tisdag, december 13, 2011

Mitt lussetåg

Det är den 13 december: Lucia. Men inte ett enda lussetåg har jag lyckats se, inte hört drömmar av vingesus heller. Så för att jag denna dag ska få julfröjders aning fick mina lussebarn, designade av Lisa Larsson, hastigt hoppa fram ur skåpet, förses med var sitt julgransljus och häpp! var den på plats, den ljusklara hägring, som i vår vinternatt sprider ljus av sin fägring.

Det kan verkligen behövas. Där ute stormar det, regnet piskar, termometern visar på plus, men kroppen säger att det är svinkallt.
Inte utan att det behövs ett luciatåg, om än i porslin - men det är mig kärt, de här figurerna har varit med mig i många år.

Och i ett infall av att försöka inpränta tradition i mina barn började jag köpa lussebarn också till dem, för framtiden. Det blev var sin ljusbärande tomte, men sedan inga fler, eftersom jag inte såg att min tanke riktigt lyckades slå rot i den yngre generationen. Fast jag har inga problem med ett par extra nissar. Lussetåg får gärna vara långa.

Helst ska de förstås höras också, i de klassiska låtarna. Texten till den vanligaste visan, som jag skamlöst snott lite ur här, är från 1924 då den skrevs av en dam som hette Sigrid Elmblad. Orden är rätt krångliga, vilket nog betyder att alla de dagisbarn som nu gjort sina föräldrar tårögda med sin sång inte har fattat ett skvatt av innehållet. Men vad gör det - det blir ju stämning ändå!

Copyright Klimakteriehäxan

Om du råkar vara nyfiken på andra luciadagar när jag faktiskt mött Lucia kan du klicka på "lucia" här nedan och hänga med på både gulligt och överglöggat firande ...

6 kommentarer:

Pettas sa...

Lisa Larssons skapelser är ljuvliga. Åderlät plånboken för några år sedan och gav hela tåget åt dottern.
Ha det gott!

Klimakteriehäxan sa...

Pettas - kanske är det på sin plats att bekänna, att jag köpt mina fyra första som andrahanssortering på Gustafsberg (ingen ser skillnaden) - och att jag kom över de två "extra" tomtarna på rea efter en jul. Men man ska ha en ofantlig tur för att det ska hända igen!

tant Hannele på Hisingen sa...

jättefint

Anonym sa...

O så fina dina lussebarn är!

Där jag bor sköter svenska skolan om att undervisa i den svenska seden att hylla den italienska sanktan. Barnen går via många sjukhus och ålderdomshem för att avsluta färden framför Plaza del Cort. Då är dom ofta så uttröttade och uttråkade att det mest är svaga röster i oharmoni, gäspande, och petande i näsan från nissarna.
Fast gulligt i alla fall.

Kulsprutan

Anonym sa...

(Apropå småbarn + att förstå ord & text.)

Min syster Lena trodde i många år att det var:

Tack för maten.
Den var god.
Den gav Lena
Kraft och mod.

Lenas storasyster

mossfolk sa...

Men åh vilket fint! Jag blev genast alldeles förälskad i det :)
Det blev inte mycket till lucia för oss heller. Hela dagen tillbringades på universitetet. Men vi hann hem alldeles lagom till sista halvtimmen av luciafirandet som visades på svt.