Den lysande idén

Efter flitigt funderande har jag kommit fram till att den har lyst upp mina jular i drygt 40 år.
Jag hade inte ens fyllt tjugo, men flyttat till Stockholm och en andrahands-etta och fick elljusstaken i present av mina föräldrar – det var obligatoriskt att ha en sådan när advent närmade sig.

Det är minst lika obligatoriskt i dag. Och nu har folk inte en elstake, de har flera. Inte sällan en i varje fönster, i kombination med stjärnor i trä, papper och metall. Och levande ljus, självklart. Det har hänt att jag fått nytillskott till elstaksförrådet, men jag har på ett eller annat sätt låtit exempelvis en röd och en vit ”försvinna”. Min gamla Åviken-modell i metall och trä passar mig däremot precis, den rostar lika lite som annan gammal kärlek.

Visst vet ni också att den elektriska ljusstaken från början är en helsvensk uppfinning? Oscar Andersson hette göteborgaren som fick den briljanta idén, på 1930-talet. Se där ännu en originalprodukt som man skulle ha velat komma på själv! Det lär säljas en miljon elstakar om året fortfarande. Då undrar jag bara hur det kan komma sig – är det endast min gamla som fortsätter lysa, trots sin ålder på 40+?

För när julen närmar sig blir jag lika förundrad gång efter gång: Va? Fungerar den i år också? Hur är det möjligt?
Jag har naturligtvis fått byta en och annan glödlampa. Kanten runt lampfoten är lite hackig och skadad. Och dessutom har jag alltid släckt staken precis så som man inte ska: genom att vrida på en lampa så att hela härligheten slocknar. Ändå envisas den med att sprida sitt hemtrevliga, julaktiga sken.

Öppnar man nu dörren lär julen stå där utanför, sägs det. Dan före dan och allt det där. Och årets kortaste dag är passerad. Vi går mot ljusare tider, inte bara tack vare elstakarna. Men ett tag till är de till god hjälp. Allt tack vare Oscars lysande idé.

Copyright Klimakteriehäxan