söndag, april 24, 2022

Stockholm skyltar

Nog för att jag är väl medveten om att ännu en Skyltsöndag har grytt, men jag har ebb i skyltfloden. Dock tycker jag att obelisken i fontänen på Sergels torg kan få kallas skylt om så bara här och nu. Detta med anledning av att jag för ovanlighetens skull befann mig i city på fredagskvällen och då med egna ögon såg vad jag hört andra berätta: den 37 meter höga pelaren, skapad i glas av Edvin Öhrström, har nu sina nya LED-lampor tända i gult och blått, två färger som för all del känns rätt svenska, men som just i dessa dagar representerar Ukraina. Snygg markering av vår solidaritet!

Samtidigt skyltar vår huvudstad just nu med en av sina verkligt stora turistattraktioner: de blommande japanska körsbärsträden i Kungsgården. Packat under det rosa "taket" som vanligt. Undrar hur många bilder som tas av de här blommorna? Mina blir dock, det tvingas jag konstatera, tämligen likadana år efter år, så egentligen är de inte mycket att skylta med. Fast här är de ändå. Om bara ett par dagar tar Kungsan ner skylten, så att säga ...



Ett annat sätt att skylta med att nya tider nalkas ... Balkonglivet startar!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, april 23, 2022

Veckans mening – om relationer

Att leva i en relation, som ett äktenskap, är inte alltid enkelt. Det vet vi, om inte av egna erfarenheter så av oändligt många litterära skildringar. Jämställdhet är inte ett begrepp som existerat särskilt länge, och även om begreppet finns är det ingenting som säger att det respekteras. På jakt efter Veckans mening, i Skriv-Roberts efterföljd, läser jag Édouard Louis bok om sin mor, "En kvinnas frigörelse"(Combats et metamorphoses d'une femme) och det är sannerligen inte en skildring av äktenskaplig lycka, varken första eller andra gången hon gifter sig. Snarare utkämpas ett krig mellan kontrahenterna, och barnen tvingas se på. Vilket blir minnen för livet, minnen de säkerligen helst hade velat vara utan. Scener alla vill slippa, faktiskt. Gott om meningar som motsvarar kravet på att man som läsare ska hejda sig ett aldrig så kort extra ögonblick. Jag väljer en som handlar inte direkt om missbruk och våld, men om psykisk misshandel:

Ofta vägrade han att prata med henne dagar i sträck, utan anledning.

Copyright Klimakteriehäxan

Från korsordsdam till imponerande kvinna

"Har du en pistol i fickan eller är du bara glad att se mig?" kan vara hennes mest berömda replik. I min värld har hon funnits med förvånansvärt ofta, men då som ett trebokstavigt ord när en korsordskonstruktör haft problem och kommit att behöva M A E.

Det är helt klart att jag knappt visste något alls om Mae West. Har inte sett en enda av hennes filmer (de är förvisso rätt gamla nu men ändå). Fast nu är jag upplyst och vederbörligen imponerad. Se denna dokumentär på SVT Play om en kvinna som var banbrytande, smart och dessutom rolig. Faktiskt en feministisk förebild, jag tror att Dolly Parton tagit intryck och jag blir inte förvånad när jag ser att Bette Midler är med på ett hörn som filmens producent.

Mae West visste tidigt att hon ville bli en scenens drottning, och hon lyckades. Hon skrev sina sånger, styrde manus, designade sina kläder (nu snackar vi glitter!) och hon tog mycket bra betalt sin medverkan i de där filmerna, som hon också noggrant valde att göra efter sin egen smak. Alltid slagfärdig, reptilsnabb i repliken. Någon klassisk skönhet var hon inte, men snygg så det räckte. Och sexig!

Visst syntes det att hon blev äldre, men hon fortsatte sin bana som extravagant fruntimmer utan att ge efter. Hon har naturligtvis fått mindre smickrande etiketter genom åren, som "våp" och "billig typ" men det förtjänade hon inte. Gör som jag: se dokumentären och möt en imponerande kvinna!

Copyright Klimakteriehäxan 

fredag, april 22, 2022

Ljud och oljud

Vårens ljud är här, tack och lov. Jag tänker på min kära vän koltrasten, som nu tar sig ton på allvar igen. Ingen sjunger som han! Träden har knoppar, krokusarna har blommat ut men snart är tulpanerna här och körsbärsträden är i full gång. 
Elisa Matilda har plockat fram fem nya fredagsfrågor för hugade att besvara. Så här kan det se ut:
  1. När blev du senast störd av ljud? I morse. Någon borrade. Strax därpå kom sopsugarbilen, den hörs verkligen!
  2. När senast höll du något hemligt? Är inte särskilt hemlig av mig, men det är klart att jag borde kunna komma på något! (Fast då vore det väl dumt att avslöja det här?)
  3. Vad är den längsta period du inte pratat? När akut heshet slagit till, tror jag. Länge sedan nu.
  4. När är du som mest högljudd? Kan det vara framför tv:n när det pågår någon sport jag engagerar mig i? Troligen. Sedan vet jag att jag är duktig på att göra mig hörd om det handlar om något jag tycker är viktigt.
  5. Vilket ljud ger dig mest obehag? Rispande, repande, borrande.
Copyright Kimakteriehäxan

torsdag, april 21, 2022

Sommarböcker

Sommar brukar för många av oss betyda mer tid för läsning, på balkonger, stränder, altaner, i hängmattor och lite var som helst där man gärna vistas varmare dagar. Nu undrar Mia i bokhörnanHar du sett någon sommarbok du längtar efter att sätta tänderna i?

Njaej, etiketten "sommarbok" har jag nog inte satt på sådant jag känner lust till (om man med sommarbok menar att den ska vara årstidsrelaterad alltså). 

Däremot vet jag att jag snart vill läsa "Från någon som vill dig illa", Karin Alfredssons senaste. Fast jag borde kanske läsa hennes förra, "En rysk gentleman" dessförinnan. Hon är så produktiv att jag inte hinner med! Men i sommar kanske? Alltså sommarböcker!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 117

LATMAT

-Det är de rätterna som dyker upp på tallriken när kökströttheten slår till och man ändå inte vill eller kan gå på krogen. Det kan vara hel- eller halvfabrikat, men det kan också bli yoghurt med flingor. Inte att förakta, förvisso, men inget som gör kocken berömd ... eller utsliten heller, för den delen.

onsdag, april 20, 2022

I brist på en egen brorsa

Vilka kulturella bröder vill du lyfta fram?
Så lyder Veckans kulturfråga från Enligt O. Själv har jag ingen bror (det hade nog varit kul!), men i brist på en sådan finns ju andra att ty sig till. 

Tänker på musik och kommer fram till The Jackson 5, där Michael var minstingen men också den som kom att gå till pophistorien, med både lysande och tragiska förtecken. "Greenfields" med The Brothers Four var en låt jag älskade i tonåren, och jag tror att gruppens medlemmar var bröder "på riktigt".

I bokhyllan finns också intressanta bröder. En sådan är exempelvis Johan Lagerlöf, yngre bror till Selma och med, som det verkar, hopplös otur i allt han företar sig. Men Selma hjälper honom storsint, gång på gång. Deras relation har skildrats av Torbjörn Sjöqvist i "Kära Syster! Jag tyckes hafva otur i allt".

En fantastisk relation mellan bröder är också den som Astrid Lindgren skildrar i "Bröderna Lejonhjärta", som är så väldigt mycket mer än en barnbok. 

Mer komplicerat är förhållandet mellan pojkarna Schulman, som Alex skildrat i flera romaner. Berättelserna förefaller ligger väldigt nära verkligheten: "Skynda att älska", "Glöm mig" och "Överlevarna". Bra läsning!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, april 19, 2022

Triss i manlighet

Veckans tisdagstrio med roten hos Ugglan handlar just om Tre (i titel, tre viktiga karaktärer, trilogier, del 3 i serie osv.) Jag gör en djupdykning bland idel manliga storheter ... alla, precis som jag, med några år på nacken. Där upphör dock likheterna tror jag ...

En klassiker!
"De tre musketörerna" (Les trois Mousqetaires) av Alexandre Dumas d. ä. höll mig vaken många nätter medan jag fortfarande gick i skolan. En äventyrsroman från 1800-talet som jag bara sögs in i, i sällskap med Athos, Portos och Aramis  och så förstås den för en svensk tonåring så svåruttalade d'Artagnan, som blev fjärde hjulet under vagnen.

"Tre män i en båt" (Three Men in a Boat) skrev Jerome K Jerome och tänkte sig från början någon sorts reseguide, men i stället blev det en humoristisk roman, också den från 1800-talet. Det vore förvisso roligt att ta sig längs Themsen med den trion som resesällskap! Men man kan som bekant resa genom att läsa också.

"De tre från Haparanda" utspelar sig under första världskriget och blev en rejäl framgång för Jan Olof "Jolo" Olsson, till vardags journalist på Dagens Nyheter men så småningom uppburen författare. Mina minnen av boken är dimmiga, tror att den märkligt nog också var rolig bitvis. Borde nog läsas om.

Copyright Klimakteriehäxan 

måndag, april 18, 2022

Annandagspyssel: SELFIE 16

Varje måndag de senaste veckorna när jag publicerat en ny "mall" för en SELFIE tänker jag att detta måste bli den sista. Men sedan sitter jag där och knåpar ihop en till. Nu denna, som blir den sextonde (!) i ordningen och möter omvärlden på Annandag påsk:

1. Varje morgon: Kaffebryggning

2. Konstverk jag inte glömmer: Grass Root Square (i Oslo, missa det inte! Läs om det här.)

3. Favorit på kakfatet: Eclair

4. Färdigmat: Risgrynsgröt 

5. Älsklingslåt: "Tapestry" (finns på LP:n med samma namn, med den oförlikneliga Carole King)  

6. Spel: Yatzy

7. Så känner jag mig: Yngre (än jag är alltså, har väl lite svårt med självbilden tror jag)

8. Beundrar: Egenföretagare (ett modigt och uthålligt folkslag ...)

9. Bokfavorit: "En blomma i Afrikas öken" (av Waris Dirie, vilket människoöde!)

10. Vårtecken: Narciss (det verkar dröja än ett tag)

11. Sport jag gillar: Simning (både för egen del och för Sarah Sjöströms!)

12. Färg som piggar upp: Gult (fast nästan aldrig på mina kläder)

Förra veckan blev man bjuden på en SELFIE av följande bloggare: Kina, Mrs Calloway, Kicki, Lillasyster, PrimroseFemfemman, Gunnel, Gerd, Ingrid, Ditte, Paula, BP, Susjos

Visst är det meningen att vi ska få veta lite mer om varandra, och det får vi definitivt gång på gång, men som Femfemman påpekar kan man utveckla sin självinsikt också:  "Kul att hitta sig själv genom tokiga ... men sanna ... tankar." Så säkerligen även denna vecka! Lycka till!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, april 17, 2022

Stolta stad? Jo åtminstone på skyltar

Hade besök från folk som inte varit i huvudstaden på länge. De tog sig runt, energiskt, nyfiket och beslutsamt. Och konstaterade en rad saker, som att Slussen minsann inte är färdigbyggd trots att man hållit på i åratal redan. Visst, man började 2016 och det heter att det ska vara klart 2025, tro det den som vill ...

Sedan undrade de vart Guldbron, den berömda, tagit vägen. Bara att peka och beklaga att någon guldfärg aldrig synts på detta monster, importerat från Kina över alla hav. Och fruktansvärt tråkigt, sterilt och otrivsamt att promenera på. 

Det är någon sorts oskriven regel som gör att gatubilden i en stad som vår är en sorts perpetuum mobile. Så snart en liten gata är asfalterad och klar bryts nästa kvarter upp, plats för mer rör eller elledningar eller vad det kan vara. Och en nyss stolt bro stängs plötsligt av, för den kräver reparation trots att den inte alls är gammal. Körfält proppas igen, köerna växer, irritationen också.

Snabb tvärbromsning i nästa gathörn, för där är både trottaren och cykelbanan blockerade av pågående arbete så att både cyklister och gångtrafikanter dödsföraktande kastar sig ut bland bilar och bussar. Rester av ett halvrivet hus har travats upp i nästa kvarter. Så där håller det på, mitt i city och runt om. Hela tiden.

Ändå kan man konstatera att våra makthavare verkar ganska nöjda, även om Stockholm Skyline inte riktigt kommer ikapp Manhattans. Men Stadshuset, Globen/Avicii arena och Katarinahissen hör till det som man valt att lyfta fram när det gjorts skyltar till fönstren där kommunens Vuxenutbildningscentrum håller till. Snygga skyltar, förvisso! Jag skulle dock vara betydligt stoltare över min stad om den någon gång åtminstone kunde komma i närheten av att vara färdig. Fast jag inser: det kommer inte att ske. Modernisering blir aldrig omodernt.

Visst vore det kul att veta hur Carl Michael Bellmans Epistel nummer 33 skulle ha låtit i en uppdaterad version? Den som heter "Stolta stad". Originalversionen innehåller inte ett enda ord om pågående reparationsarbete som hindrar folk från att förflytta sig från A till B.


Att extrapris på godis till påsk skyltas stort och tydligt, det hör ju till. Men speciella
påsar också, som skyltar med att man är en godisgris?! Det var för mig en nyhet.
Som jag utnyttjade, självklart.

Man kan påskskylta med korsstygnstuppar också.

Copyright Klimakteriehäxan 

lördag, april 16, 2022

Påskgodis

Det är förvisso kanonpris på lösgodis just nu, eftersom alla påskens pappägg ska fyllas till brädden med onyttigheter. Men det finns nyttigt godis också, ögongodis. Då tänker jag på blommor, gärna i påskens gula nyanser. Som hos mig: kalanchoe/våreld, i sällskap med ett par halmtuppar, och ranunkel. OK, jag har påskliljor och gula rosor också men de fick inte synas denna gång.


Mina första för i år. Underbara!
Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om föräldraskap

Man får rekommendationer att läsa en bok. Man följer rådet. Man läser. Och undrar: varför i all världen skulle jag läsa just denna?
Där har ni läget i ett nötskal när det kommer till mig och "Hur mår fröken Furukura?" av Sayaka Murata, som jag lyssnat på i radioföljetongsversion. Att en bok av så pass ringa omfång kan bli så full av upprepningar att det blir direkt tjatigt finner jag en aning överraskande, likaså att översättningen gjorts på stundtals väldigt kryckig svenska ("hon är klädd i entonigt färgade kläder" säger man inte). Historien lämnar mig tämligen oberörd, men likväl hittar jag en tänkvärd mening som får bli Veckans mening, i Skriv-Roberts efterföljd. Huvudpersonen Keiko, 36 år gammal, oskuld, utan pojkvän, utan ett "riktigt" arbete ställer frågan som inte har något enkelt svar: 

Ursäkta mig  får jag fråga en sak ... är det bäst för mänskligheten att man skaffar barn?

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, april 15, 2022

Gladast möjliga påsk!

Långfredagen var fortfarande när jag var barn en radda tysta och stillsamma timmar. Allt enligt den kristna kyrkliga traditionen. Det har inte bestått, det där förhållningssättet till påskhelgens fredag. 

En som definitivt inte håller på traditionerna, det är min novemberkaktus som just börjat blomma. Flera knoppar väntar på sin tur. Den vilsna växten ser ut att trivas i krukan som Lisa Larson designat (och som jag störtgillar).

I tulpanbacken kämpar de vidare, de älskade lökväxterna. Bladen är tilltufsade av många frostnätter och ideliga snö- och hagelskurar, men nog ska det bli blommor så småningom! Aldrig ge upp, det är stridsropet här  och på det viset påminns vi om läget i Ukraina där påsken förmodligen inte kan kallas glad. Men här ska det ju bli soligare nu ... fast nätterna hotar att fortsätta vara kyliga. 

Sol i sinnet kan man ju ha hur som helst, och då passar det väl med fem fredagsfrågor från Elisa Matilda?
  1. Vad vill du helst ha i ett påskägg? Om det handlar om godis: pomeransskal doppade i mörk choklad.  
  2. Hur skiljer sig ditt påskbord från julbord? Det är mindre. Mycket mindre.
  3. Är det någon skillnad på musten? Antar det, men jag har svårt att peka på någon som är bättre än någon annan. Brukar ta Apotekarnes, både jul och påsk. 
  4. Tar du fram något pynt? Har en fin krans på ytterdörren. Inomhus väldigt få saker framme i år. 
  5. Hur kommer att du fördriva långfredagen? Med en promenad, vid datorn, med en bok och framför tv:n.
 Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, april 14, 2022

Svensk påskekrim?

Påsken har blivit stämplad som den helg då man läser deckare, under beteckningen "påskekrim" som vi så vitt jag vet lånat in från Norge.
Nu undrar Mia i bokhörnan Kommer du att läsa något påskekrim?

Jag är inte helt säker på att det är en deckare jag just börjat läsa, men kanske är det det ändå? Blev nyss tipsad om "Roten till allt ont" som är Micke Leijnegards debutroman. Den kom ut i fjol och har förbigåtts med stor tystnad, man kan undra varför  när kända tv-profiler ger ut böcker brukar förlagens marknadsavdelningar inte behöva anstränga sig särskilt mycket, uppmärksamheten kommer liksom av sig själv. Just denna bok har jag visserligen sett affischer för i t-banan, men jag har inte läst en enda recension och faktiskt ingen intervju om boken med författaren heller. Lite svårt att förstå!  

Hur som helst tycker jag det startar lovande, det andas brott, ondska och stora pengar och dessutom finns ett blodigt familjedrama alldeles i starten. Så lite krim lär det bli.

Copyright Klimakteriehäxan

Om bantning – en viktig historia ...

Påsken är en av våra stora mathelger. Nu börjar det. Frossarfest! Godisskålar överallt, tårtor, ägg, lax och sill. Frestelserna är många fler, bara en som heter Jansson. Då är frågan om vi stoppar i oss av alltihop eller om vi har någon liten tanke i bakhuvudet på att det kanske vore klokast att hålla igen åtminstone lite?

Känner jag någon tjej/kvinna som aldrig har bantat eller som inte ens funderat på att göra det? Jag tvivlar. För det där med att kämpa mot extrakilon, det är en utbredd företeelse, och det fåniga är att det åtminstone ibland förefaller fullständigt onödigt. Märkligt nog är det betydligt färre herrar som verkar besväras av sina kalaskulor, bilringar, dallrande lår och dubbelhakor. Och då var det ändå en man som startade bantningstrenden!

Jag har inhämtat en hel del fakta i det här ämnet genom Emma Hilborn, som forskar om bantning vid Lunds universitet. Hon ägnar sig åt viktminskningens historia och dess olika yttringar, framför allt i (dam)tidningsvärlden som varit starkt bidragande till att bantandet i modern tid kommit att bli en grej mest för kvinnor. Nu har jag lyssnat till henne när hon föreläste om detta i Senioruniversitetets regi.

Att alltihop började med engelsmannen William Banting (1797-1878), det har vi ju hört förut. Men inte visste jag att han började tänka på hur man  minskar kroppsvolymen på grund av att han själv blivit så bred om baken att han riskerade att fastna i den djupa läderfåtöljen på herrklubben i London! Banting var bara 165 cm lång men vägde över 90 kilo. Han var inte ensam om problemet.

Några medicinska grundkunskaper besatt den lille tjocke mannen inte, han var i själva verket begravningsentreprenör, men han fann till sist en läkare som tog hans problem på allvar och gav honom tips om ett ändrat kosthåll. Det tog skruv, Banting gick ner över 20 kilo och var så nöjd med resultatet att han skrev om sina erfarenheter i boken "Letter on Corpulence Addressed to the Public" som fick stor spridning och översattes till flera språk  och voilà! bantningskuren var skapad!

Men det har hänt en del med menyerna som styr bantandet sedan mitten på 1800-talet, när Mr Banting blev av med sina överflödskilon. Det vore faktiskt spännande att kolla hur resultatet skulle bli om någon i dag tog hans matsedel och följde den slaviskt! En del av råden lever förstås kvar. Fast mest slående är mängden tillåten alkohol, fast öl och portvin fick han avstå från. Kolla här dagens huvudmåltid, middagen:

Mer handfasta mattips för Mr Bantings efterföljare: Om man är sugen på en kopp te på eftermiddagen kan det passar med en eller ett par skorpor eller en rostad brödskiva som tilltugg. Fast om de känns onödigt torra kan de fuktas i en matsked sprit.

Kvällsmaten föreslås bestå av drygt 100 gram kött eller fisk med mer bordeaux-vin, ett eller två glas är en lämplig mängd ...

Om en sängfösare önskas: ta ett glas grogg (gin, whisky eller konjak utan socker) alternativt två glas bordeaux-vin eller sherry.

Av detta blir slutsatsen uppenbar. Detta var ett kosthåll tänkt för män som gillade mat och dryck och som hade råd att hoppa över den billigare mjölmaten och potatisen som höll enklare folk vid liv. Att äta gott var något som främst angick män understryks också i konsten. Kvinnor avbildas i köket, medan män skildras vid bordet där de äter, långt från spis och disk.

Idag är vårt förhållande till kroppsvikten en hälsofråga, en viktig sådan i dubbel bemärkelse. Den som fastnar i kaloriräknande och envis träning riskerar att bli sjuk, precis som den som stoppar i sig mat i mängder som skulle kunna räcka till en hel familj.

Samtidigt förtjänar det ju att konstateras, att varningarna för kolhydrater lever liksom de för alltför feta råvaror. Dessutom är det ett välkänt faktum att varje måltid bör innehålla någon sorts grönsak, så långt är vi överens.

William Banting skulle likväl inte känna igen viktväktarmenyerna från 2000-talet, så mycket är säkert. Men hans efternamn är för evigt förknippat med kampen mot de där kilona som inte alls motsvarar någon trivselvikt, utan faktiskt kan vara i vägen och en klar hälsorisk. Fast Banting själv dog av en helt annan orsak: lunginflammation.

Copyright Klimakteriehäxan