New York har många oaser

Inte tänker väl någon i första hand på blommor och grönt om New York kommer på tal?! Men faktum är att den där enorma storstaden bjuder på många små och stora oaser, långt fler nu än jag kan påminna mig ha sett vid tidigare besök.

Central Park är förstås störst och självklar. Fullständigt underbart att vandra omkring där när träden är skirt gröna och vårens blommor tävlar i prakt. Hästdroskorna kör runt med de besökare som redan travat benen trötta på gatorna, en orkester spelar gladjazz i en öppning, i en annan pågår en akrobatisk happening av hög kvalitet.

Men många andra ytor i staden har tagits i anspråk för planteringar, bord, stolar och bänkar. Rastplatser, ställen att äta medhavd lunch, läsa en tidning eller rent av ta sig en lur.
Och mellan Femte Avenyn och entrén till Rockefeller Center är blomsterprakten bedövande.

En sak har alla de här vackra och rogivande platserna gemensamt: det är förbjudet att röka. Nikotinberoende personer har fått det besvärligt i USA. Det gäller att leta efter ställen där det fortfarande är lovligt att tända en cigarrett.

Copyright Klimakteriehäxan

Matdags i New York - och tisdagstema ENKEL

Tror nästan jag törs lova att du inte stött på denna maträtt tidigare. Bara en enkel lunch, men ändå ...
"Lobster Roll" heter den på menyn på Luke´s Lobster, en av många diskar på mattorget under flotta Plaza Hotel, alldeles i kanten av Femte Avenyn och Central Park.

Vad man får är alltså hummerkött "fresh from Maine". I ett korvbröd. Frågade om man kunde välja mellan olika sorters bröd, men se det kunde man inte. Så det fick bli som matkreatören tänkt sig. Inte särskilt svårt att ta efter heller, om nu någon skulle få lust att göra det.

För visst var det gott. Vad kan man göra med en hummer så att den inte blir god? Ett vitt korvbröd är inget hinder! Men jag äter nog hellre detta ädla skaldjur serverat i lite annan form. Priset? 15 USD. Ja och så den där evinnerliga dricksen som ska på, förstås ...

Copyright Klimakteriehäxan

PS Veckans tisdagstema är ENKEL och annat enkelt hittar du till om du klickar på länken.

Gratis i New York – dag 2

När färjan lägger ut har man utsikt både över den gamla anläggningen och tvärs över floden.

Det är inte mycket som är gratis i New York, men färjan till Staten Island är det. Så om man vill se den berömda Manhattan Skyline är det bara att gå ombord.
När jag gjorde det var det självaste John F Kennedy som stod för åkturen.

Visst blåser det på sjön, men den som vill kan gå inomhus. Resan tar inte lång stund – man åker tur och retur med en minut i land – men man hinner se sig (nästan) mätt på både husfasaderna och Frihetsgudinnan. Ut till henne, på Liberty Island, for jag första gången jag var i NY, men det gör jag aldrig om.

Jag tog trapporna upp, först genom "diademet" och sedan genom facklan, och det är en klättring jag minns med fasa. Hett, trångt och alla tryckte på, man hann inte ens sakta in för att slänga ett öga på utsikten. Efter 9/11 har man tydligen stoppat besöken i damens översta delar. Ändå får man räkna med minst en halvtimme i säkerhetskontrollen.
Men besökarna strömmar dit ändå – titta noga på fotot så ser du kön!

Hon heter egentligen "Liberty Enlightening the World" och är 46 meter hög. Sockeln hon står på är lika hög.

Många tar selfies med Frihetsgudinnan. Fast inte jag ...

Copyright Klimakteriehäxan

New York - ett återseende - dag 1

Förr i världen hade jag ofta ärenden till New York. Det började med besök hos släkten. Sedan hos kompisar. Och lite semester. En period jobbade jag i Centralamerika, men hade min chef på Manhattan. Alltså åkte jag dit. Kände mig riktigt hemma, trivdes, trots kriminalitet, trängsel och ett evigt dividerande kring dricksen när man gick på krogen ...

Nu har jag äntligen varit där igen. Fast det har gått ungefär 25 år sedan sist. Dividerandet kring dricksen kvarstår. Allt annat, nästan, kändes förändrat.
Femte avenyn, förr en ljuvlig gata, som en enda lång teaterscen, hade tappat rätt mycket av sin tjusighet. Främst berodde det kanske på alla renoveringar och byggen som pågår. Till min häpnad hade St Patricks Cathedral blivit vit (den har alltid varit svart innan).

Nya skyskrapor hade stigit mot himlen, gamla hade bytt namn. Mitt bokparadis Barnes & Noble hade förlorat all sin charm. I dag är det en butik, visserligen stor men inte enorm, som säljer böcker, jodå, men också en massa kort och presenter och prylar, som tvingat litteraturen att maka på sig. Näthandeln skördar sina offer!

En annan sak som var slående var antalet amerikanska flaggor. The Star Spangled Banner hänger numera nästan överallt. Det gjorde den inte förr, men efter 11 september 2001 har bland annat den effekten uppstått, verkar det som.

Förra gången jag besökte NY stod tvillingtornen där så ståtliga på Manhattans södra del. De var så höga att när man stod vid fönstren på besöksvåningen, med den enorma utsikten, kändes det som om väggen buktade in under fötterna.

Minnesmärket efter gamla World Trade Center är två mäktiga kvadratiska bassänger i vilket vattnet alltid rinner, och försvinner, ner i ett hål i mitten. Runt bassängen har namnen på alla de omkomna huggits in i svart marmor. Besökarna är många: turister, som jag, och anhöriga. Det går att fästa en blomma vid ett namn man vill hedra om man anstränger sig lite ...
Och i stället för de två tornen finns nu ett: One World Trade Center (bilden överst).

När jag går bland de enorma husen kommer jag på mig själv med att spana efter flygplan på farlig rutt. Det är lätt att inse att man inte skulle hinna undan om det ofattbara skulle hända igen.
Vinden drar kall runt ryggen trots att solen värmer.

Många i räddningstjänsten omkom. De har fått en egen minnestavla.

Copyright Klimakteriehäxan

Här är de - framtidens klassiker!

Ingenting är svårare att sia om än framtiden, det är ju vedertaget. Ändå är det precis det som vi förväntas göra i denna veckas Bokbloggsjerka! Utmaningen heter duga: Vilka moderna böcker tror du kommer att räknas som klassiker om hundra år?

Så fruktansvärt svårt att komma fram till något som känns rimligt! Men det är klart: man måste ju försöka. Och då börjar jag i barnbokshyllan. Där finner vi naturligtvis JK Rowlings "Harry Potter". Visst överlever väl han? En annan bok sprängfull av otyglad fantasi är "Loranga, Masarin och Dartanjang" av Barbro Lindgren. Nog klarar den vansinnigt skojiga trion trycket? För de allra yngsta tycker jag att Lena Anderssons ordlösa pekböcker om Kanin förtjänar ett långt liv.

I vuxenhyllan blir det svårare att välja. Fast den historieintresserade borde vilja läsa "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) av Chimamanda Ngozi Achibie, om Biafrakriget, i bländande romanform. Samma gäller "Flyga drake" (The Kite Runner) av Khaled Hosseini, om Afghanistan. För att inte tala om "Vilda svanar" (Wild Swans) om kulturrevolutionen i Kina, oförglömlig! Av Jung Chang.

För våra efterlevande kanske det blir intressant att läsa Margaret Atwoods framtidsskildringar, "Tjänstekvinnans berättelse" (The Handmaid´s Tale, 1985) och "Oryx & Crake" (2003). De lär ju ha facit: blev det verkligen så här i världen? "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" (The Curious Incident with the Dog in the Nighttime) av Mark Haddon måste ha varit först med att ta utomstående med in i en autistisk hjärna. Också en bedrift som kan hålla in på nästa århundrade.

På svenska har vi Jonas Gardell som en möjlig framtida André Gide, som låter de homosexuella ta plats i litteraturen ("En komikers uppväxt", "Torka aldrig tårar utan handskar"). Den redan tjugo år gamla "Kvinnan som mötte en hund" av Elsie Johansson har ett tema som aldrig kommer att bli föråldrat: ensamhet. Hjärtskärande bra!

Hjärtskärande är också Majgull Axelssons i särklass viktigaste bok: "Rosario är död". Låt mig bara hoppas att den är helt uråldrig om hundra år, att den situation som skildras förpassats till världshistoriens mörkaste hörn. Där den hör hemma. Men innan vi är där anser jag den vara obligatorisk läsning, för alla.

Oj så många potentiella klassiker jag hittade! Kul jerka-uppgift! Den kom denna gång till på initiativ av Robert W.

Copyright Klimakteriehäxan

Mirakel i vardagen

Nu går det undan där ute!
Jag har intresserat följt vårens intåg genom att titta på lönnen som står vid "min" busshållplats. Sett hur knopparna svällt dag för dag, börjat spricka upp, visat de första anlagen till blad med sina nerver.

I går tog jag bilden. Idag var löven utslagna med alla sina klassiska fem flikar.
Visst är vardagens mirakel fantastiska!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema BIL - alla är inte hårda!

Visst har ni sett varningsskylten, den där som säger att bilar är hårda men barn är mjuka? Men faktum är att alla bilar inte är av plåt.

Den här trevliga varianten av motordrivet fordon är sydd i en teknik som brukar kallas fritt broderi. Modellen är jag inte helt säker på, men visst påminner det om en gammal Citroën, en CV2? Underbart underhållsfri är den hur som helst. Kräver ingen bensin, ingen försäkring, kostar ingenting att parkera. Inte ens körkort behövs ...

Inte vet jag heller vem den flitiga brodösen är (ja, jag utgår fördomsfullt nog ifrån att det är en kvinna, trots att jag faktiskt träffat på flera broderande män) men jag plåtade verket på en konst- och hantverksutställning för länge sedan.

Vi broderar alldeles för lite numera, håll med om det! Nog för att barn ÄR mjuka, men här finns beviset: det kan bilar också vara.

Eftersom det är tisdag i dag handlar det alltså om tisdagstemat som denna vecka är BIL. Kolla in fler modeller genom att klicka här!

Copyright Klimakteriehäxan

Grattis Laban!

Ännu en god vän uppnår i dagarna vuxen ålder.
Jag tänker på Lilla Spöket Laban. Han föddes 1965 och var i 20-årsåldern när han kom hem till oss.

Nu fyller han alltså 50, en riktigt pigg sak, inte ålderstigen ett enda dugg. Laban föddes för att trösta Inger och Lasse Sandbergs son, som visade sig vara rädd för spöken. Så Inger skrev berättelsen och Lasse ritade den. Resten är historia.

Laban blev inte bara en svensk succé, han gick också hem internationellt Paret Sandberg har skapat mer än 100 barnböcker och finns på 30 språk. Hemma hos oss gillade vi också Lilla Anna och Långa Farbrorn, men Laban var nog favoriten. Han var ju snäll och inte ett dugg läskig!

Det är bara att sälla sig till gratulanterna. Antar att det blir ett ordentligt spökkalas på slottet Gomorronsol. Barnböcker är viktiga!


Copyright Klimakteriehäxan

En fräsch 100-åring

Fredag och dags för en Bokbloggsjerka:

Jag tycker ibland att bokbloggosfären fokuserar onödigt mycket på det som är nytt och spännande. Jag skulle vilja komma med en utmaning: blogga om en bok (eller flera) som är minst hundra år gammal, men fortfarande läsvärd. Vuxenbok, barnbok, facklitteratur, vad du vill. Motivera! 

För 15 år sedan jobbade jag med en gratistidning som hette Stockholm News. Den blev synnerligen kortlivad, kom bara ut i några månader (minns du den?), men i tidningen startade jag ett initiativ i precis den andan.

Spalten hette BokOmbudsmannen och förkortades BokO, och där handlade det uteslutande om de där böckerna som kom ut för (olika) länge sedan men som åtminstone jag ansåg förtjänade att dammas av.

Läsarna ombads komma in med egna tips och det kom faktiskt en hel del mail med förslag.

Nu har jag sedan länge förberett för en blogg som heter BokO men som jag inte haft tid att ägna mig åt. Tanken är i alla fall att komma loss igen, med samma sorts innehåll.

Kanske blir det inte så många 100-åringar på listan, men ändå är det gott om gamla godingar!

Om jag rannsakar mitt eget minne efter något med riktigt många år på nacken kommer jag att tänka på en bok som just fyllt 100: Edgar Rice Burroghs ”Tarzan of the Apes”. Och när jag läste ursprungs-Tarzan var det faktiskt jättekul! Den fick inte mindre än 25 uppföljare i bokform, plus film- och tv-varianter och tecknade serier. En tvättäkta succé med andra ord.

Bland svenska författare hamnar Selma Lagerlöf väldigt högt. Alldeles för få har läst hennes memoarer. Finns i pocket, i tre delar (Mårbacka, Ett barns memoarer, Dagbok). Rekommenderas! "Kejsarn av Portugallien" har ni förstås redan läst. Den gavs ut 1914 precis som Tarzan. Memoarerna kom dock senare, men jag tar med dem ändå!

Copyright Klimakteriehäxan 

När säkerheten tas för given

Förlåt en liten indiskret fråga ... men när bytte du lösenord sist, till dina olika konton på nätet? Vi talar om mail, om blogg, om inloggning på banken eller intranätet på jobbet och så vidare och så vidare.

Om du är typisk (som jag) är det sanna svaret att du aldrig bytt. Det visar sig nämligen att nästan hälften av alla nätaktiva svenskar eller 46 procent struntar i att byta lösenord, trots expertisens envisa påpekanden. (I arbetssammanhang kan det dock hända att systemet kräver det.)

Inte nog med att vi låter bli att byta, vi använder också ett och samma lösenord till olika användningsområden. Ja men självklart! SÅ mycket enklare att komma ihåg, eller hur? 27 procent resonerar exakt så. Vi tar liksom säkerheten för given, för vem där ute skulle egentligen bry sig? Fel tänkt, jag vet, suck!

Av de där på den duktigare halvan har ändå bara varannan bytt lösen senaste halvåret.

Vi gör inte heller backup-versioner av det vi har på nätet som vi trots allt betraktar som lite värdefullt. I mitt fall bevisas det av att jag har TVÅ externa hårddiskar. Båda tomma. Mina bilder, som naturligtvis inte utgör fotografisk historia, men som ändå har ett visst värde åtminstone för mig,  ligger i datorn och bara där. Samma sak alltså med mina dokument, som innehåller tankar och idéer som kanske skulle kunna komma att omsättas i verkligheten. Om de finns kvar, alltså ...

Lite glädjande är det väl ändå att var femte svensk oroar sig för hur privat information som pytsas ut på nätet kan hamna på avvägar. Fast tittar man på Facebook exempelvis verkar det inte avhålla folk från att publicera både text och bild om tämligen privata händelser. 

I sammanhanget bör väl också nämnas, att Sverige är det land i Europa där aktiviteten på det digitala nätet är relativt sett allra störst. Bara i de allra högsta åldrarna är det fortfarande glest mellan laptoppar och läsplattor, medan tillgången till mobiler etc bara kryper längre ner i åldrarna.

Men särskilt bra på att hantera säkerhetsaspekterna är vi alltså inte.

Tänk om man skulle göra slag i saken? Kopiera saker till en av de där hårddiskarna och rent av fundera ut något litet nytt och trevligt lösenord?

Lovar att tänka på saken, åtminstone.

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: Siffrorna, som är statistiskt säkerställda, kommer från en enkät med 1000 personer gjord i mars i år av undersökningsföretaget Norstat på uppdrag av det nordiska it-företaget EVRY.

Femtio år senare ...

-Nu blir ni nog miljonärer, utbrast grannen när skogsavverkningens resultat lagts på hög.
Och nog är det en rejäl bunt timmer, alltid. Hur stor den är ser man med hjälp av människan i förgrunden. Ja, titta noga, hon ser liten ut men är ungefär 175 cm lång!

Fast det blir inte mycket pengar när allt jobbet är betalt. Faktum är att jag ängsligt frågade mannen som höll i det hela om det var alldeles säkert att vi inte skulle bli skyldiga några tusen på kuppen. Det blir vi inte, tack och lov, men en sorts ny rikedom har vi fått: ljus och rymd!

Ängsmark som när jag var barn här i Barndomslandet var kornas bete och utgjorde ett öppet landskap blev så småningom en mörk och tät granvägg, nästan lite hotfull eftersom den hela tiden kröp närmare och närmare fönstren, dolde himlen och ofta inte ville släppa fram solstrålarna alls.

Förvandligen har skett på ungefär femtio år. Dottern kollräknade årsringarna på några av de kraftigaste stockarna ...
Nu har vi tagit kommandot över landskapet igen. Och kommer älg, rådjur, björn eller varg har vi chans att se dem, redan på håll! För att inte tala om solen!

Copyright Klimakteriehäxan

Vårbruket är i gång!

Balkongrosen verkar ha överlevt ännu en vinter!

Färdiga penséplantor brukar bli fina efter någon vecka.

Det är fult att lipa - men när en amaryllislök lipar är det bara trevligt...

Till och med lavendeln tycks ha överlevt - för att jag glömde slänga den innan den frusit fast.

Och så hann balkongbonden med en sväng till Kungsan också!

Copyright Klimakteriehäxan

Varför skriver inte killar om böcker?

En man är den som är upphovet till veckans fråga i Bokbloggsjerkan:
Varför är det nästan bara kvinnor som bokbloggar?

Det snabba och enkla svaret måste vara att det är mest kvinnor som köper, lånar och läser böcker. Då blir det rätt självklart att det är tjejerna som dominerar även det som skrivs om böcker på nätet.
Men sedan finns ju också frågan varför män inte är lika lässugna. Hur gick det till?

Vi minns den lille pojken som med stora ögon och öppen mun lyssnade till Alfons äventyr och för sin inre syn såg Pomperipossas näsa växa medan mamma eller pappa läste högt. Varför slutar han läsa när han sedan kan alldeles själv?

Att ge icke-lässugna gossar "Ondskan" av Jan Guillou brukar få de där unga männen att läsa åtminstone den boken, det brukar lärare vittna om. Men synd är det att grabbarna missar allt det härliga, spännande, underbara som finns i böckernas värld.

En anledning till kan jag se att det är kvinnodominans i bokbloggarleden: det förefaller också som det blir allt fler kvinnliga författare i utgivningen. Och ibland kanske vi tror att en "syster" ger oss en sannare, intensivare och roligare läsupplevelse än en aldrig så väletablerad manlig skribent ...

Copyright Klimakteriehäxan

Kottlikt

Innan lövträden grönskar får man nöja sig med de evigt gröna arterna: gran och tall i våra trakter. Sjön som än så länge är för kall att ta en simtur i kan ändå se rätt frestande ut när man betraktar den genom grenverket där mogna kottar öppnat sig. Kottarna står för nya generationer, deras frön nöjer sig med mager jordmån.

Kottar kallar man ibland också små människobarn. Sant är att de också bär på frön till nästa generation. Mindre sant är att de frodas under näringsfattig uppväxt. Busfrön finns det absolut bland oss på två ben. Men bland tallens avkomma? Nä, knappast!
Det finns kottar. Och så finns det Kottar.

Copyright Klimakteriehäxan

Naturligt

Ibland gör man fynd i den så kallade naturen.
Om naturen är belägen långt bort från ära och redlighet kan man kanske vänta sig lite bevis för att viltlivet är kraftfullt.
Men det här fyndet låg på gräset i vår trädgård.

Ett rådjur har fått sätta livet till. Det enda beviset för den dödliga attacken är ett avgnagt ben. Inte har det legat särskilt länge heller, pälsen ser intakt ut och det verkar vara blodspår på en del.
Det är svårt att inte spekulera i vem den skyldige är. Grannarna, som vet mer om vilda djur än jag, tror på varg. Eller möjligen lodjur.

Mördaren blir aldrig gripen. Det är bara att acceptera "djungelns lag". Vilda djur dödar – och dödas. Fast jag skulle föredra om dödandet skedde utanför vår tomt. Utan "kvarglömda" likdelar.

Copyright Klimakteriehäxan