torsdag, februari 16, 2006

Sådana är de, klimakteriegubbarna!


”De mest utmärkande dragen hos de klimakteriegubbar jag möter i min vardag.”
Så lyder ämnet jag fått av Björn för min sträcka i blogstafetten. Sedan la han till, i en kommentar: För de finns väl?
Å jo, det gör de nog. Termen ”mannens klimakterium/övergångsålder” (andropaus) förekommer till och med i medicinska sammanhang, på största allvar.
På riktigt så stort allvar har jag kanske inte tagit min uppgift.
Men här kommer den i alla fall, sträcka 15!

-----------------------------------------------------------------------------

En lucka på den stora parkeringsplatsen!
Och det betyder inte bara en lucka. Utan ren lycka. Snabbt svänger jag in och skuttar raskt ur för att på lätta fötter bege mig till parkeringsautomaten, eftersom jag kommit fram till en slutsats: det är i längden billigare att betala p-biljett än p-böter.

Då hoppar han fram, som gubben i lådan.
Rosenrasande. Högröd ända upp på flinten.
-HUR I HELVETE BÄR DU DEJ ÅT? vrålar han.
Har jag burit mig åt?
-HAR DU PARKERAT INNAN DU BETALAT?
Han brölar som en sårad tjur.
Jo, det har jag ju. Och?
-FY FAN FÖR DEJ. HAR ALDRIG SETT EN STÖRRE EGOIST I HELA MITT LIV.
Skriker mannen, som kastar sig tillbaka in i sin gamla rykande Volvo och försvinner med en rivstart mellan raderna av övergivna bilar. Puls och blodtryck i topp, humöret uppenbarligen likaså.
Samme man skulle med förtjusning ha snott den lediga rutan om han bara hade hunnit före mig.
Suck.

Se där en alldeles sanningsenlig skildring av ett möte med en av mitt livs klimakteriegubbar.
Lättretad och kolerisk, med gubbmage, väl begagnad Volvo, glesnande hår, åldersnoja och testosteronbrist. Samt svårigheter att placera det med tiden allt längre bältet: över eller under kulan, det är frågan.
Lägg till hängslen och filttofflor, och klimakteriegubben har definitivt gått över i supergubbstadiet – bortom all räddning, helt enkelt.

Men på vägen dit händer förstås ett och annat i en klimakteriegubbes liv.
Inte sällan blir han väldigt road av lättklädda flickor i samma ålder som hans egen dotter, ifall han har en (som då undantagslöst blir ofantligt generad å sin fars vägnar).

Ofta är han svårt flirtig på varje firmafest och kan omöjligt förstå varför kontorets snygging får panik i blicken och tar skydd bakom närmaste tantkollega.
-Fattar du, han är jämngammal med min morfar, sa en gruvligt söt blondin som dök in under mina vingar på ett sådant kalas och med knapp nöd undkom charmören med grå tinningar och en 20-årings kvarglömda libido.

I sin egen sinnevärld är klimakteriegubben lika oemotståndlig som för 30 år sedan, när kärleken var fri, livet en enda fest och Nils Adamsson hade satt upp kondomautomater i vartannat gathörn.
Sedan dess har han dock bytt ut mellanölen mot starköl, gärna i kombination med snus.

Att en viss rondör lägger sig här och där (ölet!) kallas i mannens värld för pondus. Vi andra ser kalaskulor och bilringar, medan Michelin-farbröderna klappar sig själva varmt och vänligt på mittenpartiet och tycker att det ser bra ut.
Och resten av kroppshyddan då? Jag kan bara påminna om Ulf Lundells plötsliga självinsikt som dök upp lagom till 50-årsdagen: hans häck klädde inte längre så bra i jeans.

Kläder är något som intresserar bara ett alltför litet fåtal klimakteriefarbröder. Här kan det bli rutigt, prickigt och randigt i hämningslösa kombinationer, bruna strumpor till svarta skor, fiskbensmönstrat och blommig slips – man måste nästan fara till Italien för att hitta en elegant karl som är 50+ och som har vett att med hjälp av rätt plagg och stil ta vara på sina fördelar.

För visst finns det fördelar med gubbar i klimakterieåldern.
Dels är de ju inte alla identiskt lika, dels kan man ha dem till en hel del.
Det är ofta händiga herrar som gärna bistår när det platta paketet ska bli en möbel, eller när den nya hyllan ska skruvas upp.
De kan rent av komma med en välformulerad komplimang som inte är plump utan bara trevlig.
Ibland kan de fixa trasiga saker på en tredskande bil.
Inte sällan besitter de en livserfarenhet som, åtminstone i vissa stunder, är njutbar att ta del av.

Med åren kan de också tänkas ha utvecklat sitt sinne för humor och i lyckliga fall även en gnutta självironi.
Klimakteriegubbarna kan dessutom på ett positivt sätt vara sinnebilden av trygghet, vilket förstås är en annan sida av att vara nöjd med sig själv…

Och så har de i alla fall ibland ytterligare en superb egenskap:
De står ut med, och inte bara står ut med, de kan till och med uppskatta, en riktig klimakteriehäxa. På gott och ont, och inte bara i brist på något yngre och snyggare.

Det är så vi får hantera klimakteriegubbarna också.
Tills döden skiljer oss åt.

Copyright Klimakteriehäxan

Och nu är det min tur att skicka pinnen vidare till Aron, som har stafettsträcka 16.
Ämnet: Min idealiska tv-kväll (om jag fick bestämma).

8 kommentarer:

  1. Tänka att alla karlar är sådana... utom min. :-)

    SvaraRadera
  2. Gustafsson7:43 em

    Jag säger som jag alltid gör:
    Varje ålder har sin tjusning!

    SvaraRadera
  3. Inte långt kvar märker jag...(;-)

    SvaraRadera
  4. Man får se upp både här och där inser jag.

    SvaraRadera
  5. Japp de på firmafester de har jag träffat minsann.
    ;)

    Kikar runt lite ny som jag är.

    SvaraRadera
  6. Singelmamman är väldigt välkommen!

    SvaraRadera
  7. Roligt och ömsint skrivet.

    SvaraRadera
  8. Tycker mig känna igen dessa små herrar. Har nog mött en och annan också. Men då brukar jag le kvinnligt hjälplöst, vilket de alltsom oftast faller för...*s*

    SvaraRadera