tisdag, november 21, 2006

Gympa på gott och ont

-Ta i nu då!
-Upp med knäna!
-KOM IGEN!!!
Gympaledarens uppfordrande rop ekar. Pustande, flåsande, stönande, stånkande kämpar vi på, vi tappra i våra urtvättade cykelbyxor och genomsvettiga t-tröjor.

Ännu ett gympapass ska snart vara till ända. Det är det bästa med alltihop – att det tar slut, och att känslan av att ha uträttat en storartad bragd än en gång kan få infinna sig, trots att det verkligen bar emot när det var dags att gå till omklädningsrummet. Och trots att det förstås är ljusår mellan en riktig idrottsbragd och ett genomfört motionspass i friskis-och-svettis-anda.

Men om någon hade sagt till mig när jag var tolv år eller så att jag en gång i framtiden alldeles frivilligt skulle gå till en sporthall för att röra på mig efter order skulle jag ha trott att man försökte lura i mig en riktigt hemsk skröna.

På den tiden
framstod nämligen gymnastiklektionerna som himlens allra mörkaste, allra mest hotande moln.
Jag var född på landet och visst cyklade vi, vi simmade och vi gick. På vintern blev vi ibland tvungna att åka skidor för att komma till skolan. Men idrottade, det gjorde vi inte. Pappa kallade mig rent av för ”cigarren”, eftersom jag var tjockast på mitten. Mamma har senare berättat att hon drömde om att få skicka mig till någon sorts dans- eller rytmikkurs, eftersom jag framstod som genuint klumpig.

Värre blev det
när jag bytte skola och kom till den närbelägna staden. Vi skulle gympa tillsammans med en parallellklass, där alla tjejerna var ”stadsungar” och till råga på allt aktiva medlemmar i gymnastikföreningen. Jag hade aldrig ens sett en ribbstol.

De söta fjäderlätta flickorna flög fram över plintar och bockar, de fick pangträff på språngbrädan, de rullade fram i mjuka kullerbyttor, de kunde både stå och gå på händer.
Inget av detta klarade jag.
I det längsta gick det att obemärkt återta jumboplatsen i hoppkön utan att hoppa alls. Men förr eller senare blev det oundvikligt. Alla tittade – jag trodde i alla fall det. Klumpfia skulle hoppa!
Mina blåmärken efter kraschlandningarna och krockarna med redskapen blev grandiosa. Över kom jag inte om jag inte klättrade.

Handlade det om brännboll blev jag ofelbart bränd först. När skridskor påbjöds åkte de andra konståkning, jag kunde knappt ta mig fram på bandyrör. En säger en gång gjorde jag mål i basket. All verksamhet avstannade i total förvåning. Hade hon, Den Klumpiga, verkligen både fått tag i bollen – och fått den i korgen???

Är det det där jag ska ta igen nu när jag, högröd av ansträngningen, flåsar som en dåre för att klara av ytterligare trettio sekunders bencykling, fyra extra armhävningar, en till ”planka”? Nej, jag hoppas att det mer handlar om kamp för hälsa än revansch. Många år har gått.

Det tog tid innan det så småningom visade sig att jag trots allt hade ganska bra bollsinne. En period var jag också aktiv idrottare, och ännu senare i livet har jag blivit en hyfsat flitig motionär.
Men de där gympalektionerna, de skulle jag önska att ingen unge någonsin skulle tvingas uppleva. Samtidigt som jag kan önska att alla skulle få belöningen, förunnas glädjen att hitta den positiva känsla som ett svettdrypande motionspass kan resultera i.
-Kom igen nu!
-Lite mer orkar ni!
-Bara fyra till! Ta i!

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

  1. kulsprutan11:27 fm

    Du är härligt rolig när du skriver så träffande om dina gymnastiklektioner. Själv var jag stadstjej och älskade allt som hade med gympa att göra och gjorde gärna extrapass och övningar på eftermiddagarna när skolan var slut, så jag känner inte till känslan av att vilja gömma sig inför hopp eller skutt. Det var bara kul. Men nu senare i livet har jag blivit allt latare och sitter hellre i soffan än att gå till aerobicsklassen. Så kan det också gå!

    SvaraRadera
  2. Ha ha... kul läsning! Sitter här med min "onda kropp" och sotar för den vilda framfart jag ägnade mig åt i ungdomen. Samtidigt har jag helt gått i baklås vad det gäller motion. Kämpar för att komma igång igen...

    Keep on Gymping!
    Det nya slagordet???

    SvaraRadera
  3. Jäpp. Gäller att hålla i gång så mycket en gammal kropp tål! :-D

    SvaraRadera
  4. Anonym9:14 em

    Som tonåring i slutet av 60-talet så var motion det töntigaste jag kunde tänka mig. Fy för att bli svettig! Idag vill jag inte vara utan cykeln, promenaderna och Friskis& Svettis. Tur att man ändrar sig.

    SvaraRadera