Mitt presidentval

I går var det måndag.
Måndag har blivit veckans tv-kväll, utan konkurrens.
Och den tillbringar jag inte i vilken soffa som helst, utan hemma hos USA:s president.
Kampen om de svenska tittarnas gunst inleds med från partierna fristående MacKenzie Allen (Geena Davis) i fyran klockan 20.
Hon – för det är ju den första kvinnan på posten – är handlingskraftig, smart och har stor simultankapacitet. Ett rejält fruntimmer, helt enkelt.

Maken, The First Spouse, ställer till det för henne genom att försöka ha ett eget liv som inte alls liknar det Nancy Reagan, Betty Ford och Rosalynn Carter förde. I de sammanhangen tar Mac lite tittarpoäng, liksom i kommentarer som att hon ”hade så lite att göra som vicepresident att hon fick Spiro Agnew att framstå som oerhört handlingskraftig”.
Ungarna hamnar i kläm, förstås – kanske har Chelsea Clinton inspirerat manusförfattaren här.

Men när slutskylten i ”Commander in Chief” rullat förbi återstår bara en timme innan det är dags för nästa president.
Då är det demokraten Jed Bartlet (Martin Sheen) som regerar i Vita Huset och i SVT (”West Wing”).
En långt mer empatisk figur än sin kvinnliga tv-konkurrent.
Hans First Lady försökte också leva ett eget liv inledningsvis, men fick ge upp. Det gick inte att presidentens fru arbetade som läkare samtidigt som hon skulle sköta sina traditionella plikter.

Familjen Bartlet, med tre döttrar, bjuder också på biintriger som kommer och går.
Presidentens stab är ständigt på språng – i ingen annan tv-serie halvspringer folk så ofta i korridorerna, men det har man vant sig vid. Dialogen är ibland så snabb att man inte ens hinner med i textremsorna, men det lär vi tittare oss också att hantera.

I matchen Bartlet-Allen hade förstås Bartlet ett försprång, eftersom vi i tv-publiken redan var införstådda med hans metoder och bekanta med hela hans stab. I USA har det gått så långt att folk i publikundersökningar uppgett att sittande president inte heter George W Bush utan just Jed Bartlet.
Det finns självklart likheter mellan fiktion och verklighet – de internationella kriser som tvingar in tv-presidenterna i The Situation Room bär sannolikhetens prägel. Starka grupper från Capitol Hill trycker på och ska klaras av. Secret Service är krävande och privatlivet reduceras kraftigt. Båda serierna har fått kritik för starka nationalistiska drag.

Men det blir i alla fall Bartlet som får min röst i detta presidentval.
För sådana punch lines som finns i dialogen i ”Vita Huset” saknas helt i ”Commander in Chief”. Det känns som att det är den riktigt stora skillnaden – sedan trasslar huvudintrig och bihistorier in sig i varandra på ett likartat sätt i båda serierna. Fast när Mac är i farten skrattar man sällan eller aldrig. I Bartlets sällskap skrockar tittaren ofta förtjust.

En serie återstår dock att göra. Den måste handla om USA:s förste svarte president. För enkelhetens skull en man – och historien finns redan skriven.
Den heter just ”The Man”, författare är Irving Wallace och den kom ut redan 1974, men har aldrig översatts till svenska.
Där fanns i alla fall en stark verklighetsanknytning. För samma år som boken kom ut drogs Richard Nixon inför riksrätt efter Watergate-skandalen, precis samma prövning som romanens president utsätts för.

Jättespännande, tyckte jag när jag läste den – fast det var ju på 70-talet, så inför 2000-talets tv-version måste den nog uppdateras en del...
Men jag är redo för en tredje tv-president. Det kan väl bli nyval även i tv-soffan.

Copyright Klimakteriehäxan