Vilse i språkskogen

Jag brukar hävda att jag är väldigt duktig på att stava.
Det händer naturligtvis att jag skriver fel – fingrarna slinter ju ibland, men jag kan stava.
Utan att darra på manschetten påpekar jag felstavningar, både här och där.
Men nu har jag hamnat i konflikt med stavningsreglerna, vilket stör min sinnesro.

Ta ett verb som ”kamma”. Gör om det till substantiv: ”kamning”.
Eller ta ordet ”amma”. Det handlar ju om ”amning”. Glasklart.
Ett m dubbelskrivs alltså inte före ett n, det är lagen.

Men nu skulle det exempelvis kunna hända att en båt ”rammas”.
Vad utsätts den då för? Jo, menar jag, en ”rammning”.
”(In)ramning”, med långt a, gör man av en tavla som ska upp på väggen.
En tacka som får barn ”lammar”. Vad heter då denna sorts födelseprocess?
Jo ”lamning”. Och hur uttalar man rimligen det? Med ett långt a, förstås.
Nej! Det går ju inte. ”Lammning” vill jag att det ska stavas.
Städade nyligen. Då ingår det att ”damma”. Vill någon påstå att jag ägnade mig åt ”damning”?
”Dammning” handlade det väl ändå om?
Uttalet blir då alldeles naturligt det rätta, med kort och öppet a-ljud.

Jag har skapat mig en teori också. Att ”lam”, ”dam” och ”ram” med de långa, slutna a-ljuden är egna ord med en specifik betydelse helt utan relation till ”lamma”, ”damma” och ”ramma”. Och därför borde detta vara glasklara undantag. Medan ”am” inte betyder något alls, och ”kam” behåller sitt ursprungliga uttal och inte kan missförstås, om man går tillbaka till mina första exempel.

Om man finkammar sitt ordförråd – regelrätt finkamning – kan den energiske säkert hitta fler.
Se där vad man kan grubbla över i brist på något viktigare när man gått vilse i språkskogen.

UPPDATERING: HETER LÖSNINGEN PRESENS PARTICIP?

Efter en del ältande och lite diskussion har en möjlig lösning dykt upp på detta giftiga problem.
Visserligen misstänker jag att språkliberalerna i Nämnden för Svensk Språkvård och Fredrik Lindström kan tänkas göra gemensam sak och acceptera mina undantag - men kanske finns det en väg att gå runt detta dilemma.

Man struntar helt enkelt i att göra ett substantiv och hugger tag i en annan gammal hederlig verbform: presens particip. Minns ni den?
Den bildas genom att man avslutar verbet med ändelsen -ande eller
-ende.

Då får vi ett enda "rammande", ett evigt "dammande" och ett djurvänligt "lammande".
Undrar vad min gamla svenskfröken - gemenligen kallad Räkan - skulle ha att säga i detta ärende...

Copyright Klimakteriehäxan