Lördag morgon. Grått. Några plusgrader. Ganska kladdigt och trist. Ingen höjdardag, helt enkelt.
Då hör jag plötsligt Per Myrbergs röst. Inte på riktigt, nej nej. Inte ens på skiva eller i radio. Men inombords.
Han sjunger en gammal härlig låt, en vacker melodi med en text för oss som tycker att poesi faktiskt kan få rimma.
Det är ”Minns i november” från musikalen Fantasticks, som gick på Lilla Teatern i Stockholm med premiär 1960.
Lite teaterhistoria blev det kring den där uppsättningen. Publiken uteblev nämligen. Och musikalen skulle läggas ner efter bara någon vecka.
Då kom räddningen i form av Kar de Mumma (Erik Zetterström) som i Svenska Dagbladet skrev hur mycket han tyckte om den. Ryktet spred sig. Och så var succén ett faktum. Genom åren har Fantasticks sedan spelats på olika svenska scener och varit en av Riksteaterns turnéföreställningar.
Jag har trots det aldrig sett Fantasticks, vet inte ens vad den handlar om.
Men låten, den sitter där. Hör ni?
Minns i november
den ljuva september,
den tid då äpplet fallet moget.
Grå är november
men ljus är september
för den som bara väntar troget.
Mörk blir december
men ljuv var september
då livet var öppet och redoboget.
Dofter vi anat
och vinden oss manat
att följa.
Minns i november
den ljuva september,
då solen styrs med silkestömmar.
Grå blir december,
men ljuv var september
då natten gav oss gyllne drömmar.
Ljuv var september
En helt annan timbre
får fåglars drill och vart källsprångs bölja.
Hösten vi anar,
och vinden oss manar
att följa.
Mörk blir december,
men ljuv var september
du vet att vintern kommer åter.
Minns då september,
den ljuva september
då bara tårepilar gråter.
Grå är november
och kall blir december.
Men ljuv var september,
då råg sågs bölja
Spar dina tårar,
vi vet ju att vårar
skall följa.
Gösta Rybrant skrev den svenska texten, som i original heter ”Try to remember”.
Ordet "redoboget" som han högg till med för att rimma på "troget" är kanske inte det allra vanligaste uttrycket i dag för att säga att man är färdig med eller för något. Ursprungsbetydelsen är "klar att rida".
Alltid lär man sig något, inte sant?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, november 18, 2006
fredag, november 17, 2006
Minns du transistorradion?
För femtio år sedan belönades tre amerikaner med Nobel-pris i fysik för att de hade uppfunnit transistorn. Se där ännu en av alla dessa 50-årsdagar som poppar upp ideligen!
Men till skillnad från de flesta andra 50-åringar har just transistorn påverkar våra liv mer än vi någonsin tänker på.
Ja, i själva verket handlar det om en 59-åring, för uppfinningen gjordes faktiskt 1947.
Hur som helst: transistorerna revolutionerade vår samtid. Och du och jag umgås med dem dagligen, sedan årtionden.
Visst minns ni transistorradion?
Jag kommer aldrig att glömma min första.
Den såg ut att vara gjord av trä (kanske var skalet faktiskt det också), det stod Crescent på den som hade den varit en cykel, och med den kunde man till och med gå ut och lyssna på Tio i topp. Då gick den på batteri, inne satte man i en kontakt i väggen. Man kunde vinkla antennen för bästa möjliga mottagning. Och inuti trälådan fanns den där magiska saken, transistorn, som gett apparaten sitt namn.
Jag fick den där bärbara nöjesmaskinen av pappa som tack för att jag hade jobbat i hans butik ett helt sommarlov. Det fanns inte utrymme för någon lön, men jag fick ju radion. Det var en mycket fin present. Den som i dag tycker att en MP3-spelare är dussinvara kan nog inte förstå vidden av transistorradions genombrott i mitt och andras liv. Men det var stort!
I dag talar ingen om transistorer längre, men de finns runt omkring oss i en massa elektroniska prylar, inhysta i mikrochips och annat som jag aldrig har orkat ens försöka förstå hur det fungerar. Man måste ha rätt att sätta sina gränser – jag har till exempel en gräns vid tunnpannkakor, det har jag bestämt att jag inte klarar att göra. Och i gymnasiet bestämde jag när vi kom till integralerna, att nu fick det räcka med matte. Hur skulle jag då kunna ta in chips som inte är gjorda av potatis?
Alltså läser jag, men fattar inte, att det som kallas en mikroprocessor kan bestå av sisådär 300 miljoner transistorer. Och mikroprocessorer finns bland annat i våra datorer. Tror jag i alla fall.
Då behöver man inte vara särskilt matematiskt begåvad för att fatta, att det går åt rätt många transistorer världen över. Vilket kan få en att tänka att oj, så synd att inte just jag – eller åtminstone någon närstående – var den som uppfann transistorn. Borde nämligen ha varit rätt lukrativt att ha det patentet i sin ägo…
Helt klart är att till skillnad från en del annat som belönats med fina vetenskapliga priser har i alla fall transistorerna kommit till nytta och flitig användning bland oss alla. Så, handen på hjärtat, har DU sänt någon endaste liten tacksamhetens tanke till John Bardeen, Walter Brattain och William Shockley? – ja så hette de, Nobel-gubbarna. En klyftig trio som tillsammans med far min gav mig min fina, för evigt ihågkomna, radio. Som aldrig hade kunnat tillverkas om de där herrarna i USA inte hade uppfunnit transistorn.
Länge leve vetenskapen!
Copyright Klimakteriehäxan
Men till skillnad från de flesta andra 50-åringar har just transistorn påverkar våra liv mer än vi någonsin tänker på.
Ja, i själva verket handlar det om en 59-åring, för uppfinningen gjordes faktiskt 1947.
Hur som helst: transistorerna revolutionerade vår samtid. Och du och jag umgås med dem dagligen, sedan årtionden.
Visst minns ni transistorradion?
Jag kommer aldrig att glömma min första.
Den såg ut att vara gjord av trä (kanske var skalet faktiskt det också), det stod Crescent på den som hade den varit en cykel, och med den kunde man till och med gå ut och lyssna på Tio i topp. Då gick den på batteri, inne satte man i en kontakt i väggen. Man kunde vinkla antennen för bästa möjliga mottagning. Och inuti trälådan fanns den där magiska saken, transistorn, som gett apparaten sitt namn.
Jag fick den där bärbara nöjesmaskinen av pappa som tack för att jag hade jobbat i hans butik ett helt sommarlov. Det fanns inte utrymme för någon lön, men jag fick ju radion. Det var en mycket fin present. Den som i dag tycker att en MP3-spelare är dussinvara kan nog inte förstå vidden av transistorradions genombrott i mitt och andras liv. Men det var stort!
I dag talar ingen om transistorer längre, men de finns runt omkring oss i en massa elektroniska prylar, inhysta i mikrochips och annat som jag aldrig har orkat ens försöka förstå hur det fungerar. Man måste ha rätt att sätta sina gränser – jag har till exempel en gräns vid tunnpannkakor, det har jag bestämt att jag inte klarar att göra. Och i gymnasiet bestämde jag när vi kom till integralerna, att nu fick det räcka med matte. Hur skulle jag då kunna ta in chips som inte är gjorda av potatis?
Alltså läser jag, men fattar inte, att det som kallas en mikroprocessor kan bestå av sisådär 300 miljoner transistorer. Och mikroprocessorer finns bland annat i våra datorer. Tror jag i alla fall.
Då behöver man inte vara särskilt matematiskt begåvad för att fatta, att det går åt rätt många transistorer världen över. Vilket kan få en att tänka att oj, så synd att inte just jag – eller åtminstone någon närstående – var den som uppfann transistorn. Borde nämligen ha varit rätt lukrativt att ha det patentet i sin ägo…
Helt klart är att till skillnad från en del annat som belönats med fina vetenskapliga priser har i alla fall transistorerna kommit till nytta och flitig användning bland oss alla. Så, handen på hjärtat, har DU sänt någon endaste liten tacksamhetens tanke till John Bardeen, Walter Brattain och William Shockley? – ja så hette de, Nobel-gubbarna. En klyftig trio som tillsammans med far min gav mig min fina, för evigt ihågkomna, radio. Som aldrig hade kunnat tillverkas om de där herrarna i USA inte hade uppfunnit transistorn.
Länge leve vetenskapen!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, november 16, 2006
Första ronden till rondellhundarna!
Vägverket har fallit till föga.
Rondellhundarna ska få stå kvar.
De har spritt sig snabbare än kaniner och finns nu lite här och där i hela Sverige. Och intrycket är att allmänheten inte alls irriterat sig på de kantiga, hemsnickrade och hoptotade jyckarna. Tvärtom har de väckt viss förtjusning.
Nu ska djuren/konstverken ändå få stå kvar tills vidare.
Segrare i första ronden alltså: rondellhunden!
Sedan återstår väl att se hur de små raringarna klarar vintern.
Men vem vet, kanske börjar folk nu sticka lite hundkläder åt dem för att de ska stå ut med snö och kyla?
Copyright Klimakteriehäxan
Rondellhundarna ska få stå kvar.
De har spritt sig snabbare än kaniner och finns nu lite här och där i hela Sverige. Och intrycket är att allmänheten inte alls irriterat sig på de kantiga, hemsnickrade och hoptotade jyckarna. Tvärtom har de väckt viss förtjusning.
Nu ska djuren/konstverken ändå få stå kvar tills vidare.
Segrare i första ronden alltså: rondellhunden!
Sedan återstår väl att se hur de små raringarna klarar vintern.
Men vem vet, kanske börjar folk nu sticka lite hundkläder åt dem för att de ska stå ut med snö och kyla?
Copyright Klimakteriehäxan
Ironi
Det regnar, envist, blött och tråkigt. Asfalten blänker, gatlyktorna speglar sig i vattenpölarna. Vindpustar nafsar i paraplyerna.
Termometern visar 7 grader.
Plusgrader.
Man behöver varken mössa eller vantar.
Men NU har jag vinterdäck.
Copyright Klimakteriehäxan
Termometern visar 7 grader.
Plusgrader.
Man behöver varken mössa eller vantar.
Men NU har jag vinterdäck.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, november 15, 2006
En tand är borta - men visdomen kvar?
Fluortanten var inte uppfunnen när jag gick i skolan. Åtminstone inte i den skola där jag gick, ska jag kanske säga för att vara på den säkra sidan.
Och min generation vet vad tandvärk vill säga. Visst borstade vi, men tandtrollen frodades ändå. De hette Karius och Baktus och var huvudpersoner i en barnbok som skrivits av den norske författaren Thorbjörn Egner.
Vi är många som fortfarande minns historien om de två små trollen. Men jag tror aldrig att de kändes riktigt så hotande och farliga som avsikten antagligen var. Karius och Baktus var trots allt rätt så gulliga, och många ungar har blivit riktigt ledsna när de två krabaterna sköljts ur munnen för gott. Ett sådan grymt öde!
Det har hänt mycket med svenskarnas tänder sedan 1961, när Egners bok kom ut. Och det sägs att just fluortanten ska ha stor del av äran för att senare generationer ofta har kunnat visa upp felfria mjölktänder och, så småningom, också fina vita vuxentänder som inte behövt känna på vad bedövningsspruta och borr betyder.
Införandet av lördagsgodis lär också vara tandvänligt, dessutom bra för hela kroppen, som inte behöver en extra sockerdos var och varannan dag.
Men vi som fick en sämre start i tändernas värld och ibland rent av tömde en tablettask på en tisdag, vi har fått sona våra synder. Det har betytt hela sortimentet: amalgam, porslin och guld. Bryggor, kronor, stifttänder och rotfyllningar. Ingen av dem någon äkta höjdare om ni frågar mig.
En och annan har till och med bytt ut alltihop, mot lös eller fastsatt ersättning.
Oavsett vilket har insatsen betytt ett betydande ingrepp i plånboken, ibland tror jag halva sparkapitalet slukats i en munsbit, så att säga.
Fast för min del har ändå regelbundna besök hos tanddoktorn kunnat hålla de där trollen borta sedan jag blev vuxen.
Därför var det lite chockartat att bli påmind om hur tandvärk känns. Riktigt otrevligt, sanna mina ord. Omöjligt att förtränga, omöjligt att mota bort vare sig jag försökte med borste, tandpetare eller tandtråd. Tandtrollen jobbade för högtryck. Det molade envist vidare.
Men inte nu längre.
Jag har fått en tand utdragen i dag.
När en modern tandläkare föreslår att en gadd ska avlägsnas för gott, då förstår man vad klockan är slagen. Speciellt som man vet att han skulle tjäna mycket mer på att ägna någon timme åt att lappa ihop den igen än att bara dra.
Det här var en visdomstand och jag kunde klara mig precis lika bra utan den, tyckte han.
Han påstod också att visdomen har jag kvar, det är bara tanden (och Karius och Baktus) som är borta.
Ja, man kan ju alltid hoppas.
Copyright Klimakteriehäxan
"Karius och Baktus" av Thorbjörn Egner, ny utgåva 2003
ISBN: 91-638-4013-8
Och min generation vet vad tandvärk vill säga. Visst borstade vi, men tandtrollen frodades ändå. De hette Karius och Baktus och var huvudpersoner i en barnbok som skrivits av den norske författaren Thorbjörn Egner.
Vi är många som fortfarande minns historien om de två små trollen. Men jag tror aldrig att de kändes riktigt så hotande och farliga som avsikten antagligen var. Karius och Baktus var trots allt rätt så gulliga, och många ungar har blivit riktigt ledsna när de två krabaterna sköljts ur munnen för gott. Ett sådan grymt öde!
Det har hänt mycket med svenskarnas tänder sedan 1961, när Egners bok kom ut. Och det sägs att just fluortanten ska ha stor del av äran för att senare generationer ofta har kunnat visa upp felfria mjölktänder och, så småningom, också fina vita vuxentänder som inte behövt känna på vad bedövningsspruta och borr betyder.
Införandet av lördagsgodis lär också vara tandvänligt, dessutom bra för hela kroppen, som inte behöver en extra sockerdos var och varannan dag.
Men vi som fick en sämre start i tändernas värld och ibland rent av tömde en tablettask på en tisdag, vi har fått sona våra synder. Det har betytt hela sortimentet: amalgam, porslin och guld. Bryggor, kronor, stifttänder och rotfyllningar. Ingen av dem någon äkta höjdare om ni frågar mig.
En och annan har till och med bytt ut alltihop, mot lös eller fastsatt ersättning.
Oavsett vilket har insatsen betytt ett betydande ingrepp i plånboken, ibland tror jag halva sparkapitalet slukats i en munsbit, så att säga.
Fast för min del har ändå regelbundna besök hos tanddoktorn kunnat hålla de där trollen borta sedan jag blev vuxen.
Därför var det lite chockartat att bli påmind om hur tandvärk känns. Riktigt otrevligt, sanna mina ord. Omöjligt att förtränga, omöjligt att mota bort vare sig jag försökte med borste, tandpetare eller tandtråd. Tandtrollen jobbade för högtryck. Det molade envist vidare.
Men inte nu längre.
Jag har fått en tand utdragen i dag.
När en modern tandläkare föreslår att en gadd ska avlägsnas för gott, då förstår man vad klockan är slagen. Speciellt som man vet att han skulle tjäna mycket mer på att ägna någon timme åt att lappa ihop den igen än att bara dra.
Det här var en visdomstand och jag kunde klara mig precis lika bra utan den, tyckte han.
Han påstod också att visdomen har jag kvar, det är bara tanden (och Karius och Baktus) som är borta.
Ja, man kan ju alltid hoppas.
Copyright Klimakteriehäxan
"Karius och Baktus" av Thorbjörn Egner, ny utgåva 2003
ISBN: 91-638-4013-8
tisdag, november 14, 2006
Svenskt skratt som smittar
En svensk världskändis har sett dagens ljus.
Nja, det gjorde han för snart ett år sedan. Men numera är William från Nyköping superberömd sedan hans föräldrar lagt ut en video, plåtad hemma vid köksbordet, på nätet. William skrattar för att mikrougnen gett ifrån sig ett ”pling” och han fortsätter skratta lika gott när pappa härmar mikron och säger ”pling” han också.
”Laughing baby” heter den på You tube och den har omdömet ”väldigt väldigt rolig”.
Det är den.
Häromdagen visades den på tv i USA. I går intervjuades pappan i P1, i morse var det mammans tur, också i P1, och ikväll fanns hela familjen med både i rapport och i Aktuellt. Förmodligen har hans smittsamma skratt hörts i betydligt fler radio- och tv-program.
För flera dagar sedan hade mer än 4 miljoner människor sett klippet i sin dator. Och skrattat med, kan man tro.
Fast uppståndelsen har blivit lite i mesta laget, tycker föräldrarna, som nu nästan ångrar att de la ut sin son till allmänt beskådande – från början var det mest med tanke på mormor och morfar, som bor för långt bort för att träffa sitt barnbarn stup i kvarten.
Och William själv kommer med största sannolikhet att i all oändlighet få höra historien om hur mikrons pling gjorde honom världsberömd redan innan han kunde gå.
Copyright Klimakteriehäxan
Nja, det gjorde han för snart ett år sedan. Men numera är William från Nyköping superberömd sedan hans föräldrar lagt ut en video, plåtad hemma vid köksbordet, på nätet. William skrattar för att mikrougnen gett ifrån sig ett ”pling” och han fortsätter skratta lika gott när pappa härmar mikron och säger ”pling” han också.
”Laughing baby” heter den på You tube och den har omdömet ”väldigt väldigt rolig”.
Det är den.
Häromdagen visades den på tv i USA. I går intervjuades pappan i P1, i morse var det mammans tur, också i P1, och ikväll fanns hela familjen med både i rapport och i Aktuellt. Förmodligen har hans smittsamma skratt hörts i betydligt fler radio- och tv-program.
För flera dagar sedan hade mer än 4 miljoner människor sett klippet i sin dator. Och skrattat med, kan man tro.
Fast uppståndelsen har blivit lite i mesta laget, tycker föräldrarna, som nu nästan ångrar att de la ut sin son till allmänt beskådande – från början var det mest med tanke på mormor och morfar, som bor för långt bort för att träffa sitt barnbarn stup i kvarten.
Och William själv kommer med största sannolikhet att i all oändlighet få höra historien om hur mikrons pling gjorde honom världsberömd redan innan han kunde gå.
Copyright Klimakteriehäxan
Noterat i november
NOTERING 1
Rondellhundarna fortsätter sitt segertåg över landet. I dag har de kommit ända till Svenska Dagbladet och blivit omslag på kulturdelen.
Dessutom finns en puff för reportaget på förstasidan. Där står: ”Rondellhundar – konst eller humor?”
Konst ELLER humor?
Vad är det för fel på konst OCH humor?
Jag bara undrar.
NOTERING 2
Intervju i radion med en glad man som just bytt jobb:
-Jag är ju väldigt målinriktad!
Ett intressant uttalande för att komma från Magnus Hedman, fotbollsmålvakt, sedan i går anställd av brittiska stjärnklubben Chelsea.
NOTERING 3
Hur kunde det hända?
Det visar sig att jag tappat bort länken till Bävern när jag publicerade min lista nyss över bloggare som länkar till Klimakteriehäxan.
Vet inte hur det gick till, men jag reparerar härmed skamset skadan och rekommenderar ett besök hos honom. Han bloggar visserligen på engelska men det behöver man inte skrämmas av – det handlar bl a om natur, om musik, om design – och dessutom tillhör han den strimla av mänskligheten som använder inkråmet av Halloween-pumpan till något ätligt!
NOTERING 4
Framför min egen spegelbild ser jag plötsligt, att den där krämen jag rutinmässigt smackar in i ansiktet dag efter dag också är solskydd, faktor 15.
Hur ska man tolka detta så här i årets mörkaste månad? SPF 15!
Jo, endera är jag en fanatisk optimist och tror att solen plötsligt ska skina med full kraft, almanackan till trots.
Eller så är jag pessimisten som lyssnat på alla domedagsprofetior (typ tv-programmet Planeten) och insett faran med tunnare ozonlager och en massa annat elände som hänt med vår miljö. Eller så tycker jag helt enkelt att det är en ok kräm?
NOTERING 5
Apropå världens tillstånd och tv-serien Planeten tycker jag att Susanna Popova skrivit en tänkvärd krönika i dagens SvD. Läs den här!
NOTERING 6 (som i sex)
Äkta sex på bio var ämnet i radioprogrammet Vågen här på kvällskvisten.
Alltihop initierat av en amerikansk film som snart har svensk premiär: Shortbus. Om kärlek och relationer och, just det, med äkta sexscener.
I programmet ställdes frågan hur man egentligen definierar ”äkta” i det här sammanhanget – genomförda samlag framför kameran, självklart. Men är inte två skådespelare som kysser varandra också inblandade i äkta sex? undrade en av debattörerna. Ja, var börjar begreppet sex att gälla egentligen?
Och sedan förlängdes tanken ytterligare: är det äkta sex när skådespelarna ligger med varandra bara för att rollerna så kräver – eller blir det äkta först när aktörerna verkligen VILL ha sex?
Sug på den, ni.
Men ligg inte sömnlösa om svaret vägrar att infinna sig.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, november 13, 2006
Mitt liv som burkslav
Doris Blom i Ljusdal och jag har en sak gemensamt.
Vi gillar burkar. Och vi sparar på dem. Vi återanvänder dem, och funkar de inte till något praktiskt ändamål skiljs vi inte gärna från dem ändå, eftersom våra burkar är fina burkar.
Doris,73, intervjuas om sin samling i dagens Aftonblad (dock inte i nätupplagan vad jag kan se).
Hon har inte mindre än 400 stycken – där ligger jag klart i lä, det ska sägas med en gång. Men känslan! Känslan för en fin burk, den delar vi definitivt!
Jag kan inte som Doris dra mig till minnes min första burk. Men mina nytillskott från senare år har inte sällan en historia.
Till exempel är det lätt att fastna framför kak- och godishyllorna på Heathrow om man råkar flyga åt London-hållet. Underbara blomstermönstrade plåtburkar i olika färger och former bjuder (oftast) på chocolate chip cookies, och kommer jag hem med sådana souvenirer är det ingen som fäller förnedrande kommentarer om själva burken. Marmeladsnask ligger gärna i en förpackning prydd av exotiska djur, frukter och grönska. Härligt!
På en färjetur härom sistens hittade jag en kakburk som blir en ljuslykta – burken föreställer ett hus och när man tänder sitt lilla stearinljus lyser det hemtrevligt ur fönstren, på alla våningarna.
I badrummet är en glad plåtburk betydligt trevligare att ha bomullen i än plastpåsen den säljs i.
Och en massa småprylar kan döljas i, just det, en burk.
Teburkar är ofta underbara. Tyvärr dricker jag inte särskilt mycket te längre, men även om bladen med tiden blir lite gamla och tråkiga så håller sig burken bra. Flingor och müsli finns det jättesnygga specialburkar till, med skojiga mönster. Kaffe däremot har sällan någon riktig höjdarburk, där har produktutvecklingen bestämt kommit av sig. Men skorpor kan man i tjänligt väder få en pr-burk till – fast då krävs det i regel att man köper två paket.
Julburkar finns alltid i mer eller mindre traditionell stil och nu börjar det ju dra ihop sig till en ny högsäsong för dem. Ikea har varje år ett trepack, glatt mönstrat i rött och grönt. Jag kan sällan motstå dem. De funkar jättebra också som presentkartong, faktiskt, och blir rent av billigare än lyxpapper och guldsnören. Och så är det ju en förpackning som gjord för återanvändning, inte sant?
Det är helt enkelt praktiskt med burkar.
Möjligen började mitt liv som burkslav när jag en kort period bodde i ett annat klimat och en dag fann att mitt skafferi, där torrvarorna stod i sina papperspåsar, hade invaderats av liv som jag inte ville veta av. Allt fick slängas och sedan var det burk som gällde, med tättslutande lock.
Då är det väl ändå jättetrevligt om ett sådant hygieniskt förvaringssätt också gör en glad! För Doris, hon blir glad av sina burkar, säger hon till tidningen.
Och jag blir glad av mina.
Fast jag ska nog hejda mig innan jag är uppe i 400.
Copyright Klimakteriehäxan
Vi gillar burkar. Och vi sparar på dem. Vi återanvänder dem, och funkar de inte till något praktiskt ändamål skiljs vi inte gärna från dem ändå, eftersom våra burkar är fina burkar.
Doris,73, intervjuas om sin samling i dagens Aftonblad (dock inte i nätupplagan vad jag kan se).
Hon har inte mindre än 400 stycken – där ligger jag klart i lä, det ska sägas med en gång. Men känslan! Känslan för en fin burk, den delar vi definitivt!
Jag kan inte som Doris dra mig till minnes min första burk. Men mina nytillskott från senare år har inte sällan en historia.
Till exempel är det lätt att fastna framför kak- och godishyllorna på Heathrow om man råkar flyga åt London-hållet. Underbara blomstermönstrade plåtburkar i olika färger och former bjuder (oftast) på chocolate chip cookies, och kommer jag hem med sådana souvenirer är det ingen som fäller förnedrande kommentarer om själva burken. Marmeladsnask ligger gärna i en förpackning prydd av exotiska djur, frukter och grönska. Härligt!
På en färjetur härom sistens hittade jag en kakburk som blir en ljuslykta – burken föreställer ett hus och när man tänder sitt lilla stearinljus lyser det hemtrevligt ur fönstren, på alla våningarna.
I badrummet är en glad plåtburk betydligt trevligare att ha bomullen i än plastpåsen den säljs i.
Och en massa småprylar kan döljas i, just det, en burk.
Teburkar är ofta underbara. Tyvärr dricker jag inte särskilt mycket te längre, men även om bladen med tiden blir lite gamla och tråkiga så håller sig burken bra. Flingor och müsli finns det jättesnygga specialburkar till, med skojiga mönster. Kaffe däremot har sällan någon riktig höjdarburk, där har produktutvecklingen bestämt kommit av sig. Men skorpor kan man i tjänligt väder få en pr-burk till – fast då krävs det i regel att man köper två paket.
Julburkar finns alltid i mer eller mindre traditionell stil och nu börjar det ju dra ihop sig till en ny högsäsong för dem. Ikea har varje år ett trepack, glatt mönstrat i rött och grönt. Jag kan sällan motstå dem. De funkar jättebra också som presentkartong, faktiskt, och blir rent av billigare än lyxpapper och guldsnören. Och så är det ju en förpackning som gjord för återanvändning, inte sant?
Det är helt enkelt praktiskt med burkar.
Möjligen började mitt liv som burkslav när jag en kort period bodde i ett annat klimat och en dag fann att mitt skafferi, där torrvarorna stod i sina papperspåsar, hade invaderats av liv som jag inte ville veta av. Allt fick slängas och sedan var det burk som gällde, med tättslutande lock.
Då är det väl ändå jättetrevligt om ett sådant hygieniskt förvaringssätt också gör en glad! För Doris, hon blir glad av sina burkar, säger hon till tidningen.
Och jag blir glad av mina.
Fast jag ska nog hejda mig innan jag är uppe i 400.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 12, 2006
Länkar som tankar och tankar som länkar
Det här med nätet, det heter ju nät av en anledning.
Vi krokar i varandra, vi skickar tankar, vi länkar kors och tvärs, vi klickar runt, vi reagerar på varandras inlägg – vi ÄR ett nät.
Nu tänkte jag berätta för er att det finns ett gäng bloggare där ute som, vänligt nog, har lagt upp en länk till Klimakteriehäxan på sin egen blogg.
Därför tänkte jag säja tack och passa på att länka tillbaka till några medbloggare som har mig på någon sorts favoritlista.
Hälsa på hos dem, hälsa gärna från mig!
http:/corneliamenew.blogspot.com/
http://blogg.berlekom.com/
http://www.tjockatanten.se/
http://mobfelk.blogg.se/
http://jarrac.blogspot.com/
http://exotisk.blogspot.com/
http://annicanu.blogsome.com/
http://blingkawaiiany.spaces.live.com/
http://www.brockman.nu/
http://sentenser.blogsome.com/
http://enbilderbokblirtill.blogg.se/
http://ohl.se/lena/wp_lena/
http://riskenfinns.se/
shw.journalspace.com/
www.supermamman.se
http://raggarbrulla.blogg.se/
http://blingbling.webblogg.se/
Om du länkar till mig från din blogg kan du väl berätta det – för att jag hittat de ovanstående beror rätt mycket på tur!
Vi krokar i varandra, vi skickar tankar, vi länkar kors och tvärs, vi klickar runt, vi reagerar på varandras inlägg – vi ÄR ett nät.
Nu tänkte jag berätta för er att det finns ett gäng bloggare där ute som, vänligt nog, har lagt upp en länk till Klimakteriehäxan på sin egen blogg.
Därför tänkte jag säja tack och passa på att länka tillbaka till några medbloggare som har mig på någon sorts favoritlista.
Hälsa på hos dem, hälsa gärna från mig!
http:/corneliamenew.blogspot.com/
http://blogg.berlekom.com/
http://www.tjockatanten.se/
http://mobfelk.blogg.se/
http://jarrac.blogspot.com/
http://exotisk.blogspot.com/
http://annicanu.blogsome.com/
http://blingkawaiiany.spaces.live.com/
http://www.brockman.nu/
http://sentenser.blogsome.com/
http://enbilderbokblirtill.blogg.se/
http://ohl.se/lena/wp_lena/
http://riskenfinns.se/
shw.journalspace.com/
www.supermamman.se
http://raggarbrulla.blogg.se/
http://blingbling.webblogg.se/
Om du länkar till mig från din blogg kan du väl berätta det – för att jag hittat de ovanstående beror rätt mycket på tur!
Förstagångsfirare som fattat
Det finns grabbar som har samma upplevelser kring Fars Dag som jag en gång hade inför mitt livs första Mors Dag.
Se denna bekännelse i dagens Aftonblad från en förstagångsfirare!
Se denna bekännelse i dagens Aftonblad från en förstagångsfirare!
Ännu en Fars Dag är här
Det är perfekt Fars Dag-väder där ute: grått och lite ruggigt. Som gjort för tårta och levande ljus och en föraning av advent. De små rara barnen ska fira sina fäder, medan de stolta mödrarna ser på - eller hur är det nu igen det brukar vara?
Jag dristar mig till att så här i morgonväkten lägga ut en repris från i fjol - med ett hjärtligt grattis på Fars Dag!
Där sitter han nu, i världens absoluta centrum. Slipsarna står som spön i backen, blommor och tårtor bara haglar, paketen vräker in, han nästan drunknar i whisky och konjak.
Visst är det så hemma hos er en dag som denna, Fars Dag Anno 2005?
Hemma hos oss stämmer inte den där beskrivningen, inte på pricken i alla fall. Vilket betyder noll paket och därmed tji slips. Tårta, ja, men mer beroende på att två av våra födelsedagar denna månad fick passera utan hembakt.
Annat var det förr. När jag gick i skolan – småskolan hette det faktiskt på den tiden – skulle vi alla rita och måla ett vackert Fars Dags-kort till pappa. Det blev rosor i massor och en hel del andra variationer av stiliserade blommor, plus en hel del rena fantasifoster. Som festföremålet naturligtvis alldeles överväldigad tog emot, oavsett alstrets konstnärliga halt. Verket var ju i alla fall åstadkommet med hjärtat, fick man anta.
Men det där fick ett hastigt slut.
Plötsligt visade det sig att Skilsmässan, ett dittills okänt troll, stuckit upp sitt fula tryne även i vår närhet. Rolfs mamma och pappa ”gick isär”, som man sa, de bråkade till och med – och lille Rolf, som bodde kvar hos sin mamma, träffade inte längre sin pappa.
Alltså kunde han inte sättas att tillverka ett Fars Dags-kort. Och vi andra fick uppvakta våra fäder bäst vi ville, men nu blev det i alla fall utan Frökens initiativ.
Ett år senare hade skandalen växt och komplikationerna blivit fler. För si, då hade samme lille gosse fått en reservfar – en representant för det som sedermera skulle bli den synnerligen vanligt förekommande manstypen plastpappa – och den temporärt ensamstående modern hade hamnat i ett oklarare ljus. Tänk om det var HON som? Det muttrades mycket runt om i stugorna, munnar snörptes, spekulationerna blev fler och fler.
Lille Rolf fick avgöra själv det året.
Och jag tycker mig minnas att han gjorde två Fars Dags-kort. Ett till pappa och ett till mammas nye man. Allt medan glesbygdsborna, de från skilsmässor förskonade, himlade med ögonen.
Jag har för länge sedan tappat Rolf, vet inte vart han tog vägen.
Men kanske finns han på UD.
För nog var han väl född till diplomat?
Kanske blir han rent av firad på Fars Dag. Av såväl egna som andras barn. Vilket i dag är fullständigt naturligt.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag dristar mig till att så här i morgonväkten lägga ut en repris från i fjol - med ett hjärtligt grattis på Fars Dag!
Där sitter han nu, i världens absoluta centrum. Slipsarna står som spön i backen, blommor och tårtor bara haglar, paketen vräker in, han nästan drunknar i whisky och konjak.
Visst är det så hemma hos er en dag som denna, Fars Dag Anno 2005?
Hemma hos oss stämmer inte den där beskrivningen, inte på pricken i alla fall. Vilket betyder noll paket och därmed tji slips. Tårta, ja, men mer beroende på att två av våra födelsedagar denna månad fick passera utan hembakt.
Annat var det förr. När jag gick i skolan – småskolan hette det faktiskt på den tiden – skulle vi alla rita och måla ett vackert Fars Dags-kort till pappa. Det blev rosor i massor och en hel del andra variationer av stiliserade blommor, plus en hel del rena fantasifoster. Som festföremålet naturligtvis alldeles överväldigad tog emot, oavsett alstrets konstnärliga halt. Verket var ju i alla fall åstadkommet med hjärtat, fick man anta.
Men det där fick ett hastigt slut.
Plötsligt visade det sig att Skilsmässan, ett dittills okänt troll, stuckit upp sitt fula tryne även i vår närhet. Rolfs mamma och pappa ”gick isär”, som man sa, de bråkade till och med – och lille Rolf, som bodde kvar hos sin mamma, träffade inte längre sin pappa.
Alltså kunde han inte sättas att tillverka ett Fars Dags-kort. Och vi andra fick uppvakta våra fäder bäst vi ville, men nu blev det i alla fall utan Frökens initiativ.
Ett år senare hade skandalen växt och komplikationerna blivit fler. För si, då hade samme lille gosse fått en reservfar – en representant för det som sedermera skulle bli den synnerligen vanligt förekommande manstypen plastpappa – och den temporärt ensamstående modern hade hamnat i ett oklarare ljus. Tänk om det var HON som? Det muttrades mycket runt om i stugorna, munnar snörptes, spekulationerna blev fler och fler.
Lille Rolf fick avgöra själv det året.
Och jag tycker mig minnas att han gjorde två Fars Dags-kort. Ett till pappa och ett till mammas nye man. Allt medan glesbygdsborna, de från skilsmässor förskonade, himlade med ögonen.
Jag har för länge sedan tappat Rolf, vet inte vart han tog vägen.
Men kanske finns han på UD.
För nog var han väl född till diplomat?
Kanske blir han rent av firad på Fars Dag. Av såväl egna som andras barn. Vilket i dag är fullständigt naturligt.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, november 11, 2006
Bekvämt, glasklart - och badklart
Fyllde år nyligen. Och blev vederbörligen firad, trots att åren är många och väldigt ojämna.
Men en av presenterna jag fick visar att, tvärt emot vad jag skrivit i posten här nedan, det faktiskt finns bruksanvisningar som verkligen är genomtänkta, klart och tydligt formulerade och, helt enkelt, ypperliga. Som gjorda för oss som sätter bekvämligheten högt.
Så här står det på lappen som låg i lådan:
1. Tappa upp ett bad
2. Kliv i själv
3. Släpp i badbomben
Det, gott folk, kallar jag en bruksanvisning, det.
Nu ska jag gå och göra precis som det står. För en gångs skull.
Copyright Klimakteriehäxan
Men en av presenterna jag fick visar att, tvärt emot vad jag skrivit i posten här nedan, det faktiskt finns bruksanvisningar som verkligen är genomtänkta, klart och tydligt formulerade och, helt enkelt, ypperliga. Som gjorda för oss som sätter bekvämligheten högt.
Så här står det på lappen som låg i lådan:
1. Tappa upp ett bad
2. Kliv i själv
3. Släpp i badbomben
Det, gott folk, kallar jag en bruksanvisning, det.
Nu ska jag gå och göra precis som det står. För en gångs skull.
Copyright Klimakteriehäxan
Bekvämlighet till billigt pris
Bekvämlighet kan ta sig många uttryck.
Jag lider personligen av en bekvämlighetsåkomma som inte vill gå över. Nåja,”lider” är ett starkt ord, för att inte säga ren lögn. Är man bekväm av sig så har man oftast inte vett att lida av det, snarare tvärtom.
För min egen del tänkte jag just nu på det faktum att jag skyr handböcker, instruktionshäften, bruksanvisningar, handledningar i tryck.
De är praktiskt taget undantagslöst långa och omständliga och levereras gärna som en stor tung bok, eftersom man får med sig hela kittet på tyska, engelska, japanska, kinesiska, franska, spanska och kanske några språk till (svenska är inte alltid ett av dem).
Och oavsett det språk man valt att trycka användarråden på kan de uppfattas som vore de skrivna på grekiska.
Tekniska facktermer blandas med fullständigt hopplösa översättningsförsök, som ibland lockar till skratt – ett exempel som blivit klassiskt är gäddsnipan - men lika ofta blir de orsak till förtvivlan, eftersom man antagligen är på jakt efter snabb och praktisk hjälp när en ny pryl ska tas i bruk.
Hur gör vi då, vi slöfockar som inte ids skärpa oss tillräckligt mycket för att förstå hur våra nya dvd-apparater/mp3-spelare/usb-minnen/mobiler/mikrovågsugnar kan utnyttjas till fullo?
Jag vet hur jag gör.
När jag just hade skaffat min första mobiltelefon, ett svart litet monster som knappast var fickvänligt, stirrade jag förskrämt på instruktionsboken. Sedan gick jag tillbaka till affären och köpte en mobil till, som maken prompt fick – turligt nog var det födelsedagstider. Därefter avvaktade jag bara någon dag, och sedan hade jag expertisen i huset, så att säga. För han läste ju den medföljande handboken, självklart.
Det där har jag sedermera satt i system. Digitalkameran till exempel - jag köpte den i våras. Jag kan ta bilder med den. Punkt. Lämnar den vidare så fort jag plåtat klart.
För närhelst jag står med en ny teknisk mojäng i handen lämnar jag snabbt över den till närmaste familjemedlem.
-Kan du programmera om den här? Alternativt:
-Visst vet du hur den här fungerar? Eller:
-Tror du den är sönder, kolla, jag försöker det här men det funkar inte!?
Praktiskt taget utan undantag får jag då mitt lilla problem utrett. Fullständigt utan ansträngning, alldeles smärtfritt. Den som hjälpt mig får dessutom känna sig smart, vilket jag gärna bjuder på – ett billigt pris på bekvämligheten.
Ni som läst min bloggpost från i går känner ju redan till att jag just blivit begåvad med en ny laptop.
Men vilken maskin tror ni jag skrivit det här på?
Den gamla, självklart.
För den nya är så pass mycket finare att jag iskallt räknar med att omgivningen tar sig an den och fixar till allt det där som behöver fixas till.
Sedan kommer jag och tar över, liksom.
Man får inte vara dum. Det är bara att vänta lite grand.
Så slipper man försöka ta sig igenom instruktionsboken. Den kan vara skriven på grekiska.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag lider personligen av en bekvämlighetsåkomma som inte vill gå över. Nåja,”lider” är ett starkt ord, för att inte säga ren lögn. Är man bekväm av sig så har man oftast inte vett att lida av det, snarare tvärtom.
För min egen del tänkte jag just nu på det faktum att jag skyr handböcker, instruktionshäften, bruksanvisningar, handledningar i tryck.
De är praktiskt taget undantagslöst långa och omständliga och levereras gärna som en stor tung bok, eftersom man får med sig hela kittet på tyska, engelska, japanska, kinesiska, franska, spanska och kanske några språk till (svenska är inte alltid ett av dem).
Och oavsett det språk man valt att trycka användarråden på kan de uppfattas som vore de skrivna på grekiska.
Tekniska facktermer blandas med fullständigt hopplösa översättningsförsök, som ibland lockar till skratt – ett exempel som blivit klassiskt är gäddsnipan - men lika ofta blir de orsak till förtvivlan, eftersom man antagligen är på jakt efter snabb och praktisk hjälp när en ny pryl ska tas i bruk.
Hur gör vi då, vi slöfockar som inte ids skärpa oss tillräckligt mycket för att förstå hur våra nya dvd-apparater/mp3-spelare/usb-minnen/mobiler/mikrovågsugnar kan utnyttjas till fullo?
Jag vet hur jag gör.
När jag just hade skaffat min första mobiltelefon, ett svart litet monster som knappast var fickvänligt, stirrade jag förskrämt på instruktionsboken. Sedan gick jag tillbaka till affären och köpte en mobil till, som maken prompt fick – turligt nog var det födelsedagstider. Därefter avvaktade jag bara någon dag, och sedan hade jag expertisen i huset, så att säga. För han läste ju den medföljande handboken, självklart.
Det där har jag sedermera satt i system. Digitalkameran till exempel - jag köpte den i våras. Jag kan ta bilder med den. Punkt. Lämnar den vidare så fort jag plåtat klart.
För närhelst jag står med en ny teknisk mojäng i handen lämnar jag snabbt över den till närmaste familjemedlem.
-Kan du programmera om den här? Alternativt:
-Visst vet du hur den här fungerar? Eller:
-Tror du den är sönder, kolla, jag försöker det här men det funkar inte!?
Praktiskt taget utan undantag får jag då mitt lilla problem utrett. Fullständigt utan ansträngning, alldeles smärtfritt. Den som hjälpt mig får dessutom känna sig smart, vilket jag gärna bjuder på – ett billigt pris på bekvämligheten.
Ni som läst min bloggpost från i går känner ju redan till att jag just blivit begåvad med en ny laptop.
Men vilken maskin tror ni jag skrivit det här på?
Den gamla, självklart.
För den nya är så pass mycket finare att jag iskallt räknar med att omgivningen tar sig an den och fixar till allt det där som behöver fixas till.
Sedan kommer jag och tar över, liksom.
Man får inte vara dum. Det är bara att vänta lite grand.
Så slipper man försöka ta sig igenom instruktionsboken. Den kan vara skriven på grekiska.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, november 10, 2006
Nu börjar ett nytt liv!
Jag har, helt oförhappandes, blivit med ny dator.
När jag kom hem från jobbet i dag stod det en sprillans laptop på min arbetsplats.
Maken har uppenbarligen tröttnat på mina ilskna tjut och allt oftare förekommande utbrott när saker inte utvecklar sig som jag vill när jag sitter framför datorn. Så han gick sta och köpte en ny. Klart jag blev glad - och nej, jag har inte frågat vad den kostade, med lite tur var det rea. Fast i vår familj är det jag som handlar till extrapris, så det var nog inget äkta fynd, misstänker jag.
Nu kommer det att gå undan värre vid tangentbordet, i alla fall verkar det så.
Men lite inskolning krävs, det är också tydligt.
Ber att få återkomma när vi är ännu mer sams, laptoppen och jag - det kan bli en långvarig och bra relation, om vi bara får en bra start tillsammans!
Start på ett nytt liv, helt enkelt!
När jag kom hem från jobbet i dag stod det en sprillans laptop på min arbetsplats.
Maken har uppenbarligen tröttnat på mina ilskna tjut och allt oftare förekommande utbrott när saker inte utvecklar sig som jag vill när jag sitter framför datorn. Så han gick sta och köpte en ny. Klart jag blev glad - och nej, jag har inte frågat vad den kostade, med lite tur var det rea. Fast i vår familj är det jag som handlar till extrapris, så det var nog inget äkta fynd, misstänker jag.
Nu kommer det att gå undan värre vid tangentbordet, i alla fall verkar det så.
Men lite inskolning krävs, det är också tydligt.
Ber att få återkomma när vi är ännu mer sams, laptoppen och jag - det kan bli en långvarig och bra relation, om vi bara får en bra start tillsammans!
Start på ett nytt liv, helt enkelt!
torsdag, november 09, 2006
Inte bara tulpaner...
Knappt hade jag tryckt på "publish post" till min lilla text här nedan förrän nya tv-serien "Planeten" drog igång. Där fanns ett litet men dock skönjbart samband, om natur i osynk - utan alla andra jämförelser.
Usch en sådan framtid forskarna skisserade. Riktigt ryslig var bakgrundsbilden man fick av en serie grafiska kurvor över hur vår konsumtion av olika saker ökat dramatiskt, i takt med bl a naturkatastrofer.
Även om vi i dagens föräldrageneration hinner undan så hamnar våra barn i knipan.
Vi måste blir energisnålare, bättre på återvinning, flyga mindre, spara på vattnet.
Det är minsann inte bara tulpanförsäljningen, växtriket och flyttfåglarna som kommit i otakt. Det är snarare alla vi i västvärlden som jobbar hårt på vår civilisations undergång.
Törs man verkligen titta på resten av serien?
Klimakteriehäxan undrar
Usch en sådan framtid forskarna skisserade. Riktigt ryslig var bakgrundsbilden man fick av en serie grafiska kurvor över hur vår konsumtion av olika saker ökat dramatiskt, i takt med bl a naturkatastrofer.
Även om vi i dagens föräldrageneration hinner undan så hamnar våra barn i knipan.
Vi måste blir energisnålare, bättre på återvinning, flyga mindre, spara på vattnet.
Det är minsann inte bara tulpanförsäljningen, växtriket och flyttfåglarna som kommit i otakt. Det är snarare alla vi i västvärlden som jobbar hårt på vår civilisations undergång.
Törs man verkligen titta på resten av serien?
Klimakteriehäxan undrar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
