Någon borde skämmas

Jaha. Så var det dags igen. Bara en vecka har gått sedan jag glatt konstaterade, att mosaikverket Miraculum var rensat från alla de missprydande affischerna. I dag har marodörerna satt sina spår igen.

Det är mest musikevenemang som reklamen handlar om. Hur är det, anser inte musiker att de utövar en konstart? Om vi tar med oss några vuvuzelas och tutar loss samtidigt som gänget på scenen stampar igång, skulle det vara OK?
Förmodligen skulle uppskattningen bli behärskad.

Så varför inte visa bildkonsten lite respekt? Och lämna den i fred? Det är allt jag begär. Lagligt eller olagligt - det juridiska kan vi lämna därhän.
Bara lite sunt förnuft och, som sagt, respekt för en annan konstform - kan det vara för mycket att önska?
Skämmas borde de som ägnar sig åt att klistra över Miraculum. Som är så snyggt. Om det bara får synas.

Copyright Klimakteriehäxan

Förr i världen

Det är så ofta någon drar till med det där: hur det var förr i världen. Ofta, mer eller mindre klart uttalat, påpekas att det var bättre då. Ibland handlar det om rutiner på jobbet, ibland om något trivialt i hemmet, ibland något väldigt personligt. Förr i världen kan ju vara så mycket.

Varje generation har naturligtvis sina egna ”förr i världen”-begrepp. Vi har en bunt som vi fått i oss med modersmjölken – och så finns det några som man kommer fram till efter en snabb titt i backspegeln. Som till exempel de här:

Förr i världen, när ingen svensk hade smakat sushi.
Förr i världen, när Efva och Eva var hetero.
Förr i världen, när en musikmaskin definitivt var större än ett kontokort.
Förr i världen, när hiv och aids inte existerade.
Förr i världen, när alla telefoner satt fast med en sladd i väggen.
Förr i världen, när det var en opinionsyttring att kasta behån.
Förr i världen, när alla renrakade killar var farliga skinnskallar.
Förr i världen, när kondomer kunde köpas i Nils Adamssons automater nere på gatan.
Förr i världen, när alla hade bull-tv.
Förr i världen, när det var stort att åka på en veckas charter till Mallorca.
Förr i världen, när busskortet på SL hette 50-kort (eftersom det kostade 50 spänn).
Förr i världen, när man utan problem kunde gå direkt från festen till jobbet – utan att det märktes nån skillnad …

Minns du också? Vilka är dina ”förr i världen”-begrepp? Och var det verkligen bättre då?

Copyright Klimakteriehäxan

Om kungligt privatliv

Allmänhetens intresse för kungligt privatliv når i dessa dagar hittills oanade höjder. För den som är verkligt road av att veta vad kungligheter kan tänkas ha för sig när kronan så att säga inte sitter på finns en bok som ingen bör missa. Den heter "Ers Majestäts olycklige Kurt", skriven av Per E Samuelsson och Lena Ebervall, och den är ytterst läsvärd.

Majestätet i fråga är Gustav V och den "olycklige Kurt" hade efternamnet Haijby.
Haijby-affären utspelades på 50-talet, och författarparet har gjort en övertygande research. Boken, som kom ut för ett par år sedan, är - märkligt nog, kan det tyckas - riktigt spännande! Och fungerar lite som en historielektion också, för oss som omöjligt kan minnas den dramatiska skandalhistorien/rättsröteaffären. För en sådan var det, otvivelaktigt.

Copyright Klimakteriehäxan

Packåsnor och bagladies

När såg du en människa av kvinnligt kön komma gående utan att bära någonting, stort eller litet, senast?
Vi bär, vi kånkar, vi släpar. På handväskor, kassar, ryggsäckar, plastpåsar, shoppingvagnar. Folk liknar packåsnor, mer och mer. För det som bärs är nästan utan undantag stort. Men åsnor är ju, åtminstone enligt myten, ganska korkade varelser. Så hur dumt är det att dra med sig allt, överallt, hela tiden?

Det där med vad damer har i handväskan, det är ett välkänt begrepp som aldrig lär få sitt fullständiga svar. Men en sak är säker: när de där väskorna plötsligt ökade dramatiskt i (moderiktig) storlek ökade också innehållets omfång. Jag behöver bara gå till min egen axelpåse. Däri finns ett antal av livets väsentligheter: plånbok och myntbörs, förstås, en speciell sak med kundkorten i, solglasögon, kamera, solfjäder, planeringskalender, tuggummi, kam, liten necessär, nyckelkort till jobbet, nycklar hem.

Och i en (ännu) större kasse bredvid ligger boken jag just nu läser, en tidning, lite klipp, några jobbpapper, ett par äpplen, en anteckningsbok för eventuella goda idéer, en inköpslista till mataffären, ett brev som borde ha postats för en vecka sedan ... Vissa dagar ligger där ett par extra skor också. Och ett paraply, om än hopfällbart.

Fast jag är långt ifrån ensam. Ryggsäckar tillverkas numera redan i småbarnsstorlek, för att växa upp till enorma saker som folk som luffar i världen klarar packning för flera månader med. Kassar, med reklam och utan märkesloggor, finns i varje butik och återanvänds flitigt. Är loggan från en tjusig boutique kan varupåsen gå som handväska tills den spricker. Och numer har varje mogen dam med självaktning en DraMaten (dock inte jag, har väl inte mognat tillräckligt ännu). Faktum är att också såna går att köpa till riktigt små ungar. Vi ska helt enkelt fostra nya generationer till att fortsätta som de packåsnor deras mödrar redan är!

Sedan har vi alla de där datorerna som alltid ska med, i specialdesignade väskor. Jag begåvades en gång med en datorväska i present. Väskan var så tung att jag i några svindlande sekunder trodde att det faktiskt låg en laptop i den, fast det gjorde det förstås inte. Hur tänker man när man tillverkar en sådan väska, till bärbara maskiner? Alldeles för ofta tycker jag att beteckningen ”bärbar” är ytterst tveksam. För när man plockat ihop allt som behövs: laddare, mus, strömsladd, lite usb-pinnar och den där nätkabeln man kanske, men bara kanske, kommer att behöva – dessutom ibland till och med en liten skrivare – känns det som att släpa på en halv OnOff-butik. Så där lagom bärbart, med andra ord.

Naturligtvis kan någon opponera sig och hävda, att ingen behöver så där mycket prylar, vare sig det gäller innehållet i handväskan eller i övrig packning man släpar på.
Samtidigt dyker gång efter annan ett tips upp, ett tips som får mig att bita ihop för att inte skrika av lätt ilska. Förslaget, som framförs som rena frälsningen för den vars fingrar regelbundet går vilse i den där moderiktiga, snygga, men onödigt stora väskan, går ut på att – ja håll i er – man ska skaffa en väska till. Ja, du läser rätt: en väska till. Att ha i den första väskan. En lite mindre, då, för de där allra viktigaste grejerna.

Min slutsats är att begreppet baglady numera kan appliceras på väldigt många fler kvinnor än de som ursprungligen avsågs. Eller ska vi hellre betecknas som packåsnor? Lite lätt korkade? Som bara bär och bär?

Copyright Klimakteriehäxan

Dyrköpt citat

”Jag har förlorat 250 000 kronor. Men det är ju inte kriminellt att vara dum.”

-Björn Rosengren, en gång socialdemokratisk näringsminister, intervjuas i dagens Expressen om hur han satsade pengar i ett bolag som gick i konkurs innan det ens hade hunnit börja sin verksamhet. Dumt, helt enkelt ... Han kunde kanske ha förlängt sitt uttalande med ett ”men det drabbar ju ingen fattig”, för viss självironi besitter han, uppenbarligen.

Dra en granlåt i väntan på grannlåt!

Det är dags nu. Dags att börja fundera på julklappsinköpen på allvar. Dags att putsa adventsstjärnan, att hamstra glöggen, att planera alla de där sakerna som ska hinnas med när det blir långhelg och några extra dagar ledigt.

Dags att träna på julsångerna också. Förträng den blygrå himlen, stormbyarna, ösregnet och stäm upp! Den där "Granen står så grön och grann i stugan" eller kanske "O Tannenbaum" - den heter väl "Du gröna gran" på svenska, tror jag.

För nu rullar det på snabbt. Visste man det inte innan är det bara att kolla in årets bygge på Skeppsbron, Stenbecksgranen. Full fart, från toppen och neråt. Sjung en granlåt när du (som jag) ändå står där i snålblåsten och väntar på bussen, som antingen är försenad eller knökfull.
Snart är det jul och då blir det grannlåt, inte bara på Skeppsbron!

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi nr 43 hamnade faktiskt i tv!

En dag i april i år plockade jag fram en handväska ur mina gömmor. Det fanns en särskild anledning till det: väskan pryds av en stiliserad fågel i glada färger. Den skulle bli nummer 43 i min lilla blogg-serie Pippi på fåglar.

Av en ren ingivelse fick jag för mig att googla på designernamnet i väskan och vips! hittade jag en historia som verkade vara värd att berätta – ja, klickar du här ser du vad jag skrev.
Cora Jacobs stannade kvar i mitt minne. En dag gick jag till mina kollegor på redaktionen för tv-programmet Korrespondenterna, som bara ägnar sig åt utrikesreportage, med en utskrift av min bloggtext.

-Kolla, sa jag, det här är en lysande story! Jag åker gärna till Filippinerna och gör den!
Nu sänds reportaget, klockan 21.30 i tvåan i morgon (3 november).
Fast det är inte jag som varit i Manila och träffat Cora, tyvärr, men jag tänker i alla fall titta för enligt vad jag hört är berättelsen ännu bättre än vad jag kunde komma fram till med bara nätet som hjälp.
Och du som hängivet följt min serie om mina fåglar, du kommer ju i alla fall ihåg var du hörde den först … en väska exakt likadan som min skymtar dessutom i programmet!

Onsdag kväll, alltså. Korrespondenterna, kl 21.30, i SVT2. Och förstås i SVT Play. Temat är "mode som slagfält och brobyggare".

Copyright Klimakteriehäxan

En Übermensch du troligen missat

Ideligen har jag frågat folk den gångna veckan om de inte såg Veckans föreställning i svt förra lördagen.
Alla har sagt nej.
Och en koll visar, att vi bara var 85 000 som ägnade en dryg timme åt ”Shima Niavarani är en Übermensch”.

Synd. För det var lysande underhållning. Jag tror, ja jag är rent av ganska säker på, att Shima Niavarani är en av framtidens Stora Stjärnor på scenen. Än så länge har hon bara hunnit fylla 25. Föreställningen har hon själv skrivit manus till, gjort scenografi och regisserat. Dessutom spelar hon själv alla rollerna. Hon rör sig effektivt (med förstklassig hjälp av Anna Vnuk, visserligen), hon sjunger fantastiskt – och hon lyckas få alla trådar att löpa samman på slutet.

Man kan se hela härligheten om man klickar här. Fast jag vet, det är jobbigare att titta i datorn än i soffan. Men kanske ändå, om du sätter dig riktigt bekvämt ...

Copyright Klimakteriehäxan

PS "Bara" 85 000, förresten. För all del, som publiksiffra för ett enda framförande är det imponerande, men om man jämför med att nästan 2 miljoner såg Dobidoo ... Shimas Übermensch förtjänar att upplevas av många som missat henne hittills!

Bilden lånad från Riksteaterns hemsida.

Mitt Halloween-trick: paprika i stället för pumpa

I dag är det Halloween "på riktigt", om nu denna konstruerade helg kan vara på riktigt. Den här texten skrev jag här på bloggen för fyra år sedan. Tänkte att en eller annan nytillkommen läsare kanske vill prova mitt lilla specialtrick ... så jag bjuder på en repris, dagen till ära! I enorma lådor som tar upp en stor del av butikernas golvyta erbjuder nu nästan varenda livsmedelshandlare pumpor. Stor tunga klumpiga apelsinfärgade saker vars innandömen sällan används. Man köper sin pumpa bara för att det är Halloween. Den dagen fanns inte när jag var barn. Vi hade en helt annorlunda Allhelgonahelg som gick ut på att man tände ljus på gravar, ställde ut krukor med ljung och la kransar av tallris framför gravstenarna. Men en likhet finns: lika dåligt som det går att säja ”Glad Allhelgonadag” går det att säga ”Happy Halloween” på svenska! Att karva ur pumpors innehåll, skära upp öppningar som föreställer ögon, näsa, mun och sedan ställa ett ljus i skalet som blir kvar, det är ännu ett påfund som vi importerat från USA. Idag ska ungarna kläs i spindelväv, häxmask och spökkostym och allt annat rysligt man kan komma på – hur o-gulligt som helst. ”Trick or Treat” hojtar amerikanska barn när de ringer på dörren – men inte heller den svenska översättningen verkar ha hittat sin form, för de barn som ringer på hos oss står mest försagda och tittar, i hopp om att vi ska förbarma oss och släppa till ett par sega råttor eller en femkrona. Ett bankkontor jag hade ärende till i Miami för länge sedan hade till Halloween hängt upp ett litet plastskelett vid varje kassa för att försätta folk i helgstämning. Jag blev dock aldrig klok på vem som skulle skrika ”Trick or Treat” – bankens personal, eller vi kunder? Lite pumpor fanns förvisso också, men det var skeletten som gjorde det största intrycket på mig. En framtidsvision av hur man ser ut när banken fått sitt, liksom … Ett år hade vi trots allt en pumpa-lykta på balkongen här hemma. Mataffären skänkte en pumpa om man hade handlat för ett par hundra – och när handlar man inte för den summan? Jag hann ångra att jag accepterat erbjudandet på väg hem, eftersom det brandgula monstret vägde hur mycket som helst. Men Sonen skred entusiastiskt till verket och karvade så det stod härliga till. Jag förpassade honom till sist ut på balkongen, eftersom pumpans innanmäte flög över halva lägenheten. Det ledde till att vi året därpå hade en jättefin växt med stora gula blommor i en balkonglåda – en spontansådd pumpaplanta som verkligen gladde oss. Fast det blev ingen pumpa och det gjorde inget. För jag tar till ett annat knep om jag trots allt vill ha lite modern Halloween-stämning. Jag går till butikens grönsaksavdelning och väljer ut några stora paprikor, orange, gula eller röda. Med en liten vass kniv tar jag bort kärnhuset och skär sedan ut ögon, näsa och mun. Ett värmeljus passar perfekt i storlek. Det blir en lagom stor bordsdekoration som ungarna älskar – de kan få ”sin egen”. Snyggt! Paprika-pumporna kan användas flera gånger, de håller sig i några dagar. För att inte tala om hur mycket mindre de tynger matkassen på hemväg från affären … Och den där pumpapajen du läste receptet på kommer ändå inte att bli någon riktig hit, tro mig. Trick, utan Treat! Kanske något att pröva? Copyright Klimakteriehäxan

Ett härligt återseende

Miraculum heter ett av Stockholms häftigaste offentliga konstverk. Det har funnits i några år nu, på det som en gång var en grå och ful betongvägg till ett garage vid Hornstulls strand.
När den här spegelmosaiken kom på plats fick Södermalm faktiskt en ny turistattraktion – även om förhållandevis få upptäckte den. Men om man som jag ofta promenerar längs Årstaviken och passerar här, då har de naturens fröjder som stått modell för porträtt av sig själva i stiliserad form varit en ständig källa till glädje.

I höst förändrades läget. Det visade sig att folk uppenbarligen inte begriper skillnad på grå betong och konst.
För visst kan jag förstå att man affischerar på tomma ytor, även om det inte är tillåtet. Men att smeta upp reklam som både täcker och förstör något som så uppenbart är ett konstverk, det framstår åtminstone för mig som alldeles obegripligt. Och sorgligt.

Så klev jag i gympadojorna och gick nyss iväg för att ta en bild på förödelsen, som gjort mig ilsknare och ilsknare medan veckorna gått och budskapen om lockande rockkonserter blivit fler och fler, tills hela Miraculum försvunnit. Bort med skiten, har jag tänkt, fast utan att handgripligen gå till verket.

Döm om min förvåning när min önskning gått i uppfyllelse innan jag hunnit trumpeta ut den. I dag är affischerna borta. Det har hänt under den gångna veckan. Tejpremsor sitter fortfarande kvar, men kanske kommer man att avlägsna också dem.
Den som en gång kletat dit eländet bör skämmas och aldrig någonsin göra om det.
Den som fått bort alltihop ska ha tack och beröm.

Sedan är det tyvärr också så, att verket är i behov av viss reparation. Men nu kan man ändå bilda sig en uppfattning om den originella idén, de vackra bilderna, färgerna i samspel med reflexerna i spegelmosaiken. Ett härligt återseende!

Copyright Klimakteriehäxan

Miraculum har jag skrivit om förr - här hittar du del 1 i "serien" med lite mer fakta om verket och här del 2!
Bilderna ser du i större format om du klickar på dem!

Vykort från höst-Stockholm

Bara ett vykort från sista lördagen i oktober, när hösten definitivt har tagit över. Ta det gärna personligt. För det är en hälsning till dig. Du vet hur det är: vykort förmedlar sällan någon särskilt intressant information. Men det visar ändå att avsändaren inte glömt dig.
Och förresten - när jag ändå är i farten postar jag ett till!

Copyright Klimakteriehäxan

Rundare – kanske sundare?

GI. Atkins. Tallriks. LCHF. Stenålders. Viktväktarna. Medelhavs.
Metoderna att gå ner i vikt är många, många är vi som testat både den ena och den andra, alldeles för ofta utan varaktig effekt.
Men kanske är det tid att tänka om! I alla fall för den som passerat 50-årsdagen.

För nu har en svensk forskare skrivit en doktorsavhandling som visar, att smala och normalviktiga äldre löper ökad risk att drabbas av demenssjukdomar.
Tidigare har man kunnat visa, att personer som är överviktiga i medelåldern visar större sannolikhet för olika former av demens på äldre dagar.

Situationen förändras och de där extra kilona som bosatt sig runt mage och midja kring 60-årsstrecket, de ska man alltså inte kämpa alltför hårt emot. För de kan i själva verket vara ett försvar mot Alzheimer och liknande åkommor.
Lösningen är helt enkelt (nåja) att vara smärt i det längsta, för att sedan låta kalorierna fastna och göra kroppen rundare – och därmed kanske rent av sundare.

Fast som allt annat ska det väl tas med en nypa salt. En kropp som hålls i trim, rör på sig och äter vettigt är rimligen att föredra, alldeles oavsett ålder.
Samtidigt kan det vara trevligt att hitta en tröst som inte är ätbar när alla de där bantningsmetoderna går i stå …

Copyright Klimakteriehäxan

Drygt två år senare ...

En kompis kom med en liten nyhet angående Klimakteriehäxan, versionen mellan pärmar.
-Vet du, sa han, din bok finns på Emmaus vid Slussen! Den står bland biografierna!
Han tog en bild dessutom, som bevis. Och där finns jag i gott, ja rent av kungligt, sällskap med Karl XII, Gustav V och Priscilla Presley ...

Där ser man. Böckers livstid är kort. Fast jag ska ändå inte klaga. Det finns dom som det gått fortare utför med.
Centerledaren, Maud Olofsson, gav på sensommaren ut "Ett land av friherrinnor".
I en blogg uppmärksammades den – inte på grund av sina eventuella litterära kvaliteter, utan för att den på ungefär två veckor klarat av vägen från tryckeriet till Myrorna.
Klimakteriehäxan tog det i alla fall två år för. Drygt.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SMYCKEN

Jag har förvisso en hel del fina Smycken. Presenter till exempel från studentexamen, morgongåva från bröllopet, arvegods.
Och så har jag en drös med andra smycken, av bijouterityp. Billiga blickfångare som är kul men som också faller i glömska, blir omoderna eller bara råkar bli liggande.

Men allt som glimmar är ju inte guld, precis. På en krok som hålls upp av en kerub i italiensk keramik hamnar en del av de där halsbanden som man kan matcha olika kläder med.

Och i en låda ligger en massa annat, mest krafs, sådant det aldrig blir av att rensa i. En samling som var en guldgruva när ungarna skulle leka, men den tiden är ju förbi. Där ligger indianpärlorna på tråd från dagis, där ligger ett och annat rea- eller loppisfynd, saker som borde ordnas upp, tas om hand, skänkas vidare - eller få nytt liv.

Det blev helt enkelt två bilder på smycken, som är veckans tisdagstema.

Copyright Klimakteriehäxan

Jag HATAR kackerlackor!

I grund och botten är jag djurvän. Men det finns gränser. Jag hatar kackerlackor.
Kackerlackor är vedervärdiga djur.
Jag vet, jag har bott ihop med dem, många på en och samma gång, och i flera omgångar dessutom. En kväll tände jag ljuset i mitt lilla kök i lyan jag nyss hade flyttat in i, i Guatemala city, och de kröp överallt: på väggarna, i skåpen, på golvet.

Om jag skrek? Jajamensan, jag utstötte ett fasans illvrål som hade platsat i vilken skräckfilm som helst. Sedan högg jag min sprayflaska med insektsdöd och sprutade som besatt. Stängde köksdörren och gick till sängs, darrande i hela kroppen av chocken. På morgonen dagen därpå hoppade jag över frukosten. Städning ingick i hyran. När jag kom hem från jobbet var liken bortforslade, men jag fick förstås diska precis allt och skrubba varenda fläck. Rädd var jag ändå: tänkte de komma tillbaka? Och i så fall när?

En annan gång bodde jag i ett annat hus i tropiskt klimat. Plötsligt hade grannen mitt emot satt upp varningslappar: rökning pågår. Rökning mot ohyra, alltså.
Vips flyttade alla grannens kackerlackor in till mig, korridoren var inte så bred, deras packning inte särskilt skrymmande.

Satte jag på ugnen kom eländena ut ur sladdhärvan på baksidan och sprang runt innanför klockglaset, där det möjligen var lite svalare. När jag slängde en tung pärm ifrån mig på heltäckningsmattan visade det sig att jag hade prickat en riktigt fet sak som fastnat i mattluddet och dött – palmetto bugs kallas den, större, modellen.

I ett hotellrum i Brasilien hade jag parkerat i sängen med papper och skrivmaskin när något flög runt mitt huvud, verkade ta sikte på mitt ansikte. Ringde desperat till receptionen och krävde hjälp: kackerlacka, en som flyger!!!
-A, uma barata, sa portieren.
-Nej, skrek jag, inte en råtta! En KACKERLACKA!
På så vis lärde jag mig att ”barata” är just kackerlacka på portugisiska.

De små är äckliga, de stora är äckligare. Och min fasa när jag en dag flyttade tillbaka till Sverige var att jag i packningen skulle fått med mig några sambos som jag absolut inte ville ha en fortsatt relation med. Ängsligt frågade jag flyttfirman om de sett något levande i mina lådor. Mina blickar var som röntgenstrålar: gömde sig någon någonstans?

Trodde att allt gått bra. Tills en dag jag ser något som rör sig över den svenska parketten.
Nytt illtjut, denna gång till Maken.
-En kackis!!!
-Äsch, du inbillar dig, sa han och fortsatte mumsa på köttbullarna.
Men inte inbillar jag mig sådant. Jag har absolut gehör när det gäller att lokalisera kackerlackor.

Den importerade snyltgästen infångades och avlivades å det bestämdaste. I veckor, ja månader, fasade jag för att upptäcka fler, men det måste ha varit så fantastiskt lyckat att den som valde att ta en tur över Atlanten som fripassagerare var av hankön och ensam. Nu har det gått över tjugo år och dyker det upp några odjur nu är det i alla fall inte jag som importerat dem.

Med kackerlackor är det så, att de har funnits i evigheter (miljoner år!) och är så gott som omöjliga att utrota om de en gång bestämt sig för att trivas. De tippas vara de enda levande varelser som eventuellt kan överleva ett kärnvapenkrig eller någon annan riktigt stor katastrof.
Men nu visar det sig, att människan eventuellt kan få lite glädje av de där vedervärdiga krabaterna.
Kackerlackor tros kunna hjälpa forskarna att få bukt med bakterier som ingen vanlig antibiotika biter på.

Det vore naturligtvis jättebra. Bara jag slipper umgås med dem. För jag har hur många skräckhistorier som helst om mitt samliv med kackerlackor (tänk den som stirrade på mig när jag skulle duscha ... eller den där gången när de klev upp ur badkaret ... eller den jättestora i ett dike ...). Fast det får räcka nu, för den här gången i alla fall ...
Men jag fortsätter att hata kackerlackor.

Copyright Klimakteriehäxan