torsdag, augusti 18, 2016

Ett dödande slag – #tbt

En gång hände det. Det som inte får hända.
Min pappa slog min mamma.
Det var ett dödande slag.

De var ett lyckligt par i över trettio år. Inga stora stormar som märktes. Där fanns mycket kärlek och ömsesidig respekt.
Men den här natten var inte som andra. Mamma somnade först och sov gott i sin säng. Pappa låg klarvaken. En pigg sommarfluga hade trasslat sig in genom en dörr- eller fönsterspringa i ett obevakat ögonblick. Den hade inga planer på någon dygnsvila utan flög energiskt omkring i sovrummet. 

Surrandet från flygturen störde inte mammas snusanden, men pappa hörde den hela tiden och – jag vet precis hur det är, har nyss varit involverad i ännu en intensiv flugjakt – för varje loop insekten gjorde i luften verkade det som om volymen på surret skruvades upp.

I vårt kök finns, har alltid funnits, en flugsmälla. En gammeldags konstruktion: perforerad plastplatta på ett skaft av ståltråd. Pappa steg ur sängen, tog trappan till nedervåningen i stora kliv, slet tag i flugsmällan och återvände till sängkammaren.

Väl där började jakten, den ljusa sommarnatten gjorde att flugan syntes och pappa måttade och klippte till. Flugan lyfte en nanosekund innan smällan landade. Historien upprepade sig gång efter gång. Det var David/flugan mot Goliat/människan, och det såg ut som om David än en gång skulle avgå med segern. En blomkruka strök med, ett par böcker for i golvet, men mamma sov lugnt vidare.

Så landade flugan, igen. Denna gång på mammas panna.
Pappa såg sin chans, igen, siktade. Slog. Rakt i hennes ansikte.
Mamma vaknade med ett skrik och såg en snudd på vansinnig man hänga över henne med ett nyss avfyrat vapen i högsta hugg.

Om det blev nån mer sömn den där natten förtäljer inte historien, men när chocken lagt sig skrattade hela familjen åt det inträffade. Pappa var lite ångerfull, men bara lite … det hade ju handlat om en nödsituation!

Och jag förstår honom blott alltför väl. Så här års verkar allehanda flygfän väldigt sugna på att tillbringa nätterna inomhus. Om det så bara är en enda extra individ i rummet när det är sovdags är läget glasklart, det vill säga sömnfritt. Jag far runt i rummet, upp och ner på stolar, kliver i och ur sängen, hytter och slår med hoprullad tidning, fast jag vet att det enda rätta vore att hämta den där flugsmällan. 

Enstaka gånger går det att fösa ut den ovälkomne besökaren tillbaka ut i naturen genom fönstret. Men skulle den välja att landa i ansiktet på en sovande i samma rum skulle jag antagligen, utan att tveka, göra som min far och klippa till, hårt, bestämt, i avsikt att döda förstås.
Den där speciella sängkammarflugan då, den där gången för länge sedan?
Jo, den dog faktiskt (det avslöjade jag ju redan i rubriken)!

Copyright Klimakteriehäxan

7 kommentarer:

Anonym sa...

Skilda sovrum har vissa fördelar.

ulla laiho sa...

... tänker tyst och skriver osynligt ... tycker också att flugorna och jag ska ha skilda sovrum ...

tant Hannele sa...

haha, skulle nog inte smälla på maken ❤️

Klimakteriehäxan sa...

Framför allt om flugor och människor har skilda sovrum tänker jag ...

Cicki sa...

Vi har klarat oss ifrån nattliga flugor men har istället varit terroriserade av getingar. Vid fyra tillfällen de senaste veckorna har vi haft getingar i sovrummet. Som tur är har de varit slöa och rätt lätta att slå ihjäl. Det märkliga är att vi bor på åttonde våningen och det är sällan insekter verkar vilja flyga så högt. Men slöa getingar lyckas tydligen. Jag riktigt ser hur de tar sats uppåt. När de kommit till åttonde våningen så vinglar de helt uttröttade genom vårt sovrumsfönster för att landa i någon av våra sängar. Förra året lyckades sambon bli stungen på höften av en sådan där slö höstgeting. :-)

♥ Hanneles bokparadis sa...

(man kan inte få både och; antingen stängda fönster eller mörker i sovrummet)

Klimakteriehäxan sa...

men Hannele det är väl just det man kan? Stängt fönster, mörkt rum? Själv vill jag ha öppet fönster (med myggnät), är inte i behov av mörker för att sova.