måndag, september 08, 2014

Sånt vi absolut inte behöver

Nykomling i mina skåp. Var det en gång en gräddsnipa?

Får man inleda veckan med en liten gåta?
Vad är det du absolut inte behöver men ändå vill ha?
Vad är det som är gratis men ändå dyrbart?
Vad är det som är gammalt men ändå blir nytt?
Vad är det du helt enkelt inte kan avstå ifrån fast du inte har en aning om hur du ska använda det?

Svaret är faktiskt väldigt enkelt och jag tror att många med mig ställs inför detta dilemma mellan att ha och inte ha, långt ifrån Ernest Hemingways thrillerartade historia från 30-talet. Men från den tiden kan gåtans svar absolut komma.

Det jag tänker på är arvegods. En dag står man där i en övergiven bostad, övergiven därför att den som kallat den sitt hem har dött. Spåren efter livet är oändligt många. Prylarna i badrummet, så personliga. Kläderna som kanske kan gå till återvinning. Böckerna, alldeles för många, och dessutom åtskilliga som man borde läsa.

Men det som är allra svårast att hantera, det är ändå prylarna. Långt ifrån alla, naturligtvis, det som är avskavt i kanterna, sprucket och lagat, fullständigt otänkbart att ta i bruk igen, det går ju bort. Men småsakerna, de där som vi minns, som betytt något för historien! Något som ett barnbarn köpte som present för egna pengar. Duken som broderats i tusen timmar. Skålen som kom hem från slöjden. En klenod som alltid betraktats som värdefull, fast vi nu vet att så var det inte. Likväl är affektionsvärdet högt.

Farfars cigarrsnoppare stod på hans rökbord.
Självklart måste mycket slängas eller gå till second hand-butiker, både Frälsningsarmén och Stadsmissionen har vi inom räckhåll. Ändå står vi där med bilen full. Farfars cigarrsnoppare, vad ska jag göra med den? Var kan vi lägga ryamattan som svärmor knutit, passar den över huvud taget nånstans? Pokalen som pappa vann i en skyttetävling och var stolt över, den är det väl ändå bara att hiva?

Så där håller det på. Och på något mystiskt vis fylls lagren på här hemma. Bara för att nästa generation ska stå inför samma problem.
Det är naturligtvis alldeles galet. Men i nuläget har jag inte gåtans lösning, bara svaret: arvegods.

Copyright Klimakteriehäxan

3 kommentarer:

Musikanta sa...

Håller fullständigt med dig - så sant
! Såg någon gång ett städprogram där någon av dem som hade kommit för att röja upp sa: "Och här gömmer du alla onödiga prylar". Precis som jag gör, gömmer min mammas franska porslinsuppsättning med hundra delar (minst) i alla nederskåpen i bokhyllan och pappas och farfars respektive uppslagsverk uppe i denna.
När ska man ta sig samman och ge/slänga bort allting onödigt som man omger sig med?
Ingrid

Klimakteriehäxan sa...

Suck, Ingrid - det kommer väl inte att ske ... fast ambitionen finns där! Men jag tycker att min lilla ärvda kanna (efter farmor?) är fin med en liten ros i!

♥ Hannele på Hisingen sa...

jag vet... ingen behövde något när gammelmormors hus skulle tömmas... inget hade slängts på 70 år. Alla hade sina fulla hem... ändå kom även en del möbler till barnbarnens hem, nu vidare till 4:e generation, fin 30-tal. Jag tycker det är fint att skåla med hennes glas på nyår, glas som vi diskar för hand....