Minns du transistorradion?

För femtio år sedan belönades tre amerikaner med Nobel-pris i fysik för att de hade uppfunnit transistorn. Se där ännu en av alla dessa 50-årsdagar som poppar upp ideligen!
Men till skillnad från de flesta andra 50-åringar har just transistorn påverkar våra liv mer än vi någonsin tänker på.
Ja, i själva verket handlar det om en 59-åring, för uppfinningen gjordes faktiskt 1947.
Hur som helst: transistorerna revolutionerade vår samtid. Och du och jag umgås med dem dagligen, sedan årtionden.

Visst minns ni transistorradion?
Jag kommer aldrig att glömma min första.
Den såg ut att vara gjord av trä (kanske var skalet faktiskt det också), det stod Crescent på den som hade den varit en cykel, och med den kunde man till och med gå ut och lyssna på Tio i topp. Då gick den på batteri, inne satte man i en kontakt i väggen. Man kunde vinkla antennen för bästa möjliga mottagning. Och inuti trälådan fanns den där magiska saken, transistorn, som gett apparaten sitt namn.

Jag fick den där bärbara nöjesmaskinen av pappa som tack för att jag hade jobbat i hans butik ett helt sommarlov. Det fanns inte utrymme för någon lön, men jag fick ju radion. Det var en mycket fin present. Den som i dag tycker att en MP3-spelare är dussinvara kan nog inte förstå vidden av transistorradions genombrott i mitt och andras liv. Men det var stort!

I dag talar ingen om transistorer längre, men de finns runt omkring oss i en massa elektroniska prylar, inhysta i mikrochips och annat som jag aldrig har orkat ens försöka förstå hur det fungerar. Man måste ha rätt att sätta sina gränser – jag har till exempel en gräns vid tunnpannkakor, det har jag bestämt att jag inte klarar att göra. Och i gymnasiet bestämde jag när vi kom till integralerna, att nu fick det räcka med matte. Hur skulle jag då kunna ta in chips som inte är gjorda av potatis?

Alltså läser jag, men fattar inte, att det som kallas en mikroprocessor kan bestå av sisådär 300 miljoner transistorer. Och mikroprocessorer finns bland annat i våra datorer. Tror jag i alla fall.
Då behöver man inte vara särskilt matematiskt begåvad för att fatta, att det går åt rätt många transistorer världen över. Vilket kan få en att tänka att oj, så synd att inte just jag – eller åtminstone någon närstående – var den som uppfann transistorn. Borde nämligen ha varit rätt lukrativt att ha det patentet i sin ägo…

Helt klart är att till skillnad från en del annat som belönats med fina vetenskapliga priser har i alla fall transistorerna kommit till nytta och flitig användning bland oss alla. Så, handen på hjärtat, har DU sänt någon endaste liten tacksamhetens tanke till John Bardeen, Walter Brattain och William Shockley? – ja så hette de, Nobel-gubbarna. En klyftig trio som tillsammans med far min gav mig min fina, för evigt ihågkomna, radio. Som aldrig hade kunnat tillverkas om de där herrarna i USA inte hade uppfunnit transistorn.
Länge leve vetenskapen!

Copyright Klimakteriehäxan