ligger

Hos Orsakullan finns en utmaning för oss andra bloggare att hoppa på. Hon ställer en fråga om dagen, varje dag, hela månaden. Just i dag lyder den så här: Är du sådan som badar isvak?

Nej, det är jag verkligen inte. Jag går inte ens ut på sjöis. Inte efter det som hände mig en gång, som jag skrivit om – och som faktiskt är det avslutande kapitlet i min första bok, "Klimakteriehäxan". 

Jag kör helt enkelt en repris av den texten, och är rätt säker på att ni förstår min aversion mot is som inte ligger på konstfrusen bana ... den känslan har inte gått över, trots att många år passerat sen detta hände.

NÄR ISEN LIGGER
I natt blev det is på sjön.
I går kväll var det fortfarande öppet vatten, nästan vindstilla, bara någon enstaka krusning.
I morse var det vitt, från strand till strand.

Kanske blir det en vit jul.
Kanske håller isen snart för både skridskoåkare och hundmotionärer.
Kanske ser man vintercyklister som obekymrat trampar parallellt med den nybrutna rännan.
Kanske kommer en och annan att försöka sig på lite pimpelfiske.
Kanske nappar det.
Kanske blir det så där gnistrande vackert med snökristaller som diamanter i vintersolen.
Kanske förefaller vinterisen oemotståndlig.
Men inte för mig.

För en gång sjönk jag, ljudlöst, rakt igenom istäcket. Hamnade i vattnet ända till hakan. Det måste ha varit kallt, men det märkte jag inte.
Jag kom upp igen, av egen kraft. Har aldrig riktigt fattat hur.
Isdubbar hade jag inga, skulle bara gå där hundratals gått före mig.

Det enda som var torrt på mig var mössan.
Det enda som gällde var att skynda fort hem.
Det enda som återstår är minnet av hur jag ofattbart bara sjönk, utan ett knak – det vet man väl att is brakar och låter när den går sönder?
Det är alltsedan dess väldigt enkelt att avstå från promenader på vinterisen.
Hur frestande det än kan verka.

Nu ligger den där i alla fall.
Hittills utan fotspår i det tunna snölagret.
Och att jag kom upp den där gången måste ju mest av allt bero på att jag väldigt gärna ville.
Det hade varit ett sådant snöpligt sätt att sätta punkt på.
Utan ens det allra minsta lilla knak.

Copyright Klimakteriehäxan

För väldigt länge sen ...

... hamnade de här stenarna här, en liten bit från Mälarens strand i nuvarande Mälarhöjden i södra Stockholm. Tillsammans bildar de båda stora klippblocken ett slags port, en spännande manshög passage för barn att springa igenom, en påminnelse om hur enormt starka naturens krafter kan vara. Men här finns också ett underförstått hot: vi kan välta och krossa dig, som en liten myra, om du inte sköter dig!

Förmodligen bildades den här "porten" redan under istiden, för flera hundra tusen år sedan – den senaste istiden töade bort för cirka 10 000 år sedan. Ibland kallas den här typen av formationer för "jättekast", som om en forntida jätte spelat kula med enorma stenar. National Geographic ger en mera vetenskaplig förklaring:
"Istidens glaciärer tappade stora klippblock på de märkligaste ställen. Flyttblocken ger horisonten en säregen kontur, eftersom de ofta ligger omotiverat i landskapet, som om de trillat ur fickan på en jätte på promenad. Flyttblock kallas även erratiska block av det latinska errare, som betyder att vara på avvägar. Det verkar rimligt, eftersom isen har fört dem med sig från deras ursprungliga placeringar och lämnat dem någon helt annanstans, där de nu ligger tungt och orubbligt i landskapet."

Det är inte ofta man tänker så långt tillbaka som till istiden, men nu råkade det bli så, eftersom Sanna i årets näst sista Gems Weekly Photo Challenge valt temaordet ÅTERBLICK.
Vilket inte hindrar att man tänker lite extra på framtiden också, speciellt när man just blivit farmor och fått extra stor anledning att fundera på hur världen ska överleva.

För det visar sig då att forskarna menar att vi definitivt går nya istider till mötes, även om det dröjer innan vi är där och behöver sätta på oss broddarna. Men om sisådär 60 000 år tror man att exempelvis Stockholm är täckt av ett 2500 meter tjockt islager. 

Huruvida stora klippblock kommer att drälla omkring på nytt är det förstås ingen som vet ... men håll med om att tanken svindlar! Och den som gör en återblick när den kalla perioden väl tinat hittar kanske nya spännande spår som naturkrafterna lämnat på klotets yta.  

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en röst som tystnat

"Hennes röst var som uppfunnen för 1980-talets episka kraftballader i moll, de som i hennes svenska förvaltning lät som om de ensamma promenerade längs minnen på en ödslig höststrand. Alltid med ett brustet hjärta gömt under en för stor stickad polotröja."

-Musikjournalisten Andres Lokko (utsedd till Årets stilist 2019 av tidningen Journalisten) uttrycker sig i poetiska vändningar i Svenska Dagbladet om Marie Fredriksson, som till sist dukade under för den cancer hon drabbades av för sjutton år sedan. Men den där rösten lever kvar, både ensam och som halva Roxette.

Prisvärt

I dag är det Nobel-dagen, det är ju svårt att missa såvitt man inte sitter i isoleringscell och varken ser eller hör något. Det betyder att litteraturpristagaren är en av dem som tar emot medalj etc ur kungens hand, äter finmiddag i Stockholms stadshus och hyllas lite överallt. Bokhandlarna har dukat upp i stor hast frampressade extraupplagor av de där prisbelönta romanerna man absolut inte hade i lager när pristagaren utsågs, och i tidningar, radio och tv travas experterna på varandra med sina hyllande kommentarer.

Fast just i år stämmer ju inte det där riktigt, eftersom det för det första handlar om två pristagare – en för i fjol och en för i år – och, för det andra, eftersom den senare är starkt ifrågasatt av omvärlden på grund av politiska ställningstaganden.

Så när tisdagstrion enligt beslut från Ugglan & Boken ska handla om litteraturpristagare väljer jag att förbigå de två dagsaktuella med tystnad. Dessutom tillåts man vidga vyn och titta även på andra pristagare, inte bara de som fått en slant ur Nobels kassa.

Jag väljer tre författare som jag träffat personligen och gillat. Alla tre är synnerligen läsvärda, har periodvis varit omdiskuterade men vars böcker aldrig ifrågasatts. De är produktiva dessutom. Och priserna de fått är väldigt högt respekterade internationellt. Om man nu törs tro att det fortfarande gäller efter Svenska Akademiens märkliga turer.

På den här affischen som jag fått i gåva av Garcia
Marquez själv kan man läsa hela romanen "Ingen
skriver till översten". Texten bildar också hans
porträtt, förvisso lite blekt numera ...

Gabriel Garcia Marquez blev den förste från Colombia att få ett Nobelpris (1982) över huvud taget, och det var han genuint lycklig över. Till festen kom han, inte i påbjuden frack, utan i självvalda vita kläder, och världen läste "Hundra år av ensamhet" (Cien años de soledad) med stor behållning. Många fler titlar finns det, "Ingen skriver till översten" (El colonel no tiene quien le escriba) är exempelvis mycket kortare och mera lättläst (kolla bilden!).

Mario Vargas Llosa är peruan och när han fick Nobelpriset (2010) blev det lite fotbollsstämning i Latinamerika: nu stod det 1-1 mellan Peru och Colombia, och man pustade ut. Vargas Llosa skriver väldigt olika sorters böcker, en del nästan av kioskromantyp, andra är historiska och politiska. "Kriget vid världens ände" (La guerra del fin del mundo) är en sådan, "Gröna huset" (La casa verde) har blivit en sydamerikansk klassiker och "Pantaleon och soldatbordellen" (Pantaleon y las visitadoras) får ideligen läsaren att fnittra. Den var för mig inkörsporten i hans författarskap.

Sonya Hartnett fick ALMA-priset (2008), utmärkelsen till Astrid Lindgrens minne, och blev innerligt glad för det. En produktiv författare från Australien vars böcker förvisso kallas ungdomsromaner, men som med stor behållning kan läsas av fullständigt vuxna människor. "Torsdagsbarn" (Thursday´s Child) är en sån bok.

Dessutom tittar jag alltid extra noga på de där pocketböckerna som har en liten etikett på pärmen på vilken det står att författaren belönats med det amerikanska Pulitzer-priset. Det tar jag som en rekommendation, för då är det praktiskt taget undantagslöst en bok i min smak.

Copyright Klimakteriehäxan