När skönheten vissnar

När pionknopparna kommer in är de granna mörkrosa kulor, stora som pingisbollar. I rumsvärmen slår de ut, fantastiska blommor, minst femton centimeter i diameter. På natten får de vila i svalkan på balkongen, knyter sig igen kring ståndare och pistiller. För att breda ut kronbladen igen så snart de hämtas in på nytt när det är frukostdags.

En hel vecka har vi hållit på så där, pionerna och jag. Men ingenting varar ju för evigt, alltså inte heller den här sortens blommor. Plötsligt hör man ett litet men tydligt ljud, det kan inte kallas för duns, bara en försiktig antydan om material som möts. Första bladet har lossnat och träffat den hårda bordsytan vasen står på. Snart följer resten efter. Fast fantastiskt nog blir det njutbart för ögat även då.

Den åldrade skönheten i förfall ligger där och poserar. Tål att förevigas, tänker jag och tar fram kameran. Även om jag strax därpå förpassar mina pioner till sopnedkastet. All skönhet vissnar ...

Copyright Klimakteriehäxan