fredag, november 24, 2017

Vackert rött mot blå bakgrund

Före ...
Har någon sett till några musöron på björkarna där ute? Inte? Synd!
Jag har inte heller sett några, men nu beskar jag rosen i alla fall. Hårt. Mot alla regler, jag vet.

Det gick helt enkelt inte att vänta in de där första bladanlagen. Eftersom klimatet numera är av den blåsiga sorten har vindarna greppat tag i rosens grenar, slitit loss spaljén från husväggen och burit sig allmänt illa åt.
Nu hängde det fullt med tunga nypon i klasar och nästa vindpust hotade att ta med sig alltihop, inklusive en bit av väggen ...

Frågan är om jag inte borde fortsätta på den inslagna vägen och amputera den ända nere vid fotknölarna, rätta till spaljén och sedan hålla tummarna för att vi på nytt kan få njuta av vackert röd blomsterprakt som gör sig så bra mot den blålereblå (jo den heter så, färgen) bakgrunden. Så sent som i juli sjöng jag dess lov här på bloggen ... det var då det ...

... och efter ...
Viss skillnad eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, november 23, 2017

Nu närmar det sig ...

Mia, hon med bokhörnan, känner av att det går mot advent och har redan så smått börjat förbereda sig. Helgfrågan infann sig antagligen nästan som av sig själv:
Hur är det med bloggen, har du någon kalender? Eller brukar du "julpynta" bloggen?

Nej, adventskalender blir det ingen i år – i fjol tittade vi på den i SvT som var jättebra, men årets ser inte särskilt lovande ut. Och på bloggen har jag aldrig haft riktig "nedräkning" till jul. Klimakteriehäxan blir förresten tonåring i december!

Julpynta bloggen? Nej det blir det nog inte heller. Fast en eller annan julblomma kan förstås smyga sig in, och varför inte en liten tomte precis i slutspurten ...?

Och så slänger Mia som så ofta med en bonusfråga: Vad ska du göra i helgen?
Svar: så lite som möjligt. Vore bra om vädret tillät en rejäl promenad, dock!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 20


TUPPREPA

-I svallvågorna efter #metoo dyker ett nytt verb upp. Betydelsen är logisk när man väl fått den förklarad för sig: en kvinna lägger fram ett förslag. Ingen bryr sig. En man snor hennes idé och presenterar den, tupprepar den alltså, och vips! får den acceptans och genomslag. På engelska har begreppet redan funnits, som "hepeater". Lena Edlund heter hon som kommit på den svenska varianten. Med tillägget att när man tagit till sig budskapet kan det betraktas som "tuppfattat". Bra va?

Copyright Klimakteriehäxan

Spetsigt värre ...

Allting går igen.
Så är det bara. Trender som av en eller annan guru utropas som sista skriket, som något revolutionerande nytt är praktiskt taget alltid bara något som går i repris. Det gäller inte minst i modets värld.

Jag undrar för vilken gång i ordningen man nu kan läsa att djurmönstrat är säsongens hetaste när garderoben ska förnyas. Men så har det ju varit i ungefär trettio år! Inget ont om leopardfläckar eller sebrarandigt, men varför ska man påstå att det är nytt?

Så har vi det där med spets. I princip exakt samma sak: kvinnor har gillar spetsar sedan urminnes tider. Vi har haft dem som kragar, som detaljer, i hela klänningar eller tunikor eller varför inte som långbyxor (såg ett par urläckra, vida spetsbrallor härom dagen, men jag ska ju inte på något sådant kalas ...)

Och så har vi spets i långa ärmar som låter huden lysa igenom och accentuera det eleganta mönstret av blommor eller vad det nu kan vara. Precis det hade jag också 1964 eller var det 1965? På den tiden gick jag en gång i månaden till Pressbyråns kiosk vid järnvägsstationen i Arvika och köpte vad jag tror var stadens enda exemplar av franska modemagasinet Elle.

Visst tog det lite tid att läsa text på franska, men man kunde ju koppla av med bilderna! Det var då jag såg det: en enkel, slät svart klänning med genombrutna spetsärmar och likadan strumpor. MÅSTE HA skrek hela min kropp, fast i största tysthet. Jag skulle ju på fest också! Och var redan försedd med den svarta basklänningen, som jag själv sytt i tunn jersey.

Men hur skulle jag åstadkomma spetsärmar? Lösningen hittade jag i någon annan damtidning, minns dock inte vilken. Fast där fanns den, annonsen från Twilfit som förkunnade att man nu hade fått in svarta spetsstrumpor, för den modemedvetna.

Twilfit låg ju i Stockholm, och kanske bara där på den tiden? Nya problem att lösa. Jag hade dock en moster i Sollentuna! Ringde henne, la fram mitt ärende. Och tro det eller ej, denna obeskrivligt snälla människa tog bussen till Staden, köpte två par strumpor och skickade dem med posten. De kom dessutom fram i tid, brev gjorde det på 60-talet.

Hemma i mitt inackorderingsrum satt jag sedan med sax och nål och tråd. Det ena paret förvandlade jag till ärmar, det andra hamnade förstås på benen. Precis som på bilden i Elle!
Sömnadsäventyret kostade mig en eftermiddag när jag hävdade huvudvärk och skippade ett par lektioner.
Men ingen hade häftigare klädsel än jag på det där kalaset.

Nu skulle jag kunna reprisera det där, utan att behöva sy ett endaste stygn själv. Plaggen på bilderna är bara några av många som finns i butik just nu. Men det blir ingen repris för min del. Som vanligt fattas det där kalaset, det "rätta" ...
Och franska Elle har jag inte köpt på mycket, mycket länge.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, november 22, 2017

Dagens ord 19


LIVMODERBÄRARE

-En representant för Feministiskt Initiativ föreslår att personer upp till 19 års ålder ska få tillgång till gratis mensskydd, som en jämställdhets- och integrationsfrämjande kommunalpolitisk åtgärd i Malmö. Och de som ska kunna dra nytta av reformen, om den går igenom, benämns konsekvent just "livmoderbärare". Kvinnor och tjejer gör sig inte besvär ...! Det krävdes någonting sådant för att jag skulle komma ihåg att jag för länge sedan börjat hålla utkik efter ord med lite egen klang. Ska försöka hålla ögonen öppna lite bättre framöver. Om man kikar bakåt har jag bl a uppmärksammat SLÄTGÖRING och STÄNKÄLG, om du undrar.

Copyright Klimakteriehäxan

Återvinning!

Ni som brukar hälsa på här på bloggen vet att jag är väldigt förtjust i återvinning på alla möjliga sätt. Alltså blev jag glatt överraskad när jag tittade lite närmare på bordsdekorationen på restaurangen när vi åt lunch på Fotografiska museet härom dagen.

Man tar en flaska, kanske av vintyp, gärna en grön. Man lyckas dela den på mitten (OK, jag vet inte exakt hur man gör det ...) och vips har man en ljusstake och en blomvas som till och med matchar varandra! Den lilla blomman står i en sån där provrörsliknande plasttuta som man kan få exempelvis orkidéer i.

Slutbetyg: snyggt, påhittigt och miljövänligt. Mer sånt!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, november 21, 2017

Tack, men nej tack ...

Johanna, hon i deckarhörnan ni vet, bestämmer ämnet för en liten topplista vecka efter vecka. En högst personlig lista med fem "nummer" varje gång. Nu skriver hon så här:
Det är ofta mest fokus på det positiva, böcker som vi gillar och placerar högt på olika typer av listor. Men idag är det dags att plocka fram surkarten i oss alla och lista vilka böcker vi inte gillat hittills i år. Besvikelser, de som inte hållit måttet, eller som direkt bör avrådas ifrån.

Jaha, alltså läge att plocka fram surkarten inom mig ... den finns där, alldeles säkert, fast jag brukar försöka hålla den i schack. Men nog blir en och annan bok man läser en sådan som framkallar reaktionen "tack, men nej tack ...!"

Ellen DeGeneres gillar jag sedan lång tid tillbaka. Därför köpte jag hennes "Seriously … I´m kidding" men det var faktiskt mest en lång gäspning, ett försök att sälja bok på ett känt namn trots att texten absolut inte bar. Fick inte följa med hem från semestern.

"Det hemliga brödraskapet i Wien" av Ingar Jonsrud är en norsk storsäljare och internationell framgång. Jag hade svårt att hänga med, tyckte den inte var spännande nog, bara tillkrånglad.

En gammal trevlig och framgångsrik kollega, Thorleif Håwi, gav ut sina memoarer under titeln "Söndag morgon". Baksidestexten lovade mycket mer än boken levererade, det blev väldigt mycket namedropping på folk i reklamvärlden som inte sa mig ett skvatt.

Och så ska jag sticka ut hakan och knorra om två romaner som praktiskt taget alla höjt till skyarna. Först Linn Ullmanns "De oroliga". Hade inte fått många att engagera sig om det knäppa föräldraparet hetat Inger och Olle Svensson. De utdragna icke-samtalen mellan far och dotter blev närmast pinsamma.

"Mambo i Chinatown" av Jean Kwang läste jag ut bara härom dagen. Jo, den har sin charm, men är alldeles för förutsägbar! Litet plus dock för insikten i hur "amerikanska kineser" kan leva.
Nu ska jag kolla vad andra bloggare ruttnat på när de suttit nedsjunkna i sina läsfåtöljer. Alltid kan jag väl hitta någon titel som bör undvikas!

Copyright Klimakteriehäxan 

måndag, november 20, 2017

Godis är gott!

Visst minns ni precis som jag när någon, kanske Fruktfrämjandet, lanserade sin slogan: "Frukt är också godis!"
Nog för att man kan hålla med.
Men försök slå i en unge att det går lika bra med en mandarin som en Dubbel-Dajm. Chansen att du lyckas är väl sisådär en på tio. Högst.

Ändå väljer jag att börja i den nyttiga änden, med en frukt. Men eftersom jag inser hur verkligheten ter sig kompletterar jag med något ur den där förföriskt färgglada hyllan som står inom perfekt räckhåll när det är kö till kassan.

Att det ska serveras godsaker i bloggvärlden just nu beror huvudsakligen på att Gems Weekly Photo Challenge har som tema just GODIS denna gång.
Så om du törs  man kan ju bli väldigt och ohälsosamt sugen – klickar du på länken och hittar godis i massor!


Copyright Klimakteriehäxan

söndag, november 19, 2017

Så var det dags ...

Vi vet ju att dagen måste komma. Den som har med sig den första snön.
Det var i dag.
Inte mycket till snötäcke, inget för skidåkare, inget för barn att skapa roliga gubbar av.
Men ändå.
Nu ligger den där. Osäkert hur länge, men ett tag i alla fall.

Och sedan kom solen ...
Copyright Klimakteriehäxan

fredag, november 17, 2017

Sista chansen på Fotografiska

Söndagen den 19 november är sista dagen med Paul Hansens bilder på Fotografiska museet. Det är en imponerande och gripande utställning av valda exempel från hans många år som pressfotograf i världens alla möjliga och omöjliga hörn. Han har en bra förklaring till vad god nyhetsjournalistik är, en förklaring jag inte tidigare mött: Det gäller att komma först av dem som kommer för sent.

Utställningen heter "Being there" och ja, Hansen har verkligen varit på plats. Massor av information finns att hämta, dessutom har man följt honom med filmkamera i arbetet i Mellanöstern. Flyktingkrisen skildras utan filter, så att säga. Liksom kriget i Syrien och afrikansk svält. Lidandet finns i nästan varje bild och värst är det givetvis att se alla barn som drabbats.

Jag är glad att jag tog mig dit innan det var för sent, fast "glad" är ett konstigt ord i sammanhanget. Dock kan vi nog alla behöva en påminnelse om hur förskonade från elände vi ändå är.

Men lite uppiggad blir besökaren i alla fall av att gå en trappa upp och in på Höstsalongen, som pågår till och med den 3 december. Där träffar man bland annat en 15-årig tjej från Mongoliet som brutit könsvallen för jakt med örn! Hon är till och med världsmästare! Och bilderna på henne, tagna av Erik Nylander, är också mästerliga.

Vissa fotografier täcker hela väggar på muséet. Effektfullt!
Copyright Klimakteriehäxan (och Poul Hansen, förstås)

Novemberljus

Det är så här års konsumtionen av stearinljus skjuter i höjden med sällan skådad hastighet. Vi behöver lite extra lyskraft när skymningen kryper på oss.

Så fram kom nu härom dagen ett gammalt Ikea-fynd. Kanske är det tänkt att vara en adventsstake, men det bryr jag mig i så fall inte om, det är faktiskt inte dags för det än. Alltså tänder jag fyra ljus på direkten och hoppas att någon därute i mörkret också fångar en skymt av mina små levande lågor.

Men då dyker frågan upp: om man nu ska fotografera köksfönstret med de där ljusen  ska man då göra det med eller utan blixt?
Ja vad tycker ni?
Bilden ovan med, den under utan. Självklart. Samma gamla Årstabro i bakgrunden på båda. Samma löksamling i staken också.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, november 16, 2017

Eget i bokhyllan

På torsdag delar Mia ut veckans helgfråga, till allmänt besvarande och, så småningom, beskådande. Så här lyder den denna gång:
Hör du till dem som vill skriva en egen bok? Vad skulle den handla om? (Tillhör du dem som redan skrivit en eller flera böcker, ja, men passa på att göra lite reklam för dina alster.)

Redan som barn drömde jag om att bli författare.  År 2008 kom äntligen min första bok. Den heter som min blogg, "Klimakteriehäxan", och består i princip av tidlösa inlägg från mina första fyra bloggarår. I det allra första kapitlet får man veta hur jag blev just "Klimakteriehäxan". "Bra läsning för folk med humor" skrev någon recensent. I den får man vara med när mina ungar blir allt större, min föräldraroll förändrad. Ett och annat tips kan andra mammor hitta. Tvättstrejken var exempelvis en riktig succé!

Sedan gick tiden och inte förrän 2014 kom min nästa bok, avsedd för yngre läsare, de där i den så kallade bokslukaråldern. "Dela lika" handlar om Cilla som hamnar i ett läge som väldigt många svenska ungar hamnar i: mamma och pappa flyttar isär och dottern ska "veckopendla" mellan föräldrarna. Det blir förstås diverse förvecklingar ... och rätt stor chans till igenkänning.

Nummer tre av mina "hemgjorda" alster kom från tryckeriet precis till bokmässan samma år. "Att vara yngst är ett handikapp som går över" får man väl betrakta som en sorts självbiografi, med mycket minnen och möten från mitt liv som journalist i femtio år. Lunch med en massmördare är en historia. Eller ta mötet med skoputsarpojken i Tegucigalpa, huvudstad i Honduras. Jag brukar säga att jag tror att han (om han lever) minns mig lika bra som jag minns honom.

Den som vill veta mer kan med fördel klicka på bilderna av böckernas omslag (gjorda av den begåvade Helene Åberg) i spalten till vänster här. Då hamnar man på böckernas egna sidor, med recensionsutdrag (har bara fått snälla!), läsarkommentarer och lite annat runt omkring. 

Nu har det gått tre år igen, och inte har jag fått ut något mer alster. Men jag har inte gett upp. Jag har idéer, bra idéer tycker jag själv.
Tyvärr är det inte alldeles enkelt att skriva böcker. Och lyckas man väl skriva dem kan den vara ännu mycket svårare att få någon att ge ut dem ... sedan ska folk köpa dem också, det är tanken ... Lätt som plätt? Nej.

Mia slänger med en bonusfråga: Har du börjat "tjuvlyssna" på julmusik än? Någon favorit? 
NEJ. För tidigt. Men Niklas Strömstedts "Tänd ett ljus" har blivit någon sorts favorit, när det är dags. Och Tommy Körbergs gamla julskiva kan också tänkas komma fram i år igen.

Copyright Klimakteriehäxan

Spillt och klart!

Snart dags att duka till fredagsmiddagen. Vad blir det på tallriken? Och hur ser bordet ut? Det där med duk verkar vara tämligen omodernt. Har man lagt på en, tvättad, manglad, ja kanske rent av struken, så går det oftast inte lång stund innan första fläcken är ett faktum och jobbet ogjort.

På den här asiatiska restaurangen i Louisville, Kentucky, hade man förstått det. Samt agerat därefter. Uppenbarligen hade en inredare/designer fått i uppdrag att skapa bordet vid vilken ingen behövde skämmas för att spilla. Duken var avskaffad. Nudlarna och ätpinnarna låg redan på den vita bordsytan, som lätt kunde svepas av med en trasa när måltiden var över och tallrikarna tomma.

Kanske är det inte en idé att ta efter hemma, men håll med om att det är riktigt snyggt. Lättskött dessutom, definitivt! För oss som inte älskar att mangla och stryka ...

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, november 15, 2017

Med grannen på väggen

Året kan ha varit 1969. Vi var rätt unga då, Ulf Hinders och jag. Båda jobbade vi på Expressen, jag som journalist, han i vaktmästeriet. Hans pappa var konstnär, Björn Hinders, kanske mest känd som tecknare. När sonen började i faderns fotspår vet jag inte, men efter att våra vägar skilts (vi slutade på tidningen båda två) visade det sig att vi blivit grannar på Södermalm.

Vi sprang helt enkelt ihop i den lokala matbutiken och jag sa "Men är det inte ...?" och han sa "Jo men visst är det ...?" Då hade ändå mer än trettio år gått.
Det visade sig att han (och pappan) och jag bodde på var sin sida om järnvägsbron i Tanto. Jag i ett av de stora flerfamiljshusen, han i den gula fina villan som faktiskt nästan ligger under bron.

Ibland håller Ulf och hans fru öppet i "Von Bysings Kafé", på villans framsida. Då kan man fika och ta sig en matbit, och samtidigt få en glimt av det herrn i huset verkligen sysslar med: konst. Han har utvecklat sin egen stil, lite slarvigt beskrivet: många färger, mängder av detaljer. Fantastiskt fina målningar som han företrädesvis färdigställer på nätterna när vi, hans grannar, satsar på den välbehövliga skönhetssömnen.

Länge har jag velat ha en Hinders hemma, men det har liksom inte blivit av. Våra väggar gapar absolut inte tomma, jag har genom åren samlat på mig konst som ligger mitt hjärta nära. Något "behov" av fler konstverk kan man inte påstå att det föreligger.

Så idag stod jag öga mot öga med en verkligt fin stadsbild signerad Ulf Hinders, till vad jag tror var ett fyndpris dessutom. Jag slog till, behövde inte fundera länge. Finns det hjärtrum finns det humhum, ni vet!

Och nu hänger den där! Kanske får den byta plats så småningom, men det är en senare fråga. Just nu är jag bara glad och nöjd! Härligt att ha grannen på väggen!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, november 14, 2017

Amerikanska deckare jag minns

I Johannas deckarhörna är ännu en topplista pålyst i dag.
Temat är amerikanska deckare och thrillers. Enskilda böcker eller kanske ett helt författarskap, nu vill jag se era favoriter! skriver hon.

Joseph Wambaugh var själv polis i Los Angeles innan han började skriva suveräna böcker. "The Onion Field" var den första jag läste, och sedan var jag fast i åratal. Wambaugh byggde ofta på verkliga kriminalfall och också på det ständigt pågående flyktingdramat vid mexikanska gränsen. Det var också hans författarskap som låg i botten när "Hill Street Blues" blev en superpopulär tv-serie i polisgenren, och flera av hans historier har filmats. Tyvärr har hans senare romaner inte riktigt kommit upp i hans gamla klass.

Cormac McCarthy skrev "No Country for Old Men" och den är rejält våldsam, så den borde jag inte gilla. Men det gjorde jag ändå!

Gillian Flynn tror jag har mycket mer att ge. Ser fram emot hennes nästa! Flynn snor därmed listplatsen från Patricia Cornwell, hon med Kay Scarpetta, rättsläkaren.

Qiu Xiaolong är visserligen född i Kina, men lever i USA sedan 30 år och skriver på engelska. Hans deckare utspelar sig i det gamla landet, och han har fantastisk förmåga att få mig att tro att jag har varit i Shanghai ... det har jag inte! Men det blir spännande med den exotiska miljön och polistraditioner vi inte känner igen från någon Beck-film precis. Amerikansk? Hm. Gränsfall ...

Stephen King går inte att förbigå på denna topplista. Mästerlig, produktiv, så läsvärd! Kul också att ta del av hans tankar om skrivande. "On Writing" heter den boken.

Där har ni fem lysande skribenter som finns i min bokhylla och som skrivit böcker jag minns. Klicka på länken och kolla in fler topplistor, det kan leda till massor av bra lästips!

Copyright Klimakteriehäxan