söndag, januari 13, 2019

Till Knuts ära

Min mamma sydde grisen.
Nog kan jag begripa att den här förtjusningen över julprylar som trillar över mig varje år i december kan verka extremt fånig, gammaldags och supertöntig.

Men saken är den att många av de där i sig meningslösa sakerna för med sig minnen, minnen av människor som kanske inte finns längre, och minnen av jular som definitivt är förbi.

Så när nu Knut har sin namnsdag, den som definitivt förkunnar att den traditionella julen är slut, stuvar jag undan både saker och minnen. Samtidigt som jag konstaterar att jag (i vanlig ordning) lyckats utöka mitt förråd med något nytillskott även detta år ...

All denna nostalgi till trots är det ändå skönt när elljusstakarna får återvända till källarmörkret, inte längre lika nödvändiga eftersom den visserligen vinterbleka men ändå lysande solen gör dagarna både längre och ljusare. Fast i dag också minusgrader.

Lars Alm målade akvarelltomten som julkort.
Danska Clara Waever (företaget finns inte längre) gjorde mönstret, jag broderade.
Fynd på Ica, tror jag. Kan nog bli återanvänt.
Min moster Anna bidrog med den stickade tomten.
Snapsflaskan från danska Holmegaard har stått tom men snygg.
Detalj av stor duk som jag fick av min mamma 1970.
"Ytterkrukor" i wellpapp. Sonen och Dottern designade varsin 1993.
Clara Waever igen. Väninnan/kollegan Sara sydde korsstygnen.
Det här är min egen design. Unikt ex! Kan få vara framme även efter jul.
Tomteburkarna – sinnebilden av hur man känner sig när julmaten är uppäten ...
Elljusstaken har gjort sitt för denna gång.
Copyright Klimakteriehäxan

lördag, januari 12, 2019

Bokmärke nummer 20

I den pågående inventeringen av våra bokmärken, initierad av Boklysten, har jag nu kommit till nummer 20 i min samling, ännu en samling jag inte visste att jag hade (som mina fåglar, ni vet). Några nyförvärv har jag inte, har nöjt mig med de jag hittat i mina lådor.

Och möjligen är det så att denna veckas märke är det mest "exklusiva" av de jag har. Införskaffat i Brasilien för mer än trettio år sedan! Det består av diverse snören, frön och fröskal, och så som krona på verket några små papegojfjädrar från Amazonas djungel.

Så värst praktiskt är det inte, det ska medges, så det har inte använts särskilt flitigt. Vilket man ju kan formulera om till "mint condition", absolut nyskick ... Men om boken ska med i handväskan får det nog bli med ett annat bokmärke i.

Har inte du också några roliga bokmärken att visa upp, eftersom vi väl är gruvligt överens om att hundöron är något som inte får förekomma i samband med läsning?!

Copyright Klimakteriehäxan

När julen är slut


Så där ja. I morgon är julen slut, officiellt, med Knut.
Vår en gång gröna gran är numera brun och barrlös, ligger överst i högen som väntar på bortforsling för återvinning.

Jag minns andra granar jag absolut inte velat skiljas från, eftersom de varit så fulla av liv, ja av blommor till och med! Men det var då det ... tur att jag har bilder kvar som kan påminna mig om hur fina små granblommor är.

Kvar i huset är fortfarande den gran jag själv gjorde när jag var femton. Den består till största delen av överblivna tygbitar från en grön sammetsklänning jag hade. I toppen en "stjärna", enstaka prydnader på grenarna. Möjligen är jag ensam i världen om att gilla denna skapelse, men jag har hängt upp den varje år sedan dess och ser fortfarande på den med kärlek och värme! Och inte barrar den heller ...


Uppdatering: En annan evigt grön gran! Marimekko-underläggen, i design av Jatta Salonen, har ungefär trettio år på nacken. Så fina fortfarande, men söndagens frukost blir den sista innan det blir paus till jul 2019.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, januari 11, 2019

Ett verk som växer

Den heter "Kristall, vertikal accent i glas och stål", men kallas nog oftast för Pinnen, Edvin Öhrströms skulptur som står mitt i fontänen på Sergels torg och fungerar som blickfång i den centralaste av alla Stockholms centrala delar.

Vid det här laget har Pinnen hunnit bli 45 år gammal och är nu, efter omfattande renovering, ett konstverk som byter färg. En av vinterkulörerna är knallröd, och det råkade jag få syn på härom dagen. Anslående mot den mörka kvällshimlen! Desto mer anslående är alltihop dessutom när det kalla regnet gör city vått. För plötsligt blir den 37,5 meter höga obelisken dubbelt så hög när den speglar sig i torgets svartvita beläggning.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, januari 10, 2019

Traditionerna verkar hålla

Se där, nu dök det upp en helgfråga från Mias bokhörna som det brukar på torsdagar. Hon skriver:
Jag har tänkt mycket på val av böcker, framförallt vilken genre man väljer. Förr läste jag bara deckare men numera blir det gärna feelgood böcker och en och annan fantasy. 
Valet av genre, tycker du den ändrar sig med åren och i så fall varför? 

Nej, inte i mitt fall. Jag har alltid läst romaner, både deckare och andra, men aldrig fantasy eller sci-fi heller. Och enstaka biografier och memoarer har också ingått i min läsning sedan urminnes tider. Tycker ändå jag får ganska stor variation bland de böcker jag väljer.

Bonusfråga: Har ni plockat bort julen än?
Julgranen försvann i dag. Då hade nästan alla barren redan släppt taget. Resten åker ut på Knut. Eftersom jag verkar vara en traditionsbunden typ både i bokhyllan och i julfirandet ...

Copyright Klimakteriehäxan

Det hängde nog inte på håret ...

Året var 1971 tror jag. Jag var bröllopsgäst, på fint kalas i England. En av mina allra bästa vänner, Lena, gifte sig med Bill.

Bilden på mig från den där festen hittade jag i veckan. Konstaterar att mitt av naturen spikraka hår var lockigt. Jag var förmodligen först i Sverige med afrokrull, min frissa ville testa och valde mig som försökskanin. Någon vecka senare hade Lena samma frisyr!

På det här fotot har håret växt en bit och det hårdaste krullet är borta. Permanenten (som var nödvändig för att få till minsta lock över huvud taget) var inte den raka genvägen till den krulliga frisyren, jag fick minsann rulla upp håret också!

Så här nästan femtio år senare tycker jag ändå att det ser rätt kul ut, åtminstone tillräckligt kul för en #tbt, dvs tillbakablick på en torsdag, eller som i originalversionen ThrowBackThursday.

Och Lena, själva bruden alltså, är en av de två huvudpersonerna i "I ljust minne bevarad", en bok jag skrivit som du kan läsa gratis i bloggformat, som e-bok eller som pdf-fil. Kommer snart också som hörbok.

Bruden var dock inte lockig på bröllopet, utan hade återgått till rakt, den medfödda varianten. Det hängde ju hur som helst inte på håret.
Just i dag skulle Lena ha fyllt 71. Hon är i ljust minne bevarad.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, januari 09, 2019

Trevligt att bläddra i ibland – men till vilket pris?

Det fanns en tid, en lång tid, när jag ständigt följde tidningen Femina. Prenumererade i åratal, använde deras matrecept, studerade deras modetips, handlade i deras egen postordershop, läste alla reportage och missade aldrig mina favoritkrönikörer.

Så långt gick det att jag till och med sökte (och fick) jobb på den där tidningen. Åkte till Helsingborg för att kolla läget, men kom fram till att jag nog inte ville flytta dit, även om jag tydligt hade fångat chefredaktörens intresse. Det blev nej tack  men i princip alla ändringar jag hade föreslagit i tidningens inriktning och innehåll genomfördes ändå! Att idéerna var mina var det bara chefen som kände till ...

Sedan dess har min relation med Femina tunnats ut väsentligt. OK, jag har haft den någon period när man erbjudit någon lockande bonus som följde med en redan förmånlig prenumeration: vinglas, exempelvis. Eller en "moderiktig" klocka.
Och nu har jag köpt januarinumret. För 62 kronor. Då fick jag extra läsning på köpet.

Varje gång ett av de där glossiga magasinen åtföljs av en pocketbok brukar jag nappa på ett lösnummer, såvitt jag inte redan läst boken eller om jag är spiksäker på att den inte är något för mig. Den här gången fick jag "Hetta" av Jane Harper, som påstås vara spännande.
Hur det är med den saken får vi se så småningom. Men tidningen har jag bläddrat i. Och undrar vad det är de håller på med på den där redaktionen?

Vi talar alltså om första numret år 2019. Varför får jag då med en adventskalender-annons? Vin i "decemberskrud"? Reklam för böcker att ge bort i julklapp?  Förslag om att besöka en julmarknad som tog slut i december? Ett modeuppslag har rubriken "Nyårsakuten".
Jo då, jag inser att tidningen gick att köpa före nyår, och att nästa nummer alldeles strax är ute  men det känns ändå rejält fel.

Ändå mer förundrad blir jag över fiskandet efter nya prenumeranter. På en separat lapp erbjuds jag sju nummer för 189 kronor. Inne i tidningen en lapp till. Då kostar sju nummer 199 kronor, men då får man med "exklusivt skönhetsset" också. Och så  tadam!!!  ramlar det in ännu ett erbjudande, nu med posten. Sju nummer av Femina, också för 189 spänn, men nu inklusive en sjal.

Tre alternativ att välja mellan. Vem vet, kanske slår jag till, det är ändå lite trevligt att bläddra i en sån där tidning ibland, och det var länge sedan sist.
Men då får det ju bli varianten med sjalen. För den är, står det, värd 350 kronor, bara den ...

Copyright Klimakteriehäxan

Kristallen den fina

Nu är vi mitt emellan. Mitt emellan jul och det som så småningom kallas vår.
Kristall är nyckelordet för Gems Weekly Photo Challenge hos Sanna och då tar jag avspark i julgranen, som nu barrar helt hejdlöst. Den direktimporterade vi från Barndomslandet i år men den har inte velat ha vårt storstadsvatten, har det verkat som. Bara att gå förbi den utlöser ett stilla rassel av barr som släpper taget.

Dags att klä av den och slänga ut den, med andra ord.
Då får den lilla glasängeln återvända till en låda i källaren. Samma väg går den konstgjorda istappen från glasbruket Steninge. Ingen is ute heller, snön har regnat bort.

Den ljusnande framtiden får symboliseras av pärlhyacinterna i mitt köksfönster. Deras rötter suger upp vatten mellan glaspärlor på botten av den vackra vasen från norska Hadelands glassverk. Uppskattad present från Dottern för ett par jular sedan.


Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, januari 08, 2019

Alla kvinnors favorit (?)

Anders Rosén och Nahid Persson. Bild från SVT.
Han heter Anders. Han är snygg, vältränad, vältalig. Kan laga god mat. Resvan. Vet en del om viner. Har ett mysigt litet hus lite avskilt från stadens brus. När han ler glittrar ögonen. Det är oerhört lätt att falla för Anders, ett enda stort maskulint charmtroll!

Problemet är att det är så många kvinnor/tjejer som gör det. Och de gör det samtidigt. En av dem är dokumentärfilmaren Nahid Persson. Hon bestämmer sig för att hon vill göra en film om Anders, och han är med på noterna. Det blir en skildring av mannen som verkar vara alla kvinnors favorit, och av hans tämligen komplicerade liv.

Huruvida det är ett beslut han kommer att ångra vet jag inte, men en dokumentär långfilm blev det. Ikväll kan den ses i SVT1 klockan 21 (och annars på Play), och jag tycker du ska titta om du inte har något viktigt för dig. "Anders, jag och hans 23 andra kvinnor" fick åtminstone mig att tappa hakan mer än en gång.

Känslan jag har kvar, så här kanske ett år efter biobesöket, är att vi tjejer blundar för varningssignaler, är onödigt lättlurade om vi är förtjusta. Och att män med potential att välta omkull flickor (både bildligt och bokstavligt) gärna gör det, utan att kanske inte tänka så värst mycket mer på saken, men man har kul för stunden. Inga revolutionerande slutsatser ...

Lite undrar jag dock vad själva filmmakerskan tänker så här efteråt. Hon trodde på sin relation med Anders, på sin förmåga att få in honom på bättre banor. Presenterade honom för sina barn, fick med honom till en psykolog. Hur det slutar? Det anar du. Jag tycker att vägen dit var värd att hänga med på.

Copyright Klimakteriehäxan

De där som aldrig hanns med ...


I dag är det dags att plocka fram det ömmande samvetet. Johanna i deckarhörnan har som ämne för veckans topplista valt böcker jag ville läsa under 2018 men inte hann med.
Ojojoj.
Den listan kan inte krympas till fem titlar ... femtio vore närmare sanningen, tror jag! Men jag dyker ner i samvetets mörka vrår och kommer upp med följande:

"När duvorna försvann" (Kun kyyhkyset katosivat) av Sofi Oksanen. Författaren har kommit ut med flera romaner sedan debuten med "Stalins kossor", men jag är ohjälpligt på efterkälken.

"Husmoderns död" av den numera riktigt ordentligt välkända Sara Danius. Så berömd var hon inte när boken kom ut, 2014.

"The Fry Chronicles" skriven av den oförliknelige Stephen Fry, ett geni om jag någonsin sett ett sådant. Rolig, snabb, smart, exempelvis som programledare i BBC:s version av humorprogrammet QI. Boken har legat länge på min hylla, jag köpte den i London och där har jag inte varit på evigheter.

"Tystnad och eko" ligger här inbunden, ett reafynd för 49 kronor kan man se på prislappen som sitter kvar. Jag brukar gilla Sun Axelsson, men den här har förblivit oläst.

"Det blå mellan himmel och hav" (The Blue Between Water and Sky) av Susan Albuhawa, som imponerade grymt med "Morgon i Jenin". Den SKA läsas.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, januari 07, 2019

Färdiglekt?

Inte hade man sett den dagen komma. Dagen då leksaken skulle vara död. Dagen då barnen inte kastade längtansfulla blickar mot fönster fyllda av små bilar, dockor, spel, nallebjörnar, surrande och tjutande prylar som skulle få föräldranerver att gå i spinn.

Min egen installation som jag
kallar Barndom ... Den består av
gamla, en gång älskade, leksaker.
Men nu tycks det ändå ha hänt. Om branschen än inte avlidit hundraprocentigt, så har i alla fall likstelhet inträtt på en rad olika avdelningar där leksakshandlarna tidigare skurit guld med täljkniv, inte minst i december när önskelistorna till tomten skrivits klara.

När kassorna för julhandeln var färdigräknade i mellandagarna meddelade jättekedjorna BR och ToysRus  att det var dags att gå i konkurs. Presentkort och utbytbara paket som väntat under granen skulle inte ha någon framtid alls.
Just på den punkten har företaget (båda kedjorna ägs av danska Top Toy) dock fått tänka om och man håller butikerna öppna i januari för utförsäljning av sina lager.

Men grunden till krisen är ändå densamma: våra barn leker inte alls som förr. De är datoriserade, helt inkapslade i nätet, absorberade av sociala medier redan från väldigt unga år. Då fångar inte ett gammaldags pussel intresset, Barbie får inte byta kläder, dockskåp platsar bara på museum.

Samtidigt kan man tycka att den uppmärksamme borde ha sett förändringen. Visst minns vi när varuhusen hade jättestora leksaksavdelningar? När varje liten stad med självaktning hade en egen leksaksbutik? När julskyltningen hos just de där affärerna hade en sagolik dragningskraft och fick barnaögon att glittra lite extra?

Det har förvisso hunnit gå några år sedan vi gick hem från dagis för sista gången, men kanske är det så att ungar födda på 80- och 90-talen utgjorde de sista stora leksakskullarna?
Trots allt vill jag tro att barnen som är födda på den här sidan millennieskiftet ändå leker en del. Minns att pysslet på fritids var "jättekul!" och att vi kunde tillbringa timmar i sällskap av ett litet berg av lego-bitar på golvet i vardagsrummet. För att inte tala om när vi skingrade vintermörkret genom att leka sommar, fast då helt utan traditionella leksaker ...

Nu ska över femtio leksaksaffärer i Sverige, Danmark, Finland och Island slå igen. Ännu ett led i butiksdöden som breder ut sig när handeln flyttar till nätet och höga lokalhyror i kombination med låg omsättning gör det omöjigt att ge kunder direktservice i en levande miljö.

Att leka anses av pedagogisk expertis vara väldigt bra för barns utveckling. Lek har dessutom erbjudit möjligheter för barn och föräldrar att göra saker tillsammans, bara på skoj. Ska det hända igen behövs det väl ett massivt och långvarigt strömavbrott eller total genomklappning av varenda router i landet ... för annars verkar det vara så gott som färdiglekt.

Copyright Klimakteriehäxan

Fotnot: Lekia finns i alla fall kvar, med ett hundratal butiker runt om i Sverige. Tills vidare.

söndag, januari 06, 2019

En tydlig skylt om nyttig mat

Beslut om sundare matvanor på det nya året, någon?
Låt mig i så fall säga några vänliga ord om paprika: den är kalorisnål men rik på c-vitamin, mest finns i de röda. Dess färg piggar upp i salladen, i grytan, på tallriken. Paprikan kan användas tillsammans med det mesta: ost, kött, fisk. Glömmer aldrig ett besök för mycket länge sedan i Budapest. På absolut varenda restaurang serverades, varenda dag, kyckling i paprikasås. Ungern är ett riktigt paprikaland!

Gröna, röda, gula och orange paprikafrukter finns det ofta. Jag har fått lära mig att alla paprikor börjar sitt liv som gröna. Så är det också den varianten som smakar minst. Men den man oftast får fylld (av färs exempelvis, en annan paradrätt för paprikans vänner). Det kan ju också hänga ihop med att den gröna brukar vara billigast.

Allt detta poppade upp i min skalle när jag såg serveringen i Göteborg, den vars trevliga skylt jag var "tvungen" att föreviga.
Det är ju skyltsöndag en gång i veckan, med hemvist hos BP. Och denna gång fick det bli i paprikans tecken! Allt för ett grönare liv. Som också kan gå i gult, orange och rött.

Copyright Klimakteriehäxan 

lördag, januari 05, 2019

Pånyttfödd: Bokbloggsjerkan!

Det har gått ett och ett halvt år sedan vi såg till Bokbloggsjerkan, en stafett som sedan länge hade haft sina rötter hos kultur- och bokbloggaren Annika. Så en dag var jerkandet över.
Men nu har den återuppstått!

Och med jerkan är det som med de flesta andra utmaningar: man får en fråga för att klura ut sitt eget personliga svar. Nystarten lyder så här: Har du upptäckt en ny genre/författare under 2018?
Då dyker en liten följdfråga upp. Betyder "upptäckt" att man fastnat ordentligt? Eller bara gjort en ny bekantskap?

Fastnat ordentligt, så där så att jag knappt kan bärga mig innan jag får lägga vantarna på nästa bok av samme skribent, det har jag inte gjort. Inte har jag hittat någon för mig ny genre heller. Men lite nyfiken är jag på vad Ayòbámi Adébáyò publicerar härnäst, hon som skrev "Stanna hos mig". Ny för mig i fjol.

Copyright Klimakteriehäxan

Mode mitt i boken

Det händer att jag efter en sväng på stan kommer hem med en påse med ett klädesplagg i. Och det har visat sig att det inte sällan står Ralston på lappen i nacken.

En svensk kvinna står bakom märket och hon har gjort kläder i mer än trettio år. Linda Ralston Ooms finns i Skåne och driver företaget sedan 90-talet. Det var också då jag sprang på hennes märke för första gången, i en butik i Kalmar (av alla ställen!).

Hennes plagg faller mig (onödigt) ofta i smaken, i fina tyger och "snälla" modeller. I reatider slår jag till ... för visst är det extra trevligt att shoppa när man får sisådär femtio procents rabatt, eller hur?

Nu hampade det sig också så att när jag skulle ha ett bokmärke till årets första bok fick fingrarna tag i en prislapp från Ralston. Den hade hamnat bland de andra, mer specifika bokmärkena, men visst! Där har vi veckans bokmärke, det första för det nya året, med mode mitt i boken. Lagom storlek, lagom styv pappbit, i snygg och enkel formgivning den med. Och en gnutta reklam för en svensk modedesigner på köpet, alldeles gratis!

Boklysten är den som startat inventeringen av våra bokmärken, eftersom vi trogna bokläsare förvisso kan tycka väldigt olika om det vi läst men för det mesta är helt överens om en sak: hundöron får inte förekomma i någon enda bok. Häng på!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, januari 04, 2019

Turistmagneter att undvika

Att drömma sig bort är ofta enkelt och det blir ännu lättare när kvällarna är mörka, dagarna korta och nätterna kalla. En liten turisttripp skulle sitta fint, eller hur? Rätt snart nu på det nya året rent av? Faktum är att planerandet av en resa ibland är (nästan) lika kul som att göra själva utflykten.

Där ute finns det utan tvekan dragplåster som funkar på många miljoner människor som har råd och tid att resa för att uppleva nya saker.
Men där finns turistfällor också, sådana man snabbare, enklare, billigare och utan hänsyn till vädret lika bra kan se på bild.

Några sådana "turistmagneter" har jag dragits till mot bättre vetande, saker eller platser jag definitivt inte tänker återvända till, inte heller uppmana någon jag känner att uppsöka. Här har ni fem sådana exempel jag tycker ni kan få slippa att ödsla tid och pengar på:

Mona Lisa som slips.
Manneken Pis, den världsberömda statyn i Bryssel. Föreställer en liten pojke som kissar i en fontän.
Vilken levande pojke (i samma storlek) som helst i samma situation är gulligare att titta på. Men kom ihåg: det är ytterst olämpligt att urinera i fontäner ...

Frihetsgudinnan på Staten Island söder om Manhattan. Har man inte varit i New York om man inte varit inne i henne? Jo, det har man! Tanten har dessutom varit stängd jättelänge som en effekt av 9/11-dåden. Men nu kan man gå uppför alla trapporna igen. Gör inte det, säger jag. Trångt som bara den, och när man väl nått facklans topp får man inte hejda sig ett enda ögonblick för att ta in utsikten, eftersom de där bakom tränger på. Klaustrofobiskt!

Mona Lisa  ja hon är ju historisk, Leonardo da Vincis flicka med det mystiska leendet. Men originalet tillför inte betraktaren någonting. När konstvännen köat klart avslöjas sanningen: Hon är liten och instängd bakom tjockaste pansarglas på jättemuseet Louvren i Paris. Kopiorna räcker gott!

Madame Tussauds visar kändisar i form av vaxdockor. Varför det, undrar jag? Idén med vaxmodeller är urgammal, totalt omodern nu. Man har försökt fräscha till tänket bl a med en variant med popartister. Vi tog ungarna dit när vi var i London, men inga stjärnor de kände till var förstås representerade.

Lutande tornet i Pisa drar besökare i mängder. Och tornet lutar, visst gör det det (nu har man t o m vidtagit åtgärder för att konservera lutningen men definitivt hindra att det trillar). Fast det är också allt. Den som gillar att köa kan ställa sig i ledet för folk som inte bara tolererar kö, de älskar att gå i trappor också. Bäst att kasta en blick, konstatera att tornet står kvar, och sedan vända det ryggen. Det hade funkat med ett vykort också, inte sant?

Jaha, nu tycker du att jag är negativ som dissar dessa pärlor? Nej, det gör jag ju inte. Menar bara att man inte måste se dem IRL. Bättre att satsa på andra sevärdheter som känns lite mer levande, inspirerande. Och gärna utan köbildning, eller åtminstone utan evighetslånga trappor.

Frihetsgudinnan. Syns bra på håll.
Copyright Klimakteriehäxan