När håret växer

Varje människa har ett antal mer eller mindre närstående personer i sin omgivning.
Det är naturligtvis en definitionsfråga, men jag vet att för väldigt många av oss gäller det inte bara familj, släkt och vänner.
Vi räknar också in gynekologen, tandläkaren och frisören.

Det tar emot att byta till en ny så länge man är hyfsat nöjd med den gamla invanda.
Fast ibland blir man ju tvungen. Alltså har jag bytt gynekolog, eftersom den gamla dog. Tandläkare har jag också bytt eftersom han aldrig jobbade vare sig tidigt eller sent, och det blev alldeles för omständigt att mitt på dagen ta sig till och från - det kostade alldeles för mycket arbetstid.

Men frisör, det har jag haft en och samma precis hur länge som helst. Turligt nog tar det högst tio minuter att gå till henne från jobbet. Ibland finns det en tidig tid eller en sen, men ofta får man ta det man får, för hon har gott om kunder. (Hon tar ledigt i helgerna, helt förståeligt.) Och när jag väl är där går det undan, saxen tar raska tag.
Så i dag stegade jag iväg dit, på det som egentligen är att betrakta som kontorstid.
Varpå en kollega som såg mig kliva iväg raskt sa, med lite udd i stämman:
-Frissan nu? På arbetstid?

Joo, så var det ju. Fast jag kompenserar i andra änden, sitter kvar lite längre. Men ändå.
Då fick jag hjälp från oväntat håll.
Det finns, visar det sig, ett klockrent svar på det där påpekandet som inte särskilt finkänsligt (fast med viss rätt, det medges) kritiserar att ett ytterst privat ärende bereds tid när hela min uppmärksamhet borde ägnas åt yrkets plikter.
Svaret är enkelt.
-Jo du förstår, mitt hår växer på arbetstid. Också.

Copyright Klimakteriehäxan