lördag, januari 31, 2009

Sov gott, Ingemar!

Det hann inte bli ett 50-årsfirande till.
Den 27 juni är det exakt 50 år sedan Sverige fick sin förste och förmodligen för evigt ende världsmästare i tungviktsboxning. En märkesdag i svensk idrottshistoria.

Med min laptop i knät
satt jag och tänkte på Ingemar igår kväll, eftersom jag faktiskt bloggade om just boxning.
När jag vaknar på morgonen är han död och borta.
Borta från vardagen har han visserligen varit länge, drabbad av en obarmhärtig demenssjukdom som inte har någon bot.
Men i människors minne har han varit lika levande, och så kommer det också att förbli.

Boxaren Ingo och människan Ingemar hade naturligtvis en hel del gemensamt, men också sina egna sidor. När vi båda bodde i Florida hände det att vi träffades. Ingemar gillade min Janssons frestelse, själv var han fena på en vitlöksstinn musselsoppa med äpplen. Han var över huvud taget en huslig karl, och om sittöverdragen till båten behövde lagas satte han sig vid symaskinen. Inget problem. Och så tror jag att jag törs säga att han var snäll i ordets bästa bemärkelse, genomsnäll.

Boxningsmästaren spelade förstås en annan roll. En boxare i början av sin karriär mötte honom i entrén till vårt hus och högg mig genast dagen efter.
-Du det kom en som skulle till dig, han var så OTROLIGT lik The Swedish Champ?!?

När jag bekräftade att personen inte bara var lik utan var högst densamme blev killen blek.
-Jag kunde ju åtminstone fått hans autograf, suckade han.
-Jag kunde ha fått ta honom i hand. Jag kunde ... Om jag bara …
Besvikelsen över att ha missat Idolen var enorm, det gick inte att ta miste på.

Han kom, han sågs, han kändes igen, han hyllades. På den svenska idrottsgalan för några år sedan gjorde han sitt sista officiella framträdande, redan svårt sjuk. Jublet visste inte sina gränser. Förhoppningsvis uppfattade han hyllningarna, värmen.
Att Sverige en gång till skulle få fram en boxare i världsmästarklass är det inte många som tror.
Att han i så fall skulle bli lika stor som Ingo är det ingen som tror.

Ingemar Johansson blev 76 år. Ännu har jag inte sett löpsedlarna, men efter en mycket omtalad match för länge sedan stod det ”Vakna Ingo, du vann!”.
I dag står det kanske ”Sov gott, Ingo, du vann” och då föreslår jag en underrubrik: ”Inte bara matcher och ära utan också våra hjärtan”.

Copyright Klimakteriehäxan

Naturligtvis finns det massor att läsa om Ingemar Johansson. Här kommer du till DN, här till SvD, här till AB.
Vill du (åter)uppleva den historiska morgonen 27 juni 1959 finns den här - matchen kommenterades av Lars-Henrik Ottosson.
Bilden är ett fotografi av en del av omslaget till bilderboken ”Guld i nävarna” om Ingemar Johansson som kom 1958. Hittar inget namn på upphovsmannen.

3 kommentarer:

Bloggblad sa...

Ingo var den första idrottare jag hörde talas om. -59 när jag bodde i Malmö minns jag så himla väl att folk på gatan pratade om honom och att han blev världsmästare.

Känns som en "fläkt från stora världen" att du känner de flesta som vi andra bara ser på tv och i tidningar.

Anonym sa...

"Guld i nävarna" skrevs av Bo Ahlqvist, gissnigsvis släkt med Ingemars manager Edvin Ahlqvist.

Hanneles paradis sa...

och Ingo aprang om mej, jag borde ha tränat mer