När allt blir bara pinsamt

Det finns en tv-serie som jag råkade bli påmind om nyligen. Den gick i fem säsonger i USA, med slut 2002. Calista Flockhart hade huvudrollen, och länge lät hon tala om sig mest för att hon var så himla smal.
Men så småningom tog rollfiguren över och serien blev succé, på bred internationell front, i Sverige också.
Hon var Ally McBeal.

Att jag drog mig henne till minnes beror på en liten sak jag upplevde nyligen: Hur en människa försöker berätta en rolig historia - och misslyckas. Poängen verkar ha försvunnit, tajmingen är obefintlig, det som är tänkt att vara själva vitsen är inte ens riktigt rumsrent. Allt blir bara fel.
Så här minns jag hur det gick till när det handlade om Ally:

Hon står mitt på scenen, i strålkastarljus. Knäna skälver, men det finns ingen utväg. Hon måste dra en fräckis. Mikrofonen står beredd att vidarebefordra den vansinnigt lustiga episoden till en förväntansfull publik - hälften av dem är hennes bekanta, kollegor, vänner.

Man ser hur rädd hon är. Men hon gör det. Det handlar om sex, en fluga, en motorcykel, en mustasch. Det går riktigt bra. Tycker hon. Men ingen skrattar, någon drar möjligen på munnen. Hade det varit efter flera öl, mera vin, några drinkar hade det kanske lyckats. Nu är det bara pinsamt.

Det kunde ha varit du, det kunde ha varit jag. Som inte får till det, inte har tajmingen, inte det lagom ekivoka tonfall som får folk att tjuta av skratt åt mycket sämre skämt på nån ståupp-krog, Men nu var det allas vår Ally McBeal som drabbades, i vilket avsnitt är omöjligt att minnas och det spelar dessutom ingen roll. Systerskap uppstår i tv-soffan mellan oss vanliga tv-tittare och denna supermagra snygging som, trots att hon aldrig verkar bli äldre än tretti, har en lysande akademisk utbildning, framgång i jobbet och tjusiga kläder, och tid och råd att gå på krogen. Ibland finns där också en och annan lovande kavaljer.

Vi tar henne till oss trots allt detta, för det är ju så lätt att känna vad hon känner när hon förkrympt, med böjt huvud, slinker ner mellan borden efter sitt (påtvingade) gästspel på estraden. Men där tar likheterna mellan dig och mig och Ally slut.

För ibland går Ally liksom upp i rök. Hon kan försvinna, förvandla en elak gubbe till en sten, förinta en obehaglig fiende, våga säga sitt hjärtas mening utan att det egentligen hörs. Och utan att behöva ta konsekvenserna.

Och den underbara förmågan (måhända lånad av tonårshäxan Sabrina, en annan långlivad tv-stjärna) avundas vi Ally, i fast visshet om att den aldrig kan bli vår.
Men vi kan fortsätta att identifiera oss med henne och känna triumfen när hon vinner ännu en seger med illusionens hjälp.

Alltså ser vi x avsnitt till. Sista säsongen med Ally McBeal ska komma i repris i fyran, och TV4+ ska också köra repriser, om man får tro deras hemsida.
Fräckisen? Den måste anstå till ett tillfälle med bättre tajming, tyvärr.

Copyright Klimakteriehäxan