lördag, november 04, 2006

Haparanda: Hermanssons och suovas, tack!

RAPPORT FRÅN MIN NORRLÄNDSKA RESA – DEL 3
Norrland ligger envist kvar åt fel håll, det fortsätter jag att hävda.
Medan snöflingorna dansar utanför mitt fönster som små vita änglar denna Alla Helgons Dag är det i alla fall lätt att låta tankarna flyga iväg norröver.
Men ska man ut och åka inte bara i tankarna, då ska man söderut. Där finns solen, där finns grönskan, där finns värmen, där finns vinet, där finns maten.
Fast på min norrländska resa i somras kom jag ändå till ett riktigt exotiskt resmål: Haparanda. Och nu måste jag konstatera, att trots att det fortfarande ligger där det ligger, alltså åt fel håll, har Norrland sin tjusning.

Ända upp till Haparanda kom jag alltså, medan värmen fortfarande fanns kvar, löven var gröna och kvällen ljummen.
På kvällspromenaden lyste finska Torneå på andra älvstranden. Ett nyrustat torg bjöd på symboliskt konstverk, ett brobygge i metall. Inte var det någon trängsel på gatorna precis, själva huvudgatan kunde användas som gångstråk, men det kändes lite mysigt i största allmänhet.

Haparanda är alldeles uppenbart en stad med växande självkänsla. Den lever i symbios med storebror Torneå, man delar på postlådor och flygplats och samarbetar kring allt som går att samarbeta kring. Så är det till exempel här en golfspelare kan ägna sig åt världens mest tidskrävande puttar. På en 18-hålsrunda passerar man gränsen fyra gånger, den gräns som också markerar tidsskillnad med en timme!

Nog för att det
är långt till Haparanda, men när man väl är där verkar det som om inget saknas. Konstigt nog är det så gott som inga norrlänningar som söker sig till Sverigefinska folkhögskolan, inrymd i ett fint kulturhus sida vid sida med hotellet. Här erbjuds kurser som låter jättekul, åt design- och konsthållet. Vem skulle inte vilja tillhöra en inrättning som också heter Ruotsinsuomalaisten kansankorkeakoulu, jag bara frågar?

Här är befolkningen
inte bara svensk- och finsktalande, här används mienkeli (Tornedalsfinska) dessutom. Och i alla affärer uppges priserna inte bara i kronor, utan också i euros.
En butiksgalleria av vanligt snitt finns – klokt att ge shopparna lite värme i den landsända där vintern ibland knäpper till lite extra. Och snart öppnar Ikea sitt allra nordligaste varuhus här, lagom till julruschen. Invasion väntas, från båda sidor gränsen.

Men på Storgatan ligger en affär vars like dagens shoppare sällan stöter på, en attraktion som väl inte invaderas av turister, men som man inte glömmer om man varit där.
Det är Hermanssons, från början en så kallad handelsgård, etablerad på 1830-talet. Huvudbyggnaden ligger vid gatan. Bakom den finns en gräsbevuxen gård med bärbuskar och äppelträd och tolv grånade och lite hopsjunkna magasin där det en gång fanns både garnfärgeri och skinnhantering. Alltihop kulturmärkt, förstås.
Inne i butiken sitter den ende kvarlevande brodern Hermansson på en stol. Han, som själv borde vara snubblande nära en k-stämpel, håller öppet ett par dagar i veckan, men säger att han nu bestämt sig för att sälja.

Här finns saker som inte går att köpa, och ting som inte säljs någon annan stans. Urgamla reklamskyltar och förpackningar, prylar som de flesta aldrig hört namnet på, butiksinredning som är museal – och så en del ganska nya produkter som absolut lockar till inköp. Som de fantastiska tumhandskarna i fårskinn, tänkta för folk på snöskoter. Skulle jag någonsin hamna på en sådan skulle jag absolut vilja ha sådana handskar. Priset? 375 kronor, det vore varma fingrar värda.

Här finns också kaninmössor som värmer öronen, handväskor, skor, stövlar, förkläden, pyjamas – ja en himla blandning, helt enkelt. I ett levande museum!
Nu säger farbror Hermansson att han faktiskt tänker sälja hela rasket. Men till vem?
Ja, den som känner sig sugen på att driva handelsgård och dessutom har en rejäl hacka över att investera har absolut chansen.

Den som har en mindre summa att spendera gör med fördel det på en portion suovas med rårörda lingon på Stadshotellets restaurang Gulaschbaronen.
Suovas är en variant på saltat och kallrökt renkött, och den maträtten borde också k-märkas, faktiskt.
Visserligen kan man äta suovas på Slussplan här i Stockholm också, men då saknas ändå det där lilla extra.

Faktum är att det är riktigt synd att det är så långt till Haparanda.
Ja, och så är det ju synd att det ligger åt fel håll, förstås.
Och ska vintern här i Stockholm fortsätta som den börjat kommer jag att ångra att jag inte köpte de där handskarna hos Hermanssons, trots allt.

Copyright Klimakteriehäxan

Härmed tror jag att det är färdigbloggat om min norrländska resa. Men det finns två tidigare rapporter – här hänger du med till Lycksele och här till Fredrika!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar