tisdag, juni 07, 2011

Tisdagstema ÄVENTYR - något som måste berättas!

Ett äventyr blir inte ett riktigt äventyr förrän man berättat det för någon. Visst kan magen knyta sig av rädsla, visst kan något storslaget få en att häpna, visst kan till synes oöverkomliga problem övervinnas. Men först när fler fått höra historien blir det ett äventyr på riktigt!

För vem skulle i längden ha brytt sig om ingenjör Andrée om ingen, med hjälp av hans dagböcker som återfanns på isen, berättat om hans och luftballongens öde? Vem hade förstått vidden av att stå mitt i öknen i Botswana, utan kontakt med omvärlden, men med röda lejonögon blinkande i mörkret och en nyss uppbrunnen bil om inte Jenny Söderquist och Helene Åberg skrivit boken ”Exit Kalahari”? Hade vi anat hur ett liv bland apor skulle kunna te sig utan Jane Goodall?

Nu är det förstås så – och det är väl tur – att riktigt så där dramatiska äventyr upplever vi vanliga människor inte så ofta. Men vi är ändå ute och rör på oss, vi ser nya och ibland riktigt spännande saker. Det är då vi åtminstone förr i världen brukade skicka ett och annat vykort, till böcker räcker det där äventyret mera sällan …

Idag är de där postburna vykorten mindre vanliga, men de finns. Många fortsätter att uppskatta den där lilla försändelsen som ramlar in genom brevlådan, sms-ande och mms-ande till trots. Och riktigt alla har ju faktiskt inte dator eller ens mobil.

Fast ett problem vidlåder vykortet, det gammalmodiga. För medan posten hemmavid mestadels levererar det man lagt på lådan inom ett eller högst ett par dygn verkar inte den effektiviteten gälla just vykort.
Oftast hinner både äventyraren och hans/hennes berättelse hem före kortet, som kan låta vänta på sig i veckor. Ibland kommer det faktiskt inte fram alls.

Frimärkena man sätter på korten från Italien antyder att här ska det gå undan, här ska rapporten från äventyret levereras på direkten.
Återstår att de hur det går med det. För nog har två veckor på Capri varit ett äventyr, om än inte otäckt eller dramatiskt. Det kan räcka med en promenad till den lokala matbutiken för att känna sig på jungfrulig mark. Vilket medför äventyr också i matväg!

Äventyr är Veckans tisdagstema! Och jo, visst kan man väl säga att jag tog mig vissa friheter eller som det hette i uppsatssammanhang i skolan "missuppfattning av ämnet" ...

Copyright Klimakteriehäxan

11 kommentarer:

Anonym sa...

Apropå vykort älskar jag dem och hellre sent än aldrig ang framkomst. Bara tanken på någon som sitter i utlandet (eller åtminstone på annan ort)och upplever saker och samtidigt tar sig tid att välja ett vykort och leta efter min adress och skickar det. En klar höjdare och oftast inkluderar det en riktigt god vän.

Våghalsiga Vera

Klimakteriehäxan sa...

Ja, Vera, du har naturligtvis rätt. Man borde skicka fler. Nu blir det nästan bara gamla mamma som får ...

Vitsippan sa...

Hejsan Aina !

Jag skickar fortfarande vykort, till namnsdagar och så.
Men så är jag kanske lite old fashion.

Trevligt inlägg.

Kerstins foto sa...

Ja, nog är det lite synd att de där vykorten har hamnat lite i skymundan. Tack och lov så lever de än och jag hoppas att de aldrig försvinner helt, för det är nåt speciellt att få ett handskrivet vykort från nån främmande plats.
Fin tolkning.
Ha en skön kväll.

Cecilia N sa...

Hm. När jag tänker efter så tror jag det lär finnas två som fortfarande är på väg hem till mig efter snart en månad. Från Norge!

Två veckor på Capri. Det låter dyrt. Jag var bara där en dag och det var hisnande. 27 spänn för en banan eller hur det nu var ...

Elisabeth sa...

Visst har jag minskat vykortsskrivandet, men ibland blir det av. Synd då att posthanteringen kan ta lång tid. Det är ett äventyr att få kortet till adressaten. Ha dé!

Wildhearts sa...

Missuppfattning av ämnet är bra. Det kan leda till äventyr i sig ;-)

SigridfraEnget sa...

En riktig bra tolkning av tema, synes jeg. Vykort sendes det alt for lite av.

Mona sa...

Jag tycker det är jättekul att få vykort och försöker själv skicka när jag är utomlands. Från sydeuropa brukar postgången gå i snigelfart och ett vykort som skickats till mig från Kina för ett par år sedan har fortfarande inte kommit fram!

Pysselfarmor sa...

Jag älskar att få vykort och för att få några som måste man ju skicka...så jag skriver en hel radda så fort jag är ute och reser.
Men jag upplever också som att det dröjer väldigt länge innan de kommer fram till mottagaren.

Klimakteriehäxan sa...

Där ser man: vykortets vänner är inte så få, trots allt!
Och Cecilia: självhushåll eller ruin, det är bara att välja. Också bananerna - som rimligen inte är lokalt odlade - är överkomliga på grönsaksmarknaden!