söndag, juni 21, 2009

Ett helgon på fönsterbrädan

Det verkar som om nästan alla har minst en, ofta flera. Du också, säkert!
Att den är älskad råder inga tvivel om. Den har till och med egna beundrarklubbar runt om i världen, den äldsta grundad redan 1946.
Vi talar om Saint Paulia, eller Sankta Paula, eller Afrikansk viol.

Den heliga Paula, med sina ursprungliga rötter i östra Afrika, har kommit att bli en av mina bästa vänner på fönsterbrädan. En snällare, tåligare och mindre krävande krukväxt har aldrig funnits. Den kan vara bortglömd länge för att plötsligt bara vara full av knoppar igen, ibland så många att man måste hjälpa till och bana väg för dem, fram mellan de ludna köttiga bladen som bildar en tät takkrona över jorden.

Och till skillnad från en massa andra krukväxter är Paula extremt lätt att föröka. Sätt bara ned ett blad i jord och vips! kommer en ny grön rosett upp. Men det går förstås jättebra att köpa dem också, de är ofta väldigt överkomliga i pris och finns i vitt, blått, rosa och lila. Blommar när som helst på året, och blommar snart om.

Läser man skötselråd – jag brukar för säkerhets skull försöka undvika det men ibland slipper man inte undan – står det att växten gärna ska planteras om i större kruka och ges ny jord när den avslutat en blomningsperiod. Jaså? Jag planterar så gott som aldrig om mina. Tror inte att Paula bryr sig, faktiskt. Enda gången jag gör en aktiv insats är när ”stammen” blivit för lång. Ja, blir blomman gammal nog får den ju faktiskt något som liknar en stam, och den kroknar så småningom och kan rent av brytas, om inget görs.

Ibland får Paula faktiskt barn. En dag upptäcker man en ny liten bladrosett vid moderplantans fot, en krabat som visar tydliga tecken på att vilja ha ett eget liv. Då får man förstås släpa fram påsen med blomjord för att det lilla barnet inte ska tvingas förbli mambo, det blir trångt att leva i en och samma kruka eller bostad i längden, det vet ju alla.

En enda regel följer jag slaviskt: Paula är gärna lite blöt om fötterna, men kläderna ska vara torra. Alltså vattnas hon bara på fat eller i ytterkruka, duschar aldrig.
Tänk ändå vilken succéartad tillvaro denna tålmodiga tjej har: behöver inte ens ta en dusch men är ändå för det mesta rent ögonbedövande vacker! Ett riktigt helgon på min fönsterbräda!

Och råkar Paula ha en dålig dag är hennes bättre tider värda att vänta på. Vilket naturligtvis gäller för de flesta flickor, även om de inte står i kruka.

Copyright Klimakteriehäxan

Det svenska Saintpaulia-sällskapet hittar du här. Och själv hittade jag dit via Tinnitussans blogg.

10 kommentarer:

Monica sa...

Underbara växter! Och tåliga... De kan se ut som sju svåra år, så får dom lite ny jord och vatten och vips så prunkar dom! Fantastiska helt enkelt!

Nina sa...

Förut hade jag massor av Saint Paula. Nu har jag ingen för min nya sambo tål dem inte... lite synd det.

Bloggblad sa...

såna hade jag för längesen. Då, på den tiden när jag var en amitiös husmor... nu har jag mest växter typ: garderobsblomma - ännu minimalaren krav än den kravlösa S:t P.

Maria Byström sa...

Jag älskar helt klart alla mina Paulia och blev sugen på en med vita blommor för det har jag inte.

De är så fina :-)

malou sa...

Det måste vara något fundamentalt fel på mina gröna tummar, för jag lyckas aldrig med mina. Dom blir bara fula och skräpiga och blommar aldrig om.

londongirl sa...

Har du varit och sett när det är fullt av Paulor i Ulriksdals slottträdgårds växthus? Det är helt otroligt med alla de vackra blommorna....men jag är dålig på dem. Får dem inte att blomma om.
Vilket fönsterläge har du på dem?

Cicki sa...

Sankt Paula är min absoluta favoritblomma. Hade jag fler fönster och fönsterbrädor så skulle jag fylla dem med sankt Paulor i alla färger. Jag planterar om de en gång om året, vattnar på fatet eller ytterkrukan, nyper bort mittenbladen för att få vackrare blomning. I år har jag faktiskt föryngrat allihopa. Förra året hittade jag underbara handdrejade frukostkoppar på loppisen. De är numera vackra ytterkrukor till mina favoritblommor.

Klimakteriehäxan sa...

Helt klart är vi många i Paulas vänkrets! Mina står mestadels i nord-nordväst-fönster. Och ibland lyfts de fram till hedersplats på middagsbordet, när blommorna är som flest. Rena rama festbuketten!

PGW sa...

Jag är lite småskraj för mina, de heter Audrey allihopa, för de växer något helt kopiöst! Jag planterar i ny större kruka och hon brer ut sig och fyller den också. Hon producerar nya blad i rasande takt och de gamla faller aldrig av! Så tokblommar de och så brer de ut sig ännu mer.

Jag tycker jag hör viskningen "feeeeed meeeee" från fönstren ...

*gömmer mig under sängen*

Hanneles paradis sa...

Svärfar samlar på dem.