Små saker som har saker att berätta

De är 17 000 till antalet, de små "sakerna" som radats upp på hyllor och fyller en hel vägg och lite till i Liljevachs konsthall. Verket är det i särklass största på årets Vårsalong, dit jag tagit mig sent omsider (utställningen plockas ner 25 mars).

Det är bitar av trä som alla fått sin unika utformning av en konstnär. Ett multikulturellt kollektiv som heter Forma står för idé och genomförande, och över 1500 personer har hjälpt till.
Och det är tanken bakom den här väggen som gör verket intressant på riktigt: varje liten färgglad träbit symboliserar en flykting av afghanskt ursprung, en person som nu ska skickas tillbaka från Sverige till sitt hemland. De är ungefär 17 000 till antalet.

Att resa till Afghanistan är inget semesteräventyr ens för den djärvaste. Och för dem som flytt därifrån är det en mardröm. Ett av de där 17 000 fallen råkar jag känna till lite mer om. Killen är ung, även om hans ålder inte är absolut glasklar. Hans pappa dödades av talibanerna. Hans mamma och syskon finns i Irak. Dit får den "svenske" (och numera svensktalande) afghanen inte komma. Alltså ska han till Kabul. Han kan inte språket, han har ingen släkt där, ingenstans att bo. Och grabben är bara en av många tusen som verkar sakna hopp. Kan det bli så mycket sorgligare?

Ett konstverk i en utställningshall på Djurgården i Stockholm gör väl inte så mycket vare sig till eller från, de politiska besluten fattas ju inte här. Och hur svensk migrationspolitik bör se ut finns det många teorier kring. Men när man ser mängden av träbitar, där var och en har saker att berätta, representerar en person, ett människoöde, en osäker framtid kan väl ingen undgå att reagera?

Denna veckas temaord för Gems Weekly Photo Challenge är SMÅ. Klicka på länken om du vill se andras bilder som illustrerar temat!

 Copyright Klimakteriehäxan

Vinterns bästa läsning

När det är dags för en Veckans topplista igen är ämnet favoriter bland de böcker som har blivit lästa under perioden december-februari. Jo då, här är de:

Lena Ebervall & Per T Samuelson: "Florence Stephens förlorade värld". En bortglömd rättsskandal (på riktigt!) i nytt ljus. Upprörande, fascinerande. 

Jansson, Tove: "Vem ska trösta Knyttet" (omläsning förstås, oklart för vilken gång i ordningen)

Harper, Jane: "Hetta". Spännande story i Australiens glesbygd, där regnet aldrig faller.

Sendker, Jan-Philipp: "Viskande skuggor". En strålande överraskning, lite deckare, lite samhällsskildring från Kina efter Mao. Och lite relationsproblematik dessutom.

Schulman, Alex: "Bränn alla min brev". Om tre olyckliga liv, Olof Lagercrantz, Karin och Sven Stolpe, den senare en riktigt elak gubbe. Här tilläts aldrig kärleken vinna, men det är jättebra läsning.

Copyright Klimakteriehäxan

Påse som påminner om fint pris

Man skulle kanske kunna tro att jag har lagt ner Kasskampen, men det har jag naturligtvis inte. Det har bara råkat bli en paus, kanske kan det kallas ett "krigsstillestånd" i den där fighten, en liten men ändå inte betydelselös del i tänket för en bättre miljö.

Kasskampen är, det har väl inte undgått er, kriget för att öka återanvändning och återvinning av alla de påsar vi omger oss med, både med och utan företagsreklam. Såväl pappers- som plastkassar ska hanteras med respekt och varsamhet, då håller de längre! Häng på, kom upp på barrikaden du också!

Mannen med den här kassen påminde mig om att det snart är dags att dela ut årets ALMA-pris, alltså Astrid Lindgren Memorial Award, till någon som skrivit fantastiska böcker tänkta för unga läsare, denna extremt viktiga litteraturnisch. Jag frågar om han har något med priset att göra men nej, han har bara fått kassen när han varit publik på prisutdelningen och fortsatt använda den sedan dess. Rena föredömet!

Kanske känns just den här kassen mest lämpad för att bära omkring (barn)böcker i, men vi som ägnar oss åt Kasskampen, vi är glada bara påsarna återanvänds över huvud taget ... och just den här tygkassen känns ju lite "fin" eller hur?! Det är kasskampskasse nummer 16 här på bloggen.

Den 2 april får vi veta vilken kandidat juryn fastnat för. Då har de har haft 246 personer från 64 länder att ta ställning till: författare, illustratörer, läsfrämjare. Flest, 24 stycken, kommer från Storbritannien, USA kommer in på andra plats med 16 kandidater, tätt följt av Norge med 14 och Sverige med 12.

ALMA-priset är det största priset i världen som delas ut till barnlitteratur. Amerikanske bilderboksskaparen Maurice Sendak fick det allra första. En svensk författare har fått det hittills: Barbro Lindgren, 2014. Årets pris blir det nittonde i ordningen. Prissumman är 5 miljoner kronor.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 49

SVÅRKLAGAT

-Härligt med nya språkliga konstruktioner som beskriver gamla välbekanta känslor, inte sant!? Det här ordet dök upp i mitt Facebook-flöde. Om läget är "svårklagat" är det rimligen ganska drägligt, eller hur? Önskar er alla mängder av sådana dagar, vi kan väl börja med den här veckan! Ha en svårklagad måndag!

Glad gatukonst

Det finns gatukonst som bara består av fult kludd som åtminstone jag har svårt att få ut någonting av. Och så dyker det plötsligt upp saker som får mig att dra på mungiporna riktigt rejält!

Den här skyltsöndagen bjuder jag på två sådana exempel som gjort mig påtagligt gladare. Körriktningsskylten på Götgatan (Södermalm, Stockholm) har förvandlats till en stiliserad bild av en karusell i full snurr. Livsglädjen syns när behovet av kill-i-magen dyker upp i gatubilden! Verket förefaller ha spanskt ursprung, från Yipi Yipi Yeah.

Glasspinnen som vid första ögonkastet ser ut att vara på väg att smälta där den lämnats på ett fönsterbleck är också en diskret, men fyndig liten konstnärlig yttring, kanske en kommentar till att moderna människor har så lätt för att lita på nånannanismen och bara släppa sitt skräp där de står? Jag har sett flera såna här glassar, signerade Arrow, på Södermalm. Upphovspersonen är svensk.

Skyltsöndag består av många bloggares bilder på skyltar som man lagt märke till och förevigat (ibland med, ibland utan kommentar). BP håller en hand och ett vakande öga över projektet sedan Pumita lämnade Blogglandia.

 Copyright Klimakteriehäxan

Fotnot: Uttrycket "nånannanismen" myntades av journalisten Anders Isaksson på 90-talet och avser att folk iskallt väljer att strunta i saker de borde ta tag i –eftersom de förlitar sig på att någon annan ska göra jobbet.

Med spår av Rea-Lisa

Det finns de som glatt kallar mig Rea-Lisa.
Naturligtvis finns det en anledning: jag gillar att shoppa och allra helst när det är rea. Och då menar jag inte någon liten rabatt på 10 procent, det ska märkas mer! Alltså är 70 procent väldigt trevligt.

Minns nu inte vad den här prislappen satt på, men ett kap tyckte jag självklart att det var. Kul när man känner att det finns lite resår, inte bara i midjan eller ett stretchigt tyg, utan till och med i pengarna.

Just nu är den här prislappen ett av mina tjänstgörande bokmärken, men det blir dock inget jag sparar. Inte tillräckligt snyggt, trots trevliga siffror.
Boklysten satte igång jakten på våra bokmärken. Hannele, jag och BP har hängt på. Du då? Väntar på fler!

Copyright Klimakteriehäxan

Bra om än inte bäst

Möjligen är jag sist på den här bollen, på att upptäcka denna positiva produktutveckling.
Men detta påminner mig om människans första nedstigande på månens yta:
"That's one small step for [a] man, one giant leap for mankind".
Det var Neil Armstrong som yttrade de bevingade orden när han klivit ut ur Apollo.

Visst, det kanske är ett litet steg för en människa att man tänkt till och nu i klartext påpekar att bäst-före-datum är något att lägga märke till, men inte bör uppfattas som en absolut gräns för ett livsmedels tjänlighet. Men i det stora perspektivet är det ju ett härligt hopp framåt!

Denna revolutionerande, miljövänliga och penningbesparande nyhet dök upp på min förpackning lättyoghurt från Arla. Bra jobbat! Måste väl rimligen finnas på fler produkter? Om inte så hoppas jag att det kommer!

I själva verket är det ju så att även vi människor får ett bäst-före-datum satt på oss. Oavsett när och varför det infaller borde också det kompletteras med påpekandet "ofta bra efter", precis som vilken yoghurt som helst. 

Copyright Klimakteriehäxan

Tumme upp och tumme ner

Det är många olika faktorer som spelar in när man bildar sig en uppfattning om den bok man läser. Miljön, dialogen, språket, ordvalen, hur figurerna i en historia samspelar, hur trovärdig man tycker att historien är. Antagligen är det i de banorna Mias tankar har gått när hon presenterar veckans helgtema:
Hur viktigt är det att man gillar huvudpersonen i en bok?

Visst spelar det roll och visst väcker de där fiktiva människorna känslor. Ofta är det kul om man kan identifiera sig med åtminstone en del av det liv som man läser om. Har man tur stöter man på huvudpersoner som man helst av allt skulle vilja bli vän med på riktigt, men det händer förstås inte ... Många författare lyckas i sitt uppsåt att skapa sympati för de mindre lyckligt lottade i "rollistan".

Men man kan också känna stark antipati mot romanfigurer. Jag slutade exempelvis läsa Joseph Hellers "Moment 22" för jag stod inte ut med Yossarian (som "alla andra" älskar).
Och för länge sedan förväntades man läsa "Selambs" av Sigfrid Siwertz – det måste ha varit i gymnasiet – men där förekom så mycket grymma elakheter att jag la ifrån mig boken och aldrig tog upp den igen.

Nu tror jag att min tröskel för våld och elände sänkts när det handlar om litteratur, men de där påhittade personligheterna kan fortfarande locka fram både bu och bä.
Det korta svaret på frågan är helt enkelt: Väldigt viktigt, både att gilla och att ogilla! Eller som det heter numera: tumme upp och tumme ner.

En bonusfråga finns dessutom: Gillar din familj och dina vänner också att läsa?
Vad beträffar vännerna så är läsintresset rätt så ojämnt fördelat. Det har det med åren blivit också i vår familj. Maken läser numera mest, jag läser en hel del och det gör tack och lov Dottern också, men Sonen har glesare mellan böckerna. Tidigare slukade bägge barnen böcker i högsta fart.

Copyright Klimakteriehäxan

Min objudne gäst

När man får oväntat besök ska man visst bjuda på kaffe av ett visst märke, det har jag inhämtat via diverse reklamsnuttar. Men jag tror inte att man kan hantera alla objudna gäster på samma sätt.

Ta den förb-de hackspetten till exempel! Om jag kunde bjuda honom på något skulle det vara en dödande eller åtminstone väldigt avskräckande drog. För nu har han återkommit och hackat ett nytt hål i träfasaden på vårt hus, på exakt samma ställe som i fjol. Då lappade en snickare igen hålet. Fast det hjälpte ju inte.

Jag har frågat experter och det visar sig att hackspettar gärna uppför sig så här illa. Det kan de hålla på med, i skydd av fridlysningen de lever under. Nu skulle jag vilja hävda att Hackes intrång bör medföra dödsstraff, men jag har inget skjutvapen. Hade jag ett skulle jag ändå aldrig träffa utan snarare göra fler hål i väggen, om än lite mindre. Att jag vill bli av med honom för gott är helt solklart.

Mer erfarna jägare skulle säkert kunna fälla detta odjur, men hur länge ska man i så fall sitta orörlig där ute och vänta på att herrn behagar komma och sätta igång sitt dagsverke?

I min nöd vände jag mig redan i fjol till Anticimex. Ifall det kunde finnas något för hackspettar ätbart i träet, men det slog de bort. Snarare, sa en expert, handlar det om att kåken utgör en bra resonansbotten när herrn skickar trånande signaler till fruntimmer som kan tänkas vara intresserade av honom. Och då menar han definitivt inte mig.

I höstas satte jag upp en fågel av trä som skulle vara avskräckande. Noll effekt. Nu har jag satt upp en metallvariant som kostade flera hundra. Samtidigt har jag knutit upp tunna plastpåsar med aluminiumfolie på snöre för att de ska fladdra och prassla kring knuten när det blåser.

Kommer det att ha någon effekt? Det verkar i alla fall helt bortkastat att ta dit snickaren igen, och ingen försäkring gäller heller, det kollade jag också i fjol. "Force majeure" försökte jag, men det skrattade de bara åt ...

Fick veta en del intressant i ett inlägg från en vän på Facebook, fakta som kanske kan intressera fler. Den här experten tror inte att spetten är på friarstråt:
"De skador som hackspettar orsakar på trähus är inte trummande som arterna har under våren för att markera sitt revir. Istället utgörs det av ett oregelbundet hackande varmed hackspetten antingen söker mat eller tar upp bohål. De är då de arbetar med kraft i mejslandet och orsakar skador. Oftast sker angreppen på husfasader på husgavlarna strax under taket.
Många teorier finns om varför hackspettar angriper hus men något enhetligt svar kan inte ges. Ibland kan det vara så att träfasaden är gammal och innehåller skadeinsekter som hackspetten hör och gör näringssök på. Ibland kanske den hör andra ljud som gör att den tror att det finns vedinsekter där t ex ett getingbo på vinden innanför det angripna stället, tickandet från en klocka eller knäppandet/surrandet från elanordningar typ elmätare, ledningar, transformatorer eller reläer.
Även helt ny träpanel kan angripas utan att någon av dessa förklaringar håller. I dessa fall rör det sig troligen om att hackspetten söker ett övernattningshål, alternativ bohål, och av någon anledning finner huset attraktivt. Flera fall finns beskrivna där äldre hus med gammal träfasad med hackspettshål har bytts ut till ny fasad och sedan har hackspetten tagit upp nya hål på samma ställen som där de fanns på den gamla panelen."

Tyvärr tyder det mesta på att min objudne gäst fortsätter fara runt som en gäckande skugga. Om han inte råkar ut för en olycka med dramatiskt slut ... jag blir inte ledsen om han så att säga flyger ihjäl sig, fridlyst eller ej!

Copyright Klimakteriehäxan

När skor gör avtryck i bokhyllan

Boklysten har tänkt till (igen) och lanserat ännu ett återkommande tema: I vanliga fall bryr jag mig inte så mycket om utsidan utan det är insidan som räknas, men när det gäller böcker så är ju omslaget det första man ser. Så på onsdagar visar jag upp omslag efter ett givet tema. Det är bara omslaget som gäller, innehåll och titel spelar ingen roll. Och dagens tema är SKOR/STÖVLAR osv.

Vill du också vara med och visa upp omslag? Nu är det alltså Omslagsonsdag.

Ja det vore väl trevligt - om jag kan hitta några exempel? Har jag avtryck av skor i min bokhylla?
Den allra första jag kommer på är min egen "Att vara yngst är ett handikapp som går över". Fotspåren på omslaget är nog mina egna, från vandringen genom livet. Läste faktiskt om den själv nyligen och tänkte då att det vore kul om fler hittade den ...

Bland böcker jag läst måste Kitty-mysteriet "De röda skorna" förmodligen vara den allra första. 
"Djävulen bär Prada" (The Devil Wears Prada) har jag nog inte läst men sett som film.
"Mormor hälsar och säger förlåt" av Fredrik Backman visar den unga huvudpersonen i gummistövlar. Tyckte den var finurligt berättad och väldigt välskriven.
"Skor" är en samling dikter som Lennart Hellsing skrivit. Han var ett geni i ordbrukarbranschen.
"Svenska gummistövlar" är titeln på en bok av Henning Mankell som jag inte läst. I grund och botten är jag inte så förtjust i gummistövlar, även om jag fattar att de kan vara bra att ha!

Jag brukar ju hävda att det är jag som är flickan med de röda skorna, men ser i bokkatalogen att jag är långt ifrån ensam om att göra anspråk på den titeln. Men den figurerar som namn på en rad böcker av olika typ. 

Här på bloggen är SKOR förvisso en alldeles egen etikett, på 90 inlägg, och där avslöjas definitivt mitt intresse för det där man har på fötterna.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 48

SEMMELFUNDAMENTALIST

-Beteckning på äkta traditionalister som definitivt inväntat den "lagstadgade" starten för kalasandet på semlor och inte  tjuvätit en eller flera redan innan den här dagen grydde. För detta är ju fettisdagen, semlans egen dag!  
Någon fundamentalist av vilken typ det vara må blir jag aldrig. Hoppas jag. Och ja, jag har ätit flera semlor redan. En i dag också, av storlek S eller möjligen M. God. Väldigt god.

Läsning att längta till

Idag listar vi fem titlar (nya eller gamla) vi längtar efter att läsa i vår!
Så lyder propån från Johanna i deckarhörnan.
Och för att hitta svaret behöver jag bara kasta ett getöga på den där högen reaböcker, de där som jag lovat mig själv att inte köpa ... Men jag klämmer in något annat också, av alla de där jag har på kö.

"De vänsterhäntas förening" av Håkan Nesser hoppas jag mycket på, även om jag hade önskat att den vore på färre sidor än de 544 det handlar om.

"Ormen i Essex" (The Essex Serpent) av Sarah Perry finns här hemma sedan rader av bokbloggare hyllat den. Omslaget ogillar jag, men det ser man ju inte när man läser!

"Ensamhetens språk" (Drachenspiele) av Jan-Philipp Sendker ska ge mig fortsättningen på historien om Paul och hans liv i Hongkong. Får jag nya aha-upplevelser om det moderna, post-maoistiska Kina?

"Vår egen lilla hemlighet" av Ninni Schulman (inga direkta blodsband till Alex S.) har jag börjat på. Gillar hennes blandning av relationsproblematik, krim och det välbekanta och svårlösta  "livspusslet".

"A Room of One´s Own" av Virginia Woolf ska jag läsa om, inspirerad av en i och för sig oinspirerande föreläsning om Bloomsbury-gruppen som jag just hört. Känner att jag inte kommer ihåg boken alls. Och det är ju ändå en klassiker i feministsvängen, något av ett "måste". 112 sidor är dessutom ett plus i kanten. Fick den i present av en väninna/kollega inför ett jobbuppdrag. På kortet hon la i står det "Ha det bra och stå på dig!". Tror och hoppas att jag gjorde det ...

Där ser man: verkligen inte svårt att hitta fem exempel på läsning att längta till. Det dräller ju av fler lockande böcker, av alla möjliga olika sorter!

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om läsande barn

Han sitter där i ur och skur, bronspojken i parken i centrala Boston, Massachusetts. Statyn heter "Learning" och ska symbolisera den intellektuella kraften som finns i staden, uppenbarligen länkad till läsning ...

Bakom verket står två av stadens egna män, Adio diBiccari och Arcangelo Cascieri. Den unge bokläsaren har suttit där i många år, omgiven av träd fulla av ekorrar, och uppenbarligen har han hela världen i sin makt. 

Ja men är det inte det vi bokvänner alltid hävdar: vägen framåt-uppåt går via bra text!
Egentligen borde den här bilden ha illustrerat mitt inlägg från igår, om barn och läsning, men då kom jag inte ihåg att jag hade den.

Nu blev detta mitt svar på Gems Weekly Photo Challenge denna gång i stället, när nyckelordet är BRONS. Men kanske vill du kolla gårdagens inlägg nu om du inte gjort det innan? Med den läsande amerikanske grabben i färskt minne!

Copyright Klimakteriehäxan

De viktiga barnböckerna

Var det med "Mästerdetektiven Blomkvist" det svenska deckarundret började? Tja, en sak är i alla fall säker: väldigt många som i dag slukar kriminalromaner på löpande band började den "karriären" med Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist. Den första boken kom 1946 och Kalles kluriga sätt att lösa brottsgåtor fick internationell ryktbarhet.

Det är Lotta Olsson, som skriver om både barnlitteratur och deckare i Dagens Nyheter, som står i talarstolen på bilden. Hon håller föreläsning i Senioruniversitetets regi, och den stora salongen är så gott som fullsatt. Ämnet ("Barnböcker är de riktiga klassikerna") är faktiskt både spännande och viktigt!

Jag är ju sedan en halv evighet väldigt road av böcker för barn, så jag lyssnar intresserat. Precis som den idag 57-åriga föredragshållaren har jag aldrig slutat läsa barnböcker, även om det nu blir mer sällan. Medan mina egna ungar var små älskade jag att läsa högt för dem, och de älskade att lyssna. Ofta blev de så förtjusta i en text att de plötsligt kunde den utantill, sida efter sida. Jag kunde tröttna, men aldrig mina åhörare!

Lotta Olsson pratar om debatten som ibland bryter ut när barnböcker "moderniseras".
Hon är inte upprörd. Tycker snarare att det är naturligt med en anpassning till nya tider.
-Man har alltid ändrat i barnböcker, påpekar hon och ger Robinson Kruse och Enid Blytons böcker som exempel.
-Fast det får förstås inte kännas som att man kört Mark Twain i klorin.

Att det är svårt att få nya barnkullar att ta till sig föräldrarnas mest älskade hjältar har jag själv upplevt. Försökte introducera Gösta Knutssons "Nalle Lufs" men gick på pumpen direkt. Lotta Olsson varnar för att ens försöka, och jag tror (tyvärr) att hon har rätt. Bland klassikerna nämner hon "Hjortfot" som helt otänkbar i dag, tydligt rasistisk.

Ändå visar hon på böcker som håller trots att många år gått sedan de kom ut. "Anne på Grönkulla" (Anne of Green Gables) är en sådan serie, välskriven, av L. M. Montgomery och publicerad för första gången 1908. Jag tänker att den kanske man borde läsa om, men jag har inte böckerna kvar.

På mitten av 1940-talet kom viktiga år för svensk barnlitteratur. Då föddes "Pippi Långstrump". "Kulla-Gulla" såg dagens ljus, Lennart Hellsing och Tove Jansson debuterade.
Åke Holmberg skrev om privatdetektiven Ture Sventon. Det var avsett att vara en parodi på dåtidens kriminalromaner, men blev i stället en jättesuccé av egen kraft!

Och det där med att läsa deckare, det har verkligen inte avtagit. Starten finns definitivt bland barnböckerna. Kalle Blomkvist har fått många kollegor: Enid Blytons Fem-kompisar klurade ut svaren på svåra gåtor, Kitty klarade det mesta, Sivar Ahlruds (en pseudonym) tvillingdeckare var inte sämre. Idag är "LasseMajas detektivbyrå" av Martin Widmark en ständig storsäljare, toppar också utlåningen på biblioteken.

Ett säkert kriterium på en bra barnbok är att den fungerar som läsning även för vuxna. Lotta Olsson lyfter fram "Gullivers resor" som exempel. Och jag tänker på lanseringen av Harry Potter som i England såldes med olika omslag, ett för vuxna och ett för barn.
Lennart Hellsing ska ha sagt att när barnböcker fyllt femtio ska de ställas i vuxenbiblioteket. Ja kanske är det så man ska tänka?

Det är under alla förhållanden så att det barn läser spelar roll. Kanske den viktigaste formen av all litteratur. Ett stort ordförråd är en rikedom som varar livet ut. Barn som inte klarar en större textmassa har ett handikapp. Och barnböcker förenar oss med vår historia, samhällsutvecklingen skildras fast man inte får det skrivet på näsan. 

Böckerna man läst som barn kommer man dessutom ihåg länge, till skillnad från historier man konsumerar som vuxen – de kan lätt falla i glömska, riktigt snabbt till råga på allt. Jo, man minns ATT man läst. Men vad handlade det nu om egentligen???

Lotta Olsson tar också upp åldersrekommendationerna som förlagen ofta skickar med (och som man inte ska nonchalera). Hon pratar en hel del om läsning för 6-9-åringar, men det låter faktiskt som om hon säger 69-åringar.
Där har vi kanske svaret: äldre och yngre borde mycket oftare läsa samma böcker!
Fast det var möjligen inte exakt det som Lotta Olsson menade ... men lite får man ju bestämma själv, expertisen till trots!

Lotta Olssons tips kring läsning av barnböcker. Om du klickar på bilden blir den större
och mer lättläst.

Copyright Klimakteriehäxan

En söndagsskylt inför tisdagen!

Ja vad vore livet i all sin glans om inte goda, härliga, kaloristinna semlan fanns?
Fast jag fattar inte riktigt varför bagerierna så förtvivlat letar efter nya varianter. När det nu är så himla gott med kardemummabulle, riktig mandelmassa och äkta grädde?

Däremot kan jag göra tummen upp för att den här sortens lyxbulle numera säljs i olika storlekar. Från minisemla till semmeltårta, bara att välja!
Men kostar det så smakar det. 46 kronor fick jag betala för ett normalstort exemplar. Den var i alla fall jättegod. Och man ska ju (helst) inte äta semla varje dag.

På tisdag är det hur som helst dags om man gör som traditionen bjuder. För då är det fettisdag. Fast vi är väl rätt många som tjuvstartat, eller hur? Semlor finns ju numera tillgängliga direkt efter jul (och då inte bara i Rotas konditori där Ture Sventon brukade handla)!

Dock är det just denna söndag som semmelskylten (som jag plåtat i fönstret hos Gunnarssons konditori på Götgatan i Stockholm) passar som allra bäst. Skyltsöndag ni vet, bloggstafetten som har sitt "hem" hos bloggaren BP!

Min första extra skylt i dag är lika "tidstypisk" som den om semlor. För det är ju reatider. Och den som håller i skyltningen hos Naturmagasinet har gjort ett vykort inramat av björkstammar, medan bokstäverna R, E och A minsann är skapade av rejäla utomhuskläder som tål både fukt och kyla.
Både fyndigt och snyggt, inte sant? (Syns bättre om du klickar på bilden och därmed ser den större.)

Och det blir en bonusskylt till, en som talar mot sig själv. För den här maskinen skyltar med namnet Aktiv men det är svårt att hitta något mindre aktivt än den just nu ... det är ju inte skördetider, precis. Men kanske är den en sorts scout-apparat, med mantrat "alltid redo"?!

Copyright Klimakteriehäxan