Hänt i veckan

Dags för ännu ett veckoslut. Är det slutet på en tämligen vanlig vecka i en inte alldeles vanlig majmånad i ett ganska ovanligt år? Elisa Matilda ställer fem fredagsfrågor som kan mana till lite eftertanke:

1. Vad i veckan fick dig att längta efter något? Den grå molntunga himlen som blötte ner allt och alla fick mig naturligtvis att längta efter solen.
2. Vad i veckan fick dig att sakna något? Saknar Dottern hela tiden, pandemin håller oss så långt isär.
3. Vad i veckan gav dig lyckokänslor? Tanken på barnbarnets ljuvliga skratt.
4. Vad i veckan fick dig att fundera? Uppgifterna om att märkligt många inte verkar vilja ha vaccin mot covid 19. Kan inte fatta det.
5. Vad i veckan fick dig att vilja testa något nytt? Ett tidningsrecept (med frestande foto) fick mig att baka en focaccia i går. Har jag aldrig gjort förr, bakar över huvud taget nästan aldrig längre. Det här blev dock ingen hit ... Uppdatering: det blev det visst det! Barnbarnet åt en rejäl bit med god aptit!

Copyright Klimakteriehäxan

Tårdrypande

Ute regnar det och Mia i bokhörnan tycker visst att vi ska ha det lite blött även inomhus, för i denna veckas helgfråga undrar hon: Vilken bok har du gråtit till allra mest?

Här måste det bli en trio. "Love Story" av Erich Segal fick mig att snyfta hejdlöst. Det blev också film 1970 med Ali McGraw i huvudrollen som den unga kvinnan som drabbades av cancer och dör. Ryan O´Neal spelar hennes pojkvän, och ur den här historien finns ett citat som har evigt liv: "Love means never having to say you're sorry."

Min andra gråtbok skrev Vilhelm Moberg in inte bara i mitt hjärta utan i hela folksjälen. För när den döende Kristina biter i astrakanäpplet från Småland med Karl Oskar vid sin sida, då måste man gråta. Fast det finns fler starka scener i Utvandrar-serien: flickan som föräter sig på gröten, eller när man nödslaktar oxen för att dess kroppsvärme ska rädda barn från att förfrysa.

En svensk odödlig roman till blir det: "Kejsaren av Portugallien" av Selma Lagerlöf. Den ömme fadern vill sin dotter allt gott, men hon tar sitt öde i egna händer och jag känner så starkt för honom, ända från dagen då han håller den nyfödda i sina armar och upplever en kärlek han inte visste fanns, till tiden då Klara Gullas liv i Stockholm är ljusår bort från hennes värmländska hemby och pappans vardag.

En bonusfråga hänger med, en som berör något som nog också fått folk att fälla tårar, först av oro och sen av glädje: Har du fått ditt vaccin eller väntar du på det? Jag väntar på spruta två, är så glad och tacksam att jag fått första dosen.

Copyright Klimakteriehäxan 

Den svenska uniformen

När jag ser mig om på promenaden tycker jag att det är konstigt att vi i Sverige alltid varit så negativt inställda till skoluniformer. Visst, de har funnits, men vi som gick som "vanliga ungar" i "vanliga" plugg, vi var inte ålagda att ha vare sig veckad kjol, knästrumpor eller en viss sorts jacka.

Som vuxna klär de flesta sig likväl i uniform. Så här års består den av täckjcka i varierande längd. Den är svart, mörkblå eller blyertsgrå. Råkar man få syn på en i avvikande kulör gör hjärtat ett glädjehopp. Under jackan långbyxor, oftast av jeanstyp, svarta eller mörkblå. 

På huvudet en stickad luva som går att dra ner ända över ögonbrynen. På fötterna svarta skor av gympatyp med vita sulor. Kring halsen en rejäl sjal i flera varv. Så där har vi svenskar i princip sett ut sedan oktober.

Nu måste det ju ta slut snart! Nu måste ju pastellfärgerna komma fram! Sandalerna ska släppa ut tårna på luftning! Någon sorts smickrande urringning ersätter halsduken. Och vad sägs om en vidbrättad stråhatt?! 

Men jag kan likväl slå mig i backen på att nån sval julikväll dyker dunjackan upp, för långt borta är den aldrig ... räkna med att den svenska uniformen återuppstår till hösten, lever kvar nästan för evigt. Och som vädret ser ut just i dag är det trots allt inte fel med något varmt, vindtätt och vattenavstötande. Uniform, typ.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Jo då, jag kan också ståta med uniform m/Sverige, tro inget annat ... 

Lättläst och lättsmält

En regngrå onsdag kan man alltid försöka pigga upp sig lite, när nu frukosten redan råkar ha tagit slut ... Så varför inte plocka upp Veckans kulturfråga från Enligt O?

Denna gång undrar hon: Vilka författares böcker läser du när du behöver något mer lättläst och lättsmält? Tål att tänka på!

Definitivt är det så att behovet av lättare läsning dyker upp med jämna eller ojämna mellanrum. Då är frågan: tar man något man tror sig känna till? Eller satsar man friskt på nytt och okänt?

Om jag ska vända mig till gamla bekanta kan det bli något av Arto Paasilinna, men han var väldigt ojämn. Superunderhållande när han var som bäst, tjatig när det inte funkade, inte på mig i alla fall. Rekommenderar "Harens år" och "Den ljuva giftkokerskan", varnar för "Åskgudens son"!

Riktigt rolig är också Erma Bombeck, gudabenådad amerikansk kolumnist publicerad i snart sagt varenda stor tidning i USA fram till sin för tidiga död i cancer. "When You Start to Look Like Your Passport Photo It´s Time to Go Home" dräller av pricksäkra och roliga sanningar, för att ta ett exempel. Jag är osäker på hur mycket som kan finnas översatt, men några titlar finns. Läs mer om henne här!

Chic lit ligger förstås också nära till hands. Helen Fieldings tidiga böcker om Bridget Jones, till exempel. Så underhållande! Bland dem som jag inte stiftat bekantskap med redan är jag lite nyfiken på Lucinda Riley, men vill jag vara på den säkra sidan tar jag en bok av Nora Roberts.

Behöver man mer än en kulturfråga så här på onsdagar kan man alltid titta på "Kulturfrågan Kontrapunkt" på SVT på kvällskvisten (eller på Play förstås). I och för sig inte alltid särskilt lättsmält. Stundtals blir jag ganska irriterad på både medverkande och programskapare, men det är kul om/när man kan svara, särskilt om deltagarna inte kan ...

Copyright Klimakteriehäxan

Grattis på namnsdagen!

Denna tisdag gäller det att få ihop en trio med böcker av författare eller med huvudperson som har namnsdag den här veckan, det är påbudet från Ugglan & Boken.

Oj! Får börja med att se vilka namn som är möjliga att satsa på. Sedan man införde "delade namnsdagar" blir det ett helt gäng på en vecka. Se här bara, från och med måndag till och med söndag: John, Jane, Monika, Mona, Gotthard, Erhard, Marit, Rita, Carina, Carita, Åke, Reidar och Reidun. Kanske alla hoppas på lite blommor och tårta? Låt oss fira namnsdagsbarnen!

Spontant dyker en titel upp, en favorit från när barnen var små: "Åke-boken" av Anna-Clara och Tomas Tidholm. Hennes naivistiska bilder och hans understundom rätt hejdlösa text gick hem hos oss, vet inte om paret Tidholms böcker anses omoderna numera? Om du har barn i din närhet tycker jag du ska pröva!

Jane Harper skrev "Hetta" (The Dry) som jag gillade. Det vore kanske en bra idé att leta upp något mer av henne. "En förlorad man" (The Lost Man) låter intressant. Det gör "Falska vänner" (Force of Nature) också.

Jane Austen ligger naturligtvis nära till hands här, men jag satsar på John Steinbeck i stället. Hans "Möss och människor" (Of Mice and Men) är en av mina stora läsupplevelser. Borde faktiskt läsa om den snart.

Nöjd med min trio skickar jag vänliga namnsdagsgratulationer till veckans alla potentiella festföremål, vare sig de finns etablerade i den litterära världen eller inte. Förvisso är det så att i en del kulturer är namnsdagen mycket viktigare att fira än födelsedagen. Och namnsdagstraditionen är betydligt äldre än födelsedagsditon!

Copyright Klimakteriehäxan

När böcker blir metervara

I vårt hem finns åtskilliga hyllmeter böcker. Jag vet inte hur många, men att det är många, det vet jag alldeles säkert. Inget problem mer än att det är svårt att trycka in nyförvärven, men jag tycker i princip att böcker är vackert, hör hemma i en människas bostad och dessutom kan berätta väldigt mycket om den som samlat ihop all den där litteraturen. Därför hamnar jag också ofta ohjälpligt framför bokhyllan när jag kommer hem till folk, kanske inte alldeles artigt utan snarare nyfiket i överkant ...?

Första gången jag mötte en person som sa sig anse att böcker är fula och inte ska synas om man ändå råkar ha dem, då hamnade jag i någon sorts chocktillstånd. Va? Fula? Gömmas undan? Tanken svindlade då och gör det än. Har heller inte stött på fler med denna för mig extremt underliga åsikt.

Majoriteten av mänskligheten som har möjlighet att välja tycker att böcker är snyggt. Det understryks mer än någonsin nu, när det blivit allt vanligare att köpa dem som metervara. Innehållet betyder då ingenting, eftersom de ändå inte ska läsas av någon. Böckerna ingår bara i heminredningen. Trendigt!

Det kan handla om att man köper ett uppslagsverk som ser pampigt ut. Eller så vill man ha ett par hyllor fulla med röda ryggar, för att i nästa avdelning gå på en annan färg. Skinnband, kanske? Pocket? Nä knappast. Ett ämne kan också väljas: arkeologi, förslagsvis, eller konst. En sorts återvinning är det hur som helst, och det kan man ju applådera, eftersom inget känns sämre än att slänga en bok i soporna. (Tror jag, kan inte minnas att jag gjort det en enda gång!)

I USA finns Books by the Foot som säljer böcker som metervara, priset ligger strax under 150 kronor per meter. "Rescuing millions of books since 1980" heter det i deras reklam. Och det behöver inte bara handla om gamla och begagnade böcker heller, det kan också dyka upp osålda överupplagor direkt från förlagen i de här "räddningsaktionerna".

Den som beställer några meter "gott och blandat" har förmodligen chansen att hitta en och annan riktig pärla när böckerna levereras. Men det troliga är väl att pärlorna aldrig blir upptäckta ... Då undrar jag bara en sak: jag vet ju att jag inte är ensam om att kolla innehållet i folks bokhyllor. 

Vad händer den dag man står där med beundran i blicken och intresserat börjar prata om någon av de där titlarna som kommit i leveransen av metervara? Vem blir det mest pinsamt för? 
Fast det är klart, det finns ingen lag som tvingar folk att bli bokläsare. Vilket förmodligen är tur. Trots allt.

Copyright Klimakteriehäxan

Källor: Boktugg, SR Kulturnytt, SvT Kulturnyheterna.

Skyltar att blänga på

Det stod bara en flaska kvar i hyllan, det fick avgöra saken: jag köpte Agneta Patrulls röda Blängvin från Sicilien, för 89 kronor.

Hade aldrig hört talas om vare sig vinet eller Agneta, men jag vet förstås vad "blänga" betyder. Hur det nu kan ha gått till när den här figuren fått sin egen vinetikett har jag inte lyckats klura ut. 

Men Agneta Patrull är en förmodat komisk tant, gestaltad av en man, med rötterna i "Småstadsliv", en show som tydligen varit på turné landet runt och dragit många skratt. 

Man har också lanserat hashtagen #guuvajävlafinduärkärringjävel, och  man kan köpa både kassar och handdukar med det "hejaropet" som text. Kanske något du vill skylta med? För 59 spänn kan påsen bli din. I så fall: här är länken. Passar i kasskampen, om du minns den!

Undrar du nu hur vinet smakade? Tja, enligt Systembolagets lista har det "fruktig smak med inslag av björnbär, mörka körsbär, peppar, hallon och lakrits". Jag vet inte riktigt ... men det var lättdrucket fast inget man minns. Tror inte heller att jag blängde mer än vanligt när jag drack. Måste inte köpa fler flaskor.

Så blir det ju inte alldeles sällan för oss som gillar skyltar och därför gärna köper vin beroende på hur flaskans etikett ser ut. Lite "riktiga" skyltar denna Skyltsöndag kan du säkert hitta via BP.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om att äta utomhus

Bild från Hemköp.

Jakten på Veckans mening fortsätter lördag efter lördag, på Skriv-Roberts initiativ. Det ska alltså vara något man läst den senaste veckan, klokt, roligt, tänkvärt eller nästan vad som helst som kan få en att hejda sig ett par sekunder extra. Denna gång väljer jag en mening ur Johan Lindbergs "ledare" i Ica:s kundtidning Buffé. Visst slår han väl huvudet på spiken, i alla fall en liten, med dessa rader som ligger perfekt i tiden nu när alla ska hämta fram sin grill?

Jag har alltid varit kluven till det här med att äta utomhus och tänkt att sådana som säger att allt smakar bättre när man är ute egentligen bara är stolta över att de har orkat anstränga sig att tända en eld eller bära med sig mat längre än från spisen till köksbordet.

Copyright Klimakteriehäxan

Sköna maj välkommen!

 

Copyright Klimakteriehäxan

Vad jag kan och vad jag hade velat kunna

Hur högtflygande planer har jag haft? Och hur har det gått med dem i verkligheten? 

Fem fredagsfrågor från Elisa Matilda. Idag lite av träda-fram-typen ...

1. Vad är något du håller på att lära dig? Botaniserar bland recept på för mig nya maträtter. Inte så avancerat!
2. I vilket ämne vill du förkovra dig mer? Skulle ha velat bli bättre på flera språk. Är generellt dålig på modern historia, men saknar det brinnande intresset. Önskar att jag skulle våga mig på att måla något, fast inte väggar då. Sedan vore det praktiskt att vara lite mer road av teknik rent generellt.
3. Karriärmässigt, vad ville/vill du egentligen bli? Författare. Men ju äldre jag blir, desto klarare är det: ett väldigt svårt jobb om man ska lyckas "på riktigt". Dessutom behövs en skaplig portion tur och bra tajming. Heminredningsarkitekt var jag också inne på. Och klädskapare.
4. Hur får du din kunskap? Läser, ser på tv, lyssnar på folk som vet mer. Såna finns det gott om ...
5. Vad skulle du behöva bli bättre på? Det mesta. Bättre tålamod vore bra! Jag är nog en rätt typisk journalist utan specialområde: kan lite om mycket, men allt om ingenting.

Copyright Klimakteriehäxan

Bilden från Vivienne Westwood-utställningen på Waldemarsudde.

Nej, det är inte Kungsan!

När jag inte har något svar att komma med på Helgfrågan från Mia i bokhörnan ägnar jag mig åt vårblommor i stället. Och nej, dessa japanska körsbärsträd står inte i Kungsträdgården, där folk flockas i dessa dagar för att njuta under det rosa taket.

De här träden som är smockfulla med blommor just nu, de står på Bysistorget vid Hornsgatan på Södermalm. Ingen trängsel, det fanns till och med plats vid fikaborden (fast jag hade inget sällskap så då blev det inget fika).

Om ni ändå är lite nyfikna på vad helgfrågan var så lyder den: Vilka av böckerna som är nominerade som kandidater till titeln Årets Bok har du läst? 
Inte en enda, det är mitt korta men uttömmande och helt ärliga svar.

Copyright Klimakteriehäxan

Mitt vår(d)träd

Tidigt 1900-tal.

Vi har en riktigt stor och grann lönn vid huset i Barndomslandet. Den är mer än hundra år gammal, det finns det bildbevis på. Så här års tror jag att den förvandlas till honungsfabrik. De gulgröna blomklasarna har just slagit ut, hela trädkronan surrar när solen lyser.

Det finns förståsigpåare (?) som tycker att lönnen borde sågas ner. Bara tanken gör ont. Det där trädet skänker inte bara behaglig skugga varma sommardagar, det ger hela stället karaktär. Visst, det blir otroligt mycket löv att kratta bort på hösten, men jag förstår inte hur vi skulle trivas utan lönnen. 

Minns hur man för ett antal år sedan högg ner alla träd som stod utanför vårt stora hus på Södermalm. En granne, en årsrik herre, stod och tittade. Han såg ledsen ut. Sa:
-Tänk att de ska bort allihop. Så tråkigt! Jag kommer verkligen att sakna grönskan.
-Men det ska planteras nya, försökte jag trösta.
-Jo visst, svarade farbrorn lite tveksamt och gav mig sen en blick som sa vad vi båda insåg: de nya träden skulle han förmodligen aldrig se växa upp.
Man ska vara rädd om träd.

Seden att plantera ett vårdträd på gården vid sitt bostadshus hörde till, så att säga, förr i tiden, troligen från 1800-talets slut. Oftast valde man ett lövträd, och det skulle bli en garant för husfriden, ett skydd mot onda makter. I vårt fall tycker jag det också ska kallas ett vårträd, om inte annat så för det årliga insektskalaset!

Nutid.

Trädets belackare påstår att det skulle kunna krossa nästan hela huset om det skulle falla offer för en rejäl storm. Ja, det vore sannerligen inte kul, det är lätt att hålla med om. Men jag tycker den ändå ser rätt frisk och stark ut. Så jag håller tummarna och fortsätter njuta av dess prakt ett tag till.

Det är som att ha en femton-tjugo meter (jag gissar) hög bukett med lysande vårblommor vid husknuten. En lyx inte alla kan ståta med!

Copyright Klimakteriehäxan

Vem skrev Årets Bok 2021?

Det har blivit dags igen att utse Årets Bok, i regi av Bonniers Bokklubb. Allmän omröstning under hela sommaren, fram till den 6 september. Var så god och välj!

Tolv titlar och författare tävlar om äran, och i Veckans Kulturfråga undrar Enligt O: Vilka favoriter har du bland de nominerade till Årets Bok 2021?

För egen del är det ganska säkert att jag inte kommer att rösta alls, eftersom jag nog tycker att man då bör ha läst hela dussinet innan man bestämmer sig. En titel vet jag att jag blivit väldigt nyfiken på: "Shuggie Bain" av Douglas Stuart. Flera av de andra vet jag lika bestämt att jag inte kommer att läsa, det gäller exempelvis "Vänligheten" av John Ajvide Lindqvist.  

Däremot kan jag tänka mig att ge "Stöld" av Ann-Helen Laestadius min tid, och sen vore det väl dags att jag också läser Christoffer Carlsson? "Brinn mig en sol" skulle jag kunna tänka mig.

Har man sedan bra koll kan man antagligen också svara på veckans bonusfråga: Vilka böcker saknar du bland de nominerade? 

Här måste jag ju än en gång bekänna min bristande orientering ... Fast jag noterar att Alex Schulman hamnat utanför, trots nya framgången med "Överlevarna" som ligger oläst i min hylla och väntar. Ser också att Karl Ove Knausgård saknas, hans "Morgonstjärnan" verkar annars ligga bra till både recensions- och försäljningsmässigt. Men i min att-läsa-lista tror jag inte den hamnar.

Copyright Klimakteriehäxan

I kort format

Ugglan & Boken, som vecka efter vecka efterlyser en tisdagstrio att läsa på ett visst tema, har denna gång valt noveller eller novellsamlingar.

Det är inte min starkaste gren eller största intresse, det där med berättelser i kort format. Visst har jag några novellsamlingar i hyllan, men jag tror bara John Cheever blivit läst rakt igenom, och det för så länge sedan att jag helt glömt dem, även om han kallats mästerlig just för sina noveller.

Karin Smirnoff. Foto SR

Men jag har, i brist på annat, lyssnat på en del av Sveriges Radios noveller. Nu har man just gett Karin Smirnoff  SR:s novellpris för året, för hennes "Missing people", och den tyckte jag var riktigt bra, lite överraskande, lite humor, lite av allt möjligt. Smirnoff har vid det här laget etablerat sig som en tungviktare i branschen. Efter den enorma framgången med Jana Kippo-trilogin är det här förstås bara grädde på moset.

Priset instiftades 2002 för att höja novellens status. SR begär in tolv texter till tävlingen, noveller som specialskrivs av utvalda författare. Juryn, som i år bestod av fyra bokcirklar, nominerar fem av dem (varav jag hört fyra) och sedan har radiolyssnarna röstat fram vinnaren. Prissumman är på 30 000 kronor.

Bland kandidaterna fanns också "John Lennons glasögon" av Björn Runge. Jo då, jag har lyssnat – men jag begrep i stort sett ingenting. Kan ju vara mitt fel, dålig koncentration eller något, men den funkade helt enkelt inte i mina öron.

Inte blev jag särskilt tagen av "Den gula tapeten" heller. Den har några år på nacken, kom ut 1892. Skriven av Charlotte Perkins Gilman och kallas "feministisk skräckklassiker". Det krävs nog lite mer för att skrämma mig, tror jag, även om det verkar väldigt otrevligt att bli inlåst i ett hus på landet om än stort och välutrustat.

Slutsatsen är nog att jag ska hålla mig till böcker av det lite längre formatet, även om jag numera är lite skraj för tegelstenar. Lagom är som bekant bäst, det gäller även bokstorlek!

Copyright Klimakteriehäxan

Svart och vitt på Oscarsgalan

I natt var det dags: Oscarsgala, filmbranschens verkliga storkalas, i år två månader senare än vanligt på grund av pandemin.

Det här har förvisso varit ett ovanligt bioår. Senast jag såg en film på biograf var i mars i fjol, när jag flydde undan regn och ilskna vindar in på Victoria och såg vad som bjöds: "Corpus Christi", en märklig och lite otäck polsk historia om en ung man som låtsades vara präst och länge kom undan med det. I salongen med plats för 80 besökare var vi summa summarum två tanter. Det kändes inte trångt.

Därmed är det ganska självklart att jag heller inte är bekant med de Oscars-nominerade filmerna. Bara två har jag sett, "My Octopus Teacher" som jag "strömmat" på Netflix och som tävlade i klassen "bästa dokumentär". En fullträff för min del, för bläckfisken vann! Fin film, se den gärna.

Och så "The Life Ahead", njutbart med en åldrad men häftig Sophia Loren, också Netflix (som verkar ha haft ett bra år), men den fanns bara med i tävlingen om statyetten för "bästa sång", en av de 23 priskategorierna.

I den klassen fanns denna gång också Sveriges enda chans till ära och cineastisk berömmelse. Det var låten "Husavik" från "Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga" skriven av Rickard Göransson, Fat Max Gsus och Savan Kotecha, sjungen av Molly Sandén. Utan pris, dock.

Bild: Shutterstock/Featureflash Photo Agency

Men den där festen i Los Angeles brukar inte minst vara intressant för den som gillar vackra kläder. En vinnande färg är, föga överraskande, svart. Det finns statistik på det: tjugo kvinnor som sedan 1980 fått priset för bästa kvinnliga huvudroll eller biroll hämtade sin guldstatyett klädda i svart. Med nattens pris blir de tjugoen, för Frances McDormand tog svartklädd emot en gyllene gubbe för sin roll i "Nomadland" om en kvinna i 60-årsåldern som ger sig ut på en roadtrip i USA.

Fast den som röstats fram som tidernas vackraste klänning av alla är vit. Den är från 2004 och bars av Angelina Jolie, se bilden. Vitt är den näst populäraste färgen, följd av blått, guld och grönt. Men om du tvekar inför nästa kalas du själv ska gå på är det klart: om du håller dig till den lilla svarta är du i gott sällskap.

För oss som har långt till Hollywood är klädvalet kanske inte så kinkigt, men nog ska det bli roligt att få gå på bio igen. Oscarsvinnarna lär väl dyka upp så småningom. 

Copyright Klimakteriehäxan

Källor: Journalistic.org, https://www.onbuy.com/