Sommar med Nobel

Egentligen är jag jättetrött på radions långkörare Sommar i P1. Men idag gör jag ett undantag och lyssnar på Anders Bárány, fysikprofessor och veteran i Nobelsammanhang. 

Jag har haft förmånen att samarbeta med honom i flera år när vi gjort tv-program kring Nobelfestligheterna. Anders vet mer om alla pristagare och deras historia än någon annan, alltid en outsinlig kunskapskälla.

Men han är också den ende som jag dansat med på Nobelfesten i Gyllene Salen.

Vi hade avslutat den maratonlånga direktsändningen, i vilken Anders var expertkommentator – inte sällan försedd med några hemifrån medförda mackor, eftersom hans plats vid bankettbordet av nödvändighet stod tom. Dess rättmätige innehavare stod beredd framför en kamera och svarade på programledarnas frågor om högt och lågt.

Alla vi som jobbat med programmet sträckte nu på benen, tog en matbit (nej, inget som stod på fina menyn) och pustade ut. Det var midnatt. Man kunde till och med gå på toa, något som måste skjutas upp så länge sändningen pågick, och som gjorde allt intag av dryck omöjligt efter ungefär klockan fem på eftermiddagen.

Plötsligt stod professorn framför mig i sin oklanderliga frack. Han bugade sirligt.

-Får jag lov till den här dansen? sa han.

-Nej men Anders, sa jag, det går ju inte förstår du väl, inte som jag är klädd!

Jag hade jeans, t-tröja och en kavaj i något djurmönster. Håret på ända efter timmarna med lurar på skallen. Och ni vet hur gästerna på den där banketten ser ut: djärva urringningar, svepande kjolar, kungligt koafferade av experter. Tjusiga, med ett enda ord. Jag var deras absoluta motsats.

-Kära du, sa Anders med ett leende, vem skulle hindra oss?

Nej, det gjorde ingen. Vi svängde ut på golvet till storbandets toner. Min klädsel väckte begränsat intresse. Och tack vare Anders Bárány kan jag sanningsenligt säga att jag faktiskt dansat på Nobelbanketten.

Just nu när jag skriver detta spelar han en favorit som vi har gemensam, fast det hade jag inte en aning om. Muddy Waters! Inte dansmusik, inte alls, men det är ändå dansen jag tänker på medan han berättar om sin spännande släkthistoria och sina minnen. Och så blir det fantastiska Janis Joplin också.

Ibland kan Sommar i P1 fortfarande vara kul att lyssna på!

Detalj ur dukningen från Nobelbanketten.

Copyright Klimakteriehäxan

Matnyttigt på en SKYLTSÖNDAG

 Den tid på året närmar sig när vi plötsligt börjar sylta och safta, åtminstone lite grand och någon gång ibland ... vi känner oss både nyttiga och matnyttiga, eftersom vi vet exakt vad vi har i den där sylten.
Och för att inga misstag ska begås när de där hemgjorda produkterna ska förtäras ger vi burkar och flaskor tydliga skyltar som berättar om innehållet. Fast vi kallar det oftast för etiketter.

Mera sällan kärnar vi väl vårt eget smör. För det behövs det några kor, till att börja med, och sen är det ganska hårt jobb att få till det där smöret, det minns jag från tidiga år då min farmor faktiskt tog fram kärnan. Jag tänkte inte på det då men inser nu att hon förmodligen hade ganska bra armmuskler!

Nu har jag i alla fall hittat krukan som är skyltad och klar: Matsmör står det i sirligt blått på den lite spruckna och tydligen välanvända porslinsbyttan. Visst tänker jag använda den, men inte till det den ursprungligen var avsedd för. Blomkruka blir det nog.

Därmed blev det ett litet bidrag till SKYLTSÖNDAG igen. Du hittar fler söndagsskyltar om du tar vägen via Pumita! Men berätta gärna i en kommentar här hos mig att du hänger på!

Copyright Klimakteriehäxan

Boklandet på världskartan

Vilket är ditt litterära land?
Denna jättesvåra fråga ger Bokbloggsjerka i uppdrag att besvara den här gången.
Hur ska jag kunna välja? Det finns så många kandidater!

Sverige är till exempel ett fantastiskt bokland, om man tittar såväl bakåt som framåt. Stort utbud, stor bredd, folkliv, deckare, poesi, allt finns.
USA är ett annat, där utgivningen förstås är enorm. Där finns klassiker som Hemingway och Dos Passos, där finns rekordflitiga Joyce Carol Oates, "min" amerikanske kines Qiu Xiaolong och hans originella deckare, där fanns John Updike som fick mig att fatta något av hur det är att åldras som man ... uppräkningen kan bli hur lång som helst.

Storbrittanien är en självklar kandidat. Törs man räkna in Irland eller blir någon upprörd då?
Finland ska inte glömmas bort, inte Norge heller (Sigrid Undset!) och inte Danmark. En uppstickare är Nigeria som satts på den litterära världskartan av Chimamanda Ngozi Achibie. Brasilien har bland många författare Jorge Amado som portalfigur. Bland Latinamerikas främsta pennor har jag träffat flera vars texter stannat i minnet – så har de också fått Nobelpris (Gabriel Garcia Marquez, Octavio Paz, Mario Vargas Llosa) – fast de kommer alla från olika länder. Kanadas Margaret Atwood får aldrig det där priset, vilket är Alice Munros fel.

Men kanske är det ett helt annat land som ska ha första platsen på min lista. Jag kallar det för Barndomslandet, landet där böcker skrivna för våra yngsta ges ut.
"Du har aldrig läst en bok i onödan" brukar jag trumpeta ut vid varje tillfälle jag får att prata läsning med barn. Och det menar jag bokstavligen.

För vilken bok har påverkat livet mer än den där ABC-boken du fick i koltåldern? Och aldrig glömmer mina barn "Tåget till Timbuktu" som tutade för fullt så långt innan den staden fått ge namn åt en skicklig svensk rappare! "Vem kan trösta Knyttet?" knöt livslångt band mellan mig och en ljuvlig 4-åring som plötsligt visar sig vara i 40-årsåldern. "Pomperipossa" blev kanske inkörsporten till senare deckare, Harry Potter-serien inträdesbiljetten till böcker som kunde läsas utan översättning.

Från min egen bokhylla står "Nalle Puh" ut som särskilt minnesvärd, det var den allra första boken jag läste själv. Typiska "flickböcker" fick mig att tro att sjuksköterska och hotellreceptionist var drömyrken, Kitty visade att tjejer kunde vara smartare än andra, precis som Pippi blev garanten för att styrka och snällhet visst gick att kombinera. Och tänk att Velvet mot alla odds kunde vinna den stenhårda ryttartävlingen Grand National, i pojkkläder och med håret gömt i keps! Feministikoner allihop, om man tänker efter!

Jag har aldrig släppt kontakten med barnböckernas värld. Fortsatte läsa i (det långa) mellanrummet mellan egen barndom och egna barn. Fantastiskt nog ges fortfarande många böcker för barn och unga ut i Sverige, trots stenhård konkurrens med andra medier, andra språk, andra tidsfördriv.

Därför känns det också extra kul att jag i år – äntligen! – kommit ut med en egen bok för bokslukaråldern, "Dela lika" heter den. Och får därmed vara med om att dela guldmedaljen jag delar ut i tävlingen om "mitt litterära land" som alltså är Barndomslandet!

Copyright Klimakteriehäxan

Läs mer om "Dela lika" här!

Om Bokbloggsjerka: Har du ett genuint intresse för böcker? Bloggar du om böcker/litteratur/författare? Eller skriver du kanske ett och annat inlägg som har med ovanstående att göra? Då är du välkommen att delta i det som kallas för Bokbloggsjerka. Varje helg publiceras en fråga som är den du besvarar i din egen blogg för att sedan länka. Kanske hittar du nya roliga bokbloggare att få idéer och lästips av, kanske hittar andra samma sak hos dig?
MEN detta var sista Bokbloggsjerka-omgången för säsongen. Återkommer i höst.

Veckans fönster är LOKALT

Det var min farfars hobbylokal. Kanske föredrog han att säga verkstad. I många år har vi kallat utrymmet för "lillköket" och kanske gick det en gång att tända en eld där inne, lite kökslikt.

Fint tapetserat var det, med golv av plankor, väggfasta hyllor och stora spikar att hänga saker på.

Här fanns alla hans verktyg, de flesta fortfarande kvar trots att det gått sextio år sedan han dog.

Förmodligen var detta också hans högst privata rum, ett ställe dit han kunde fly undan gnat och mutter – för farmor kunde vara ganska jobbig, det är allmänt omvittnat.

Nu pågår rensning i uthusen i Barndomslandet och rätt som det är blir jag påmind om saker jag inte vet att jag kan minnas, jag hade ju inte ens uppnått skolåldern när farfar försvann.
Tidens tand har gnagt: tapeten är trasig, färgen på fönsterkarmen flagnad, råttorna har varit här.

Jag hittar hans stämpel med signatur, hans lådor för cigarrer med speciell tändsticksaskshållare till, något jag tror är en ljusstake med maritim touch (han var sjökapten till yrket).

Säkert satt han här bland sina hyvlar, sågar, tvingar och järnspett och njöt av sin pipa. Genom fönstret såg han ängen där korna betade, runt hörnet kacklade hönsen och separatorn jobbade vid husknuten. Kanske skvalpade det i smörkärnan också.

När maten var klar gick han in i bostadshuset igen, men återvände sannolikt mycket snart till sitt eget krypin, tvinnade kanske mustaschen ett extra varv innan han fortsatte med det där pysslet han påbörjat. Kanske var det också här han målade? Jag ser inga spår av det, men hoppas fortfarande hitta fler tavlor med hans signatur nere i hörnet.

Veckans fönster ska vara LOKALT och därför tog jag er med till "lillköket",  en mycket speciell lokal i det jag kallar för Barndomslandet.

Fler lokala fönster hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

För bra för att missas!

Har gjort ett fynd på nätet. Missa inte detta! Tre minuter med Donnalou Stevens och några andra damer som kommer att pigga upp dig – och för enkelhetens skull lägger jag in texten! Klicka på bilden!
Du kommer att dra på smilbandet, jag lovar – och kanske känner du rent av igen dig!

 
THE OLDER LADIES ANTHEM
Well, I ain’t 16, not a beauty queen.
My eyes are baggin’ and my skin is saggin’
And if that’s the reason that you don’t love me,
Maybe that’s not love.

I ain’t 20 either and I don’t care neither.
My hair is gray and I like it that way.
And if that’s the reason that you don’t love me,
Maybe that’s not love.

If you don’t think I rock, well we ain’t gonna roll.
If you don’t think I hung the moon, my hot just turned to cold.
If you wanna younger model, I wish you well, sweet pea.
Cuz if you can’t see what it is you’ve got,
Then you ain’t getting me.

I got cellulite and achin’ feet
My thighs kinda jiggle when I giggle and wiggle
And if that’s the reason that you don’t love me,
Maybe that’s not love

My tummy ain’t tucked or liposucked.
It’s a little poochy, but I still Hoochy Koochy
And if that’s the reason that you don’t love me,
Maybe that’s not love

See, I’m no longer desperate. I’ll only have a man
if he has the smarts to see how HOT that I still am.
If you want a younger model, I wish you well sweet pea.
If you can’t see what it is you have, you ain’t having me.
Older ladies, older ladies, older ladies… are DIVINE!!!

I gotta chicken neck and I love it, by heck
It makes a double chin whenever I grin
And if that’s the reason that you don’t love me,
Maybe that’s not love

Well I got little breasts that droop from my chest,
purt near down all the way to my nest.
And if that’s the reason that you don’t love me,
Maybe that’s not love

Older ladies, older ladies, older ladies… are DIVINE!!!
Older ladies, older ladies, older ladies… are DIVINE!!!

Skilda vägar – och Dela lika

Mer än 25 000 äktenskap i Sverige slutade med skilsmässa under förra året. Inte sedan 1975 har Statistiska Centralbyrån noterat så många. De som valde att gå skilda vägar hade oftast varit gifta mellan tio och tretton år.

Det där betyder nog att nästa gång SCB redovisar antalet barn som blir "veckopendlare" mellan mamma och pappa har den siffran också gått upp markant. Ni vet de där ungarna som precis som Cilla i min nya bok "Dela lika" får sin värld ställd på ända.

Vilket ger mig anledning att reparera en liten miss här på bloggen, en miss en uppmärksam läsare gjort mig uppmärksam på: jag har inte publicerat Bibliotekstjänsts recension här! Så nu kommer den, lite försenad, men boken är fortfarande ny.

Recensenten saknar visst "djup" men skriver också:
"Cilla lever på i sitt skolliv med tjejkompisar och killar. Store Sebbis och lille David. Inget går som på räls, det gör det aldrig i de åren. Och skilsmässan vilar som ett mörkt täcke. /.../ Skolan, kamraterna och kärleken framställs trovärdigt och spännande. /.../ Språket är välanpassat och flyter på bra." 

Och det får man väl vara nöjd med! Men bäst är förstås om du läser och bildar din egen uppfattning (en del reaktioner finns på Dela lika-bloggen som du kommer till om du klickar på bilden av boken högst upp till vänster)!

Copyright Klimakteriehäxan

Spädhet och styrka

Hur visar man sig stark, tålig och tuff om man är liten och späd?

Ja, jag har förstås inga egna erfarenheter av den sorten, liten och späd har jag inte varit på så otroligt länge ... så ni får söka svaret hos er själva ... eller i alla fall i er närhet. 

Men vi vet alla hur beundransvärd maskrosen är. Den kan slå rot precis var som helst och leva gott, till mångas förtret. Människor kan också vara som maskrosor, stå emot alla försök till mobbning, ja till och med utrotning. Sådant kräver styrka – och styrka kan bo även i en till synes späd kropp.

Det är sådant jag kommer att tänka på när jag möter blåklockan, mitt i trappan upp till verandan på huset i Barndomslandet. Inte ska väl en blåklocka kunna växa så, inte där, i betong!

Jo det kan den, uppenbarligen.

Att tro att styrka inte kan kombineras med spädhet är bara en fördom, ingenting annat. Och fördomar har vi väl alla, tyvärr, men det är viktigt att vi åtminstone är medvetna om dem!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema MUNTLIGT

Många upplevelser får vi genom munnen. Åtminstone förstärks många intryck den vägen. Just så här års kan det gälla sommarens härliga bär, ofta jobbiga att plocka men alltid urgoda att äta.

Så medan vi låter tungan berätta hur smultronet smakar sjunger vi muntligt dess lov.

Det är tisdag igen och dags för ett tisdagstema som denna gång heter MUNTLIGT – klicka på länken och kolla vad andra bloggare bjuder på för smakbitar!

Copyright Klimakteriehäxan 

Bästa språket - ett original!

Vilket språk läser du helst på och varför?

Det är frågan som ställs av/i Bokbloggsjerka denna helg. Och jag vet direkt vad mitt svar är: originalspråket!

Nog för att det finns fantastiska översättare till fenomenala texter. Men det finns klåpare också. Ändå är det inte kvaliteten på översättningen det handlar mest om för min del. Om jag anstränger mig aldrig så lite extra och försöker mig på att läsa den där boken på författarens eget språk får jag ju en uppfräschningslektion på köpet! I bästa fall får jag dessutom ut mer av läsningen eftersom jag har chansen att uppfatta upphovspersonens egna nyanser, inte sällan extremt svårfångade i ny språkdräkt.

Oftast blir det förstås engelska som bredvid svenskan är språket i min bokhylla. Glömmer aldrig första gången jag läste en hel bok som inte var översatt. Det var ”Kanonerna på Navarone” (The Guns of Navarone) av Alistair MacLean. Den innehöll massor med ord jag inte förstod (jag var väldigt ung!), men handlingen begrep jag ändå och eftersom det var så spännande fanns absolut ingen tid att gå till något lexikon och kolla … Sedan har jag fortsatt på den vägen.

Stolt var jag när jag, tack vare en sejour i Wien, hade läst ”En clowns åsikter” (Ansichten eines Clowns) på tyska, innan Heinrich Böll fick Nobelpriset. Annie Ernaux har jag klarat av på franska, tack vare att hon har den goda smaken att skriva ovanligt korta romaner. Och ett och annat på spanska har det också blivit genom åren, även om det kostat på. Bra för ordförrådet, och för självkänslan!

Men andra stora litterära språk skulle jag ju vara helt utestängd från om jag vill "snobba" med att bara läsa originalen. Så då är det bara att rätta in sig i ledet. Och läsa en och annan översättning också.

Vilket inte hindrar att originalspråk är det jag helst läser på – och nu vet ni varför!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Inte vet jag hur det gick till men jag måste ha hamnat snett för Bokbloggsjerkans fråga visar sig nu vara en helt annan. Men gjort är gjort ... undrar bara var jag hittade språkfrågan?!? Kanske i juni i fjol? Ska kolla bättre nästa helg!

Om Bokbloggsjerka: Har du ett genuint intresse för böcker? Bloggar du om böcker/litteratur/författare? Eller skriver du kanske ett och annat inlägg som har med ovanstående att göra? Då är du välkommen att delta i det som kallas för Bokbloggsjerka. Varje helg publiceras en fråga som är den du besvarar i din egen blogg för att sedan länka. Kanske hittar du nya roliga bokbloggare att få idéer och lästips av, kanske hittar andra samma sak hos dig?

På önskelistan denna SKYLTSÖNDAG

Det är ju nu vi skulle gå till stranden. Sola, simma, slappa, äta lite medhavd matsäck, gnida in varandra på ryggen med solskyddsfaktor 10 (minst), läsa lite eller anstränga de små grå med ett korsord eller en sudoku. Det är sådant som står på önskelistan i semestertider.

Men vad händer i själva verket? Platt intet av allt detta. Hukar inomhus under en ettrig hagelskur, sedan träden ruskats av kraftiga vindar i flera timmar. Blir det en blå flik på himlen skyndar gråa skyar dit för att täcka glipan. Som tur är har jag fått in en bukett med midsommarblommor i vas innan ovädret tog över landskapet.

Kanske blir det en ändring alldeles snart? Kanske kan man – precis som på min skylt – få ta sin (imaginära) sandhink i handen och gå till sjön?
Det är ju ändå SKYLTSÖNDAG! Kolla hos Pumita om fler skyltar!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster är FÖRSTÖRT

Har det ens varit glas i det där fönstret? Kan en målarpensel ha varit i närheten av karmen i modern tid? Hur har det hamnat där, mitt i all bråte?

Veckans fönster ska vara FÖRSTÖRT och det här tror jag aldrig mer kan komma att restaureras och bli en del av ett hus igen. Aldrig en inramning till en blommig och idylliskt grön midsommarvy eller till ett böljande, vitt vinterlandskap.

Vilken tur att de flesta fönster vi tittar ut genom är så oändligt mycket finare än detta! Men för fönstertittare finns länken här!
Trevlig midsommar!

Copyright Klimakteriehäxan

Då bleknar det faluröda ...

Folk kallar dem ogräs, vallmoblommorna som smyger sig in i veteåkern och piggar upp den gulbeigegröna åkern med sina häftiga röda inslag.

Nog kan man förstå Claude Monet som valde att med sin pensel föreviga vallmofältet i den klassiska målningen "Blommande vallmo". Han målade den 1873 i Agenteuil och numer finns den, alltså originalet, på Musée d'Orsay i Paris. Det är faktiskt en tavla jag inte kan se mig mätt på! Vilket förefaller vara en åsikt jag delar med många: bilden finns i hur många reproduktioner som helst, på brickor, väskor, vykort, paraplyer, textilier ...

Men i brist på lika härliga vallmoängar nöjer jag mig med en trädgårdsvariant, förmodligen en så kallad "jättevallmo". Dess inre drar åt lila, men kronbladen är så intensivt röda att väggen där bakom, målad i klassiskt falurött, bleknar! Ack, Claude, om jag ändå kunde måla!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema INSTÄLLNING - och en uppföljare!

Visst är vi bortskämda numera, vi som tar märkvärdigt bra bilder med mobilen eller med den lilla digitalkameran som gott och väl ryms i fickan eller handväskan!

Minns hur man ansträngde sig för att förstå det där med relationen mellan bländare och exponeringstid, hur man påverkade skärpedjupet och hur man dessutom snålade med exponeringarna, eftersom såväl film som framkallning och kopiering var dyra.

Men alla klarar sig inte med minivarianterna. Kraven på hur ett proffs hanterar sin utrustning har inte minskat, även om också deras kameror krympt i storlek och blivit lite lättare att släpa på. Men här ska det vitbalanseras och mätas och lättas och finjusteras med en massa rattar och knappar. Inte slarva med inställningarna, då duger inte bilderna!

Alltså handlar det mycket om just inställning för en bra fotograf, både tekniskt och intellektuellt, faktiskt. Därför är det osedvanligt roligt att jobba med en skicklig yrkesman, och veta (utan att behöva kontrollera) att resultatet blir i det närmaste perfekt. Det är just en sådan ni ser på min bild, den som ska illustrera denna veckas tisdagstema INSTÄLLNING!

Men dessutom blir det en uppföljare på förra veckan. Då skulle vi visa vad som växer hos oss, och jag slog till med ett foto på min amaryllisknopp i balkongkrukan.
Och just i dag slog första klockan ut på riktigt – det blir fyra blommor, en tvättäkta midsommaramaryllis!

Copyright Klimakteriehäxan

Lagom fart på en SKYLTSÖNDAG?

Motion är ett måste. Motion är mode. Motion är motiverande.

Och det fina i kråksången är att man faktiskt kan bestämma takten alldeles själv. Hur fort, hur långt, vilken sorts rörelse det handlar om är ett personligt val – inte minst tydligt när det handlar om någon som konsekvent struntar i moderna tiders främsta hälsopåbud.

Men nog påverkar motionärerna varandra. Den som är på väg att bli omsprungen ökar takten, tar ut stegen för att hänga med. Den som passerar folk på parkbänkarna rätar lite extra på ryggen och försöker dra in magen en centimeter eller två.

Då är frågan: vad händer när det plötsligt målats en skylt på asfalten, en skylt som förkunnar att här springer bara den som håller ordentlig fart? Stress? Irritation? Eller vad?

Kanske är den här målningen rester av något motionslopp. Som skylt betraktat förefaller den verkningslös. För i "the fast lane" kommer barnvagnar, gubbcyklar och lufsande joggare.

Man måste som tur är inte lyda alla skyltar man stöter på! Men nu är det ju SKYLTSÖNDAG igen!
Och nu tror jag att jag ska gå ut på en promenad. Bredvid höghastighetsfilen. 

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltar du också? Skyltsöndagens initiativtagare är Pumita - berätta i en kommentar att du också hängt på så kommer vi och tittar!

Sommarläsning

Vad ska du läsa i sommar? – det är frågan som Bokbloggsjerka ställer just nu. Och faktum är att jag redan tidigare funderat i de banorna, när nu semestern närmar sig med stormsteg.

Lönar det sig att planera sitt läsande? Eller är det lugnast att ta det som det kommer, plocka upp en pocket på måfå på Ica eller hugga en gammal goding i hyllan? För min del blir det nog lite både-och. För trots att jag har högar med olästa böcker hemma händer det ändå titt som tätt att jag köper på mig ytterligare någon – exempelvis tar jag gärna den där vecko/månadstidningen som har en gratis pocketbok som medskick.

Så är det det där med storleken, som verkligen har betydelse. Hur tung får den bok vara som ska hänga med till stranden? "The Goldfinch" (Steglitsan) av Donna Tartt är i grövsta laget med sina nästan 800 sidor, men den ska läsas i sommar.

Qiu Xiaolong har jag länge velat läsa mer av, sedan "The Death of a Red Heroine" (En röd hjältinnas död). Nu blir det av: "Red Mandarin Dress" önskade jag mig och fick i julklapp. En presentbok till som jag inte vet mer om än att givaren och jag brukar gilla samma texter: "Where´d you go Bernadette" (Var blev du av Bernadette) av Maria Semple. Den är "divinely funny" enligt New York Times. Hoppas att jag kommer att hålla med!

Dessutom blir det med säkerhet någon "vanlig" deckare och kanske också något riktigt lättsmält, åt chick-litt-hållet. En bok ska jag läsa av plikt: "Statsministerns sommarläsning" av Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson. Något av Alice Munro känns också lite som plikt, har inte kommit mig för.

Hur det än går med min lilla läslista så är jag i alla fall helt säker på en sak: jag kommer aldrig att sakna olästa böcker, någonsin. Ännu märkligare är det ju då att det ändå kan sägas om den bågnande bokhyllan precis som om den knökfulla garderoben: ingenting av allt detta passar mig just i dag ...

Copyright Klimakteriehäxan

Om Bokbloggsjerka: Har du ett genuint intresse för böcker? Bloggar du om böcker/litteratur/författare? Eller skriver du kanske ett och annat inlägg som har med ovanstående att göra? Då är du välkommen att delta i det som kallas för Bokbloggsjerka. Varje helg publiceras en fråga som är den du besvarar i din egen blogg för att sedan länka. Kanske hittar du nya roliga bokbloggare att få idéer och lästips av, kanske hittar andra samma sak hos dig?