onsdag, juni 22, 2011

Påssjuka

Påsar.
Påsar pratar man inte om särskilt ofta.
Men nu har det hänt.

Allt började med att vi satt och fikade efter lunchen. En av oss, inga namn!, knölade ihop en plastpåse, lite diskret så där, och lät den försvinna i axelväskan. Det var omöjligt att missta sig på dess ursprung: den kom från Systembolaget.
Jo, hon hade ju haft sin matlåda i den. Och plötsligt började vi kommentera (hade vi brist på samtalsämnen?): tänk så praktiskt ändå! Inte bara för en medhavd lunch, utan också för ett par inneskor, en sjal i reserv om vinden friskar i, den där boken som förkortar bussresan.

Det är ju inte det att vi inte är försedda med väskor, i alla möjliga former, storlekar, färger. För det är vi. Men när det är bråttom så blir det ändå den där plastpåsen.
-Jag har en hel låda där hemma! bekänner en.
-Jag med, en knökfull, säger nästa.
-Klart man sparar på snygga påsar, säger en tredje.
-De behöver inte vara snygga, man kan ju tänka på miljön också! tycker en lite präktigt.
-Fast ibland är de faktiskt jättedyra! muttrar ännu en i sällskapet.

Snabbt har vi etablerat ett faktum: svenska kvinnor, åtminstone de i mogen ålder, samlar på påsar. De kan vara av plast, papper eller tyg, de är ibland gratis, ibland kostar de en slant. Oavsett vilket behandlas de med en sorts tillgivenhet eller ska vi rent av kalla det kärlek? Och inte nog med det: damernas omgivning fnyser åt denna oförargliga egenhet – möjligen handlar det om en hobby? För påsar, det har vi!
Den där påssjukan är inte plågsam eller farlig, möjligen är den smittsam.

-Man kan ju inte bara slänga såna där snygga presentpåsar med snörhandtag, tycker hon med den hopknölade systempåsen.
-Näää, jag återanvänder mina om jag får några! säger hon med miljösamvetet.
-Och blir sur om nästa mottagare kastar den i soporna? undrar en i lätt retsamt tonfall.
Anmärkningen tas vänligt upp, och följs av konstaterandet att försiktigt hanterad (absolut ingen tape!!!) kan en sådan där designad lyxpåse ha ett riktigt långt liv.

Naturligtvis går de där allra vanligaste plastpåsarna till sopor. Men de vackra, de med tilltalande mönster eller speciella (skryt)loggor, de förvandlas som i ett trollslag till väskor – och det är väskor som ingen behöver skämmas för.
Vi med lådor till bristningsgränsen fyllda med de snyggare påsarna, vi samlar glatt vidare. Rätt som det är kommer de till pass. Då förvandlas de till sinnebilden av det goda livet självt. För det är ju som en påse, tomt tills man fyller på med något.

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

Bloggblad sa...

Om jag känner igen mig? Jomenvisst!

Gunilla sa...

Maken blir irriterad på mina påsar ibland... Jag brukar knöla in dem i städskrubben och han sortertar, viker, knyter och rullar ihop. Inte hans mest attraktiva sida som visar sig där inte! (Systempåsarna passar perfekt i papperkorgen i badrummet!)

♥ Hannele på Hisingen sa...

i mataffären försöker jag låta bli med plastpåsar

Klimakteriehäxan sa...

Bloggblad - vi är nog många!
Gunilla - lustigt, samma sak här: om Maken tar hand om en påse viker han den oändligt mycket mer noggrant än jag ...
Hannele - det är därför jag äger ett hiskligt stort antal tygpåsar!

Klimakteriehäxan sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.