Ännu en gammal goding

Årets sista helgfråga från Mia i bokhörnan är också den tredje i julversionen och den sista med klädd gran bredvid syrenerna i vinjetten: Tipsa om en bok du läser eller har läst!

Den jag läser just nu har ni (nästan) alla redan tagit er igenom, så det är ingen vits att tipsa om den (Klas Östergren: "Julrevy i Jonsered"). Återvänder därför till ännu en gammal goding: "Blommor till Algy"  (Flowers for Algernon) av Daniel Keyes som kom ut 1966. 

Mitt slitna ex.

Mitt ex ser riktigt slitet ut, för detta är en roman som i mitt tycke inte liknar någon annan och därför kan läsas igen och igen. Vilket jag har gjort. Har också nämnt den här på bloggen flera gånger, men det har ni nog glömt?

Huvudperson är en ung man med funktionshinder. Han kan inte läsa, inte skriva, förstår inte mycket av det som pågår runt honom, har inga relationer till andra människor.  Folk driver med honom, lurar honom så att det gör ont att läsa. Men så kommer han under en behandling som provats ut på labbråttan Algernon och den mest fantastiska utveckling börjar ... killen blir till och med förälskad och kärleken besvaras! 

Ny utgåva.

Keyes grundar delar av historien på egna erfarenheter han gjort som lärare i engelska för barn med speciella behov. En pojke bad att få gå i "vanlig" klass, fick det – och Keyes såg en dramatisk förbättring, vilket fick honom att fundera kring hur mycket ett barns intelligens kan påverkas genom uppmuntran och träning.

Jag har läst boken på engelska och har svårt att förstå att den faktiskt finns översatt, för det måste ha varit en näst intill omöjlig uppgift, eftersom mycket handlar om språkutveckling. Att historien fascinerat många står utom alla tvivel, den har gjorts i både teater-, tv- och långfilmsversioner och använts i utbildningssyfte. Storyn både rör och berör! Och, märk väl, jag har inte avslöjat hur det slutar!

Copyright Klimakteriehäxan