DET HÄR ÄR KLIMAKTERIEHÄXANS BLOGG!

NÅGOT HAR HÄNT MED BLOGGENS LAYOUT, NÅGOT SOM JAG INTE SJÄLV (MEDVETET)  ORSAKAT OCH SOM JAG INTE BEGRIPER HUR MAN ÅTGÄRDAR. I BÄSTA FALL KOMMER VÄNSTERSPALTEN TILLBAKA - I NULÄGET HAR DEN HAMNAT LÄNGST NER, EFTER DE SENAST PUBLICERADE FEMTON POSTERNA. MEN OM DU KLICKAR PÅ RUBRIKEN PÅ EN POST FÅR DU OCKSÅ UPP VÄNSTERSPALTEN, SOM GENOM ETT TROLLERI ...
m v h Klimakteriehäxan

När hembygden ligger mitt i stan

Olle Adolphson (1934-2004), visdiktare och
trubadur, avbildad i i brons i parken som fått
hans namn.

När jag började skolan hade vi ett ämne på schemat som hette hembygdskunskap. Det var en sorts allmän orientering om eventuella kulturtillgångar, om berg och dalar, om vad folk livnärde sig på, lite lokal historia som jag minns det. Nu för tiden är det där nog något som, om det uppmärksammas alls, ingår i lektionerna i samhällskunskap.

Samhälle och hembygd kan förvisso stå för ungefär samma sak, men bor man i storstaden kallar knappast någon exempelvis Södermalm (där jag bor) för hembygden. Fast det är naturligtvis vad det är.

Nu när jag liksom så många andra promenerar mer än på mången god dag går jag alltså på strövtåg i hembygden, inte riktigt som på Gustaf Frödings vis, men ändå. Och apostlahästarna bär mig till kvarter som jag tidigare aldrig besökt, vad jag kan minnas.

Alltså har jag hamnat i Olle Adolphsons park. Han fick den uppkallad efter sig för sex år sedan. Då sattes också bysten, gjord av Olle Seglert, dit. Den lilla oasen omgärdas av ett falurött träplank (i fonden på fotot ovan) och det är mysigt, fullt av blommor och buskar, där inne. Parken ligger mellan Lilla Skinnarviksgränd och Monteliusvägen på Mariaberget. Olle A bodde i närheten en period på 50-talet, på Bastugatan 32, alldeles runt hörnet. Man kan nästan höra honom sjunga en av sina egna fantastiska låtar, med gitarren i högsta hugg, när man står här ...

Monteliusvägen är, åtminstone när det inte blåser, en otroligt fin liten promenadsträcka från vilken man har strålande utsikt över Riddarholmen, centrum, Gamla Stan. I blickfånget hotellbåten M/S Mälardrottningen (där jag och Maken tillbringade vår bröllopsnatt!). På borden som står med jämna mellanrum sitter ett grillgaller monterat, för den som tänkt sig en liten picknick.

Kanske är detta också målet för många vandringar i romantikens tecken. Så tolkar jag i alla fall alla kärlekslåsen som sitter fast i gallret längs vägen. "Love locks" började dyka upp för kanske femton år sedan: ett par förklarar varandra evig kärlek som får symboliseras av ett hänglås. När låset satts fast kastas nyckarna bort. 

I Paris blev de där kärleksförklaringarna så många att Pont des Arts och andra broar över Seine i princip höll på att gå av på mitten. Samma problem har uppstått i en rad städer, och vissa har t o m förbjudit dem, kallar det "nedsmutsning".  I Stockholm dök de första kärlekslåsen upp på Västerbron. 

Men egentligen har företeelsen sina rötter i en stad i Serbien, där floden korsas av Most Ljubavi, som betyder kärleksbron. Där uppstod och slutade en romans under första världskriget, en dramatisk historia som alltså satt sina spår ända in i nutiden – och i min hembygd.

Utsikt från Monteliusvägen. 

Namn och datum går ofta att läsa på kärlekslåsen.

Bilderna tog jag i förrgår - i dag onsdag är det +4 och snöblandat
regn i min hembygd ... 

 Copyright Klimakteriehäxan

Bäst i år

Vad har varit bäst hittills i år, om jag ser till min bokkonsumtion?
Det är Ugglan & Boken som undrar och därmed delar ut ämnet för veckans tisdagstrio.

Den här våren är ingen annan lik, och då tänker jag inte på det allestädes närvarande och hotande viruset. Nej, av någon anledning har jag knappt läst några pappersböcker alls. Däremot har jag lyssnat så flitigt på olika inläsningar, att jag snart inte har något ohört kvar bland Sveriges Radios radioföljetonger och -noveller.

Att läsa in böcker är en konst och inte alls enkelt, som man skulle kunna tro. Vilket illustreras tydligt. Välrenommerade skådespelare tar uppdraget – jag är alldeles övertygad om detta – enkom för att det blir ett trevligt tillskott i kassan. Sedan gör de inläsningen, men de gör det lite halvt mekaniskt, utan att ta texten till sig. Väldigt irriterande när man som jag till sig själv muttrar "ska han KANSKE säga" när det borde vara "ska HAN kanske säga".

Max von Sydow. Bild från SR.

Så visar det sig nu när Max von Sydow nyss dött att han hyllas genom att SR lägger ut en fyrtio år gammal version av klassikern "Mörkrets hjärta" (Heart of Darkness) av Joseph Conrad. En njutning! Inte en stakning, inte en felsägning, pauserna sitter där de ska, rätt ord betonas. Rakt igenom. Bäst i år, helt utan konkurrens. Önskar att alla presumtiva "bokröster"skulle lyssna och ta lärdom! Samt att förlagen verkligen ser till att hörböcker korrekturlyssnas innan de släpps. Så sker inte vad de än påstår, det är alldeles glasklart.

Torgny Lindgren visste bättre än någon annan hur hans texter skulle läsas. Jag har också lyssnat på "Ormens väg på hälleberget", vilket jag redan bloggat om. Mycket bra! Och sorgligt. Och otäckt. Men framför allt bra.

För att detta nu ska bli en trio kommer "Klubben" av Matilda Gustavson självklart med. Läste den först av allt i år, en av de få på papper. Den fantastiska historien om bölden på Svenska Akademiens urgamla kropp, suveränt researchad och fenomenalt berättad.

Avslutningsvis: Åter till det där med betoningens betydelse som är något som ligger mig mycket varmt om hjärtat. En text om detta finns med i min första bok, men går ju jättebra att läsa nu, tretton år senare, här på bloggen!

Vill du delta ännu mer i min kampanj (tja, kampanj är väl att ta i men ändå) finns två bitar till att läsa. Det visar i alla fall att detta är en viktig sak, för mig. Kommentera gärna!
Om ljudböcker tycker jag –  mycket, och lite olika heter den första.
När man läser med öronen heter en annan betraktelse i ämnet.

Och vill du sedan kolla hur du tycker att jag själv klarar uppgiften att läsa för andra kan du testa den här länken, som tar dig till hörversionen av min bok "I ljust minne bevarad". Gratis lyssning. Nej, det är inte i von Sydowsk klass, men ändå ...

Copyright Klimakteriehäxan

Kramarna jag inte saknar

Det har börjat tidigt, väldigt tidigt. Kramandet.

När jag var barn kramade man mamma och pappa, men just inga fler. En varm famn att omslutas av betydde trygghet och kärlek, om än den inte kläddes i ord. Vuxna kramades förstås också, men relativt sällan i offentligheten. Ömhetsbevis var privata, fast naturligtvis väldigt värdefulla. 

Det har hänt mycket med de mellanmänskliga relationernas fysiska yttringar sedan dess. Vi blev beresta, vi såg hur kindpussarna flög i luften i Sydeuropa, vi upptäckte händer som inte alls nöjde sig med att bli skakade utan ville få omsluta en hel kropp, nästan. Och vi ”lärde” oss, tog efter, anpassade hälsningsritualerna i vår egen kultur så att de förmodligen kunde uppfattas som modernare, internationellt gångbara. Vem vill vara motsträvig, verka gammaldags, vägra lite vänlig värme? /forts/

Om du klickar dig vidare till News55 kan du läsa hela min text om de kramar jag inte alls saknar. Den enda positiva effekten av pågående corona-kris som jag kan komma på. 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT från Kristina Lugn

"De flesta jag känner oroar sig i onödan. Sån är inte jag. Jag glädjer mig i onödan. Jag tycker det är roligare."

-Sagt av Kristina Lugn som avled i sitt hem i helgen, 71 år gammal. Jag som inte är så inne på poesi tycker likväl att hon skrivit väldigt fina saker. Stundtals roliga, stundtals sorgliga men alltid väldigt fyndigt formulerade.

CITAT om beckmörker och framtiden

"Det är besvärliga år som ligger framför oss. Tveklöst. Både ekonomiskt och politiskt. Innebär detta att man ska måla allting i svart? Nej, det ska man inte. Vi kommer nog klara detta också."

-Carl Bildt, f d moderatledare, f d statsminister, fd utikesminister, i Svenska Dagbladet. Intervjuaren skriver också: "Att Bildt är bekymrad över läget är tydligt. Oron går som en röd tråd genom intervjun. Men han gör också en poäng av att allt inte är beckmörkt." Bildt har som alltid många åsikter ...  Hans kommentarer till dagsläget både i Sverige och i omvärlden är bitvis väldigt beska. Intressant läsning!

Blommande hägg hör väl den ljusnande framtiden till?

Copyright Klimakteriehäxan

Folkets Park – en företeelse värd att skylta med

Det var en gång för länge sedan något som hette Folkets Park. Företeelsen kunde hittas i snart sagt varje svensk stad. Här bjöds underhållning, som teater för både barn och vuxna, konserter med såväl pop som jazz, dans till populära orkestrar, tombola och chokladlotterier och ibland till och med mannekänguppvisning. Bland annat.

Allt det där har jag upplevt i min alltmer avlägsna ungdom. Tänk bara när det var Sven-Ingvars som stod för dansmusiken, vilken lycka! Eller när Hep Stars spelade på scenen! Jokkmokks-Jokke, Thorstein Bergman och The Shanes intervjuade jag som utsänd från lokaltidningen. Och tro mig eller ej, men en gång gick jag mannekäng (till och med i baddräkt!) inför en publik på tusen personer! Allt detta i Folkets Park!

Så småningom flyttade jag till huvudstaden och därmed blev avståndet till den klassiska folkparken större. Likväl fick jag i jobbet anledning att uppsöka den man som var chef för hela folkparksorganisationen i Sverige. Rolf Theorin var en väldigt trevlig bekantskap. Och när vårt samtal var över fick jag en present, vilket var både ovanligt och oväntat.

Föga anade han då, ja inte jag heller för resten, hur stor glädje jag faktiskt skulle få av uppsättningen reklamaffischer som tagits fram och som utgjorde den gåva jag fick.
Den ni ser på fotot överst är gjord av Berndt Franckie, som är både konstnär och scenograf. Han har lyckats få med en lång rad av möjliga folkparksaktiviteter i sin bild,  tryckt 1979.

Den undre har suttit på min vägg oavbrutet i snart fyrtio år, är tryckt samma år och ritad av Jörgen Fogelquist. Älskar den, även om den är lite gulnad! Den har både humor, stämning och färg. Det hade ju folkparkerna också, på den tiden åtminstone ...

Nu väljer jag att kalla de gamla folkparksaffischerna för skyltar, för då passar de in när det är Skyltsöndag igen! Kolla hos BP här eller här för att hitta fler söndagsskyltande bloggare!

Och så förstås, än en gång: den obligatoriska uppmuntringsskylten. Hoppet lever!

Copyright Klimakteriehäxan

Inspiration till pysselkonst?

I den mer eller mindre frivilliga karantän som många av oss vistas i just nu finns en tendens att man tröttnar på de tidsfördriv man är van att ägna sig åt på lediga stunder. Ser spår av detta bland annat i mitt Facebook-flöde, där folk visar fantasifulla korsstygnbroderier med uppnosiga budskap, stickningar som kanske ska bli färdigstickade, rader av UFO:s (UnFinished Objects) som plockats fram ur gömmorna där de inte sällan legat i en halv evighet. 

Jag har förvisso gott om sådana halvfärdiga "skatter", men efter att ha varit en förtjust handarbeterska i årtionden har jag helt tappat den biten. Knäcken kom när den i mitt tycke jättefina tröja jag stickat åt Dottern inte "dög". Tror att hon tog den på sig en gång, och det måste ha varit endera under hot (vet inte om vad) eller om löfte om en belöning (vet i så fall inte vilken).

Lite revansch tycker jag ändå att jag får när jag på våra digitala träffar med barnbarnet kan konstatera att han nu använder sådant som farmor en gång skapade till hans pappa.

Fast nog vore det kul att hitta på något att göra med händerna, gärna textilt. Känner mig lite inspirerad av de här verken, kanske 25x25 centimeter, som fanns med på Liljevalchs vårsalong i år. Det är textila bilder som skapats av Anna Fjällbäck, vars dalahästmatta man inte glömmer om man en gång sett den. I de här nya verken handlar det mosaik av textil på trä. Fast hur går man till väga? Undrar. Och har inte en susning om svaret. Tror inte det är alldeles enkelt. Men håll med om att det är fina bilder! Härligt somriga dessutom!

Copyright Klimakteriehäxan

Så kan en fredag se ut

Hur kan en fredag i maj Anno Domini 2020 tänkas se ut? Det är Elisa Matilda som frågar. Och rätt många bloggare svarar. Någon förmodligen med något en aning mer spännande att komma med än vad jag kan åstadkomma ...

1. Vad har du hunnit med idag? Frukost, bläddrat i tidningen, löst en sudoku.
2. Vad lyssnar du på? Nyheter i radio.
3. Vad kommer du att göra härnäst? Ta mig ut på balkongen i solen, med bok i öronen. Och måla naglarna. Lite hemester, kanske?
4. Var befinner du dig någonstans? Hemma, alltså. Allt i det sociala avståndstagandets tecken.
5. Hur är humöret idag? Tackar som frågar, riktigt bra!

Tog ut mig själv med bil en sväng härom dagen. Det är vackert i Sverige i maj.

Och häggen har slagit ut. Nu är det strax dags för syrenen också!

Copyright Klimakteriehäxan

Läsning för glad och ledsen

Veckans helgfråga från Mia i bokhörnan är dubbel och lyder:
Vilken bok skulle du rekommendera en lycklig person att läsa? Vilken bok skulle du rekommendera till någon som verkar sorgsen?

Oj. Det där var verkligen inte enkelt. Den som redan är nöjd och glad behöver kanske inga rekommendationer. Och den som känner sig nedtryckt i skorna, kan den bli hjälpt av en bok?

Men till den som inte är tillfreds med tillvaron tycker jag att jag vågar tipsa om "Vem ska trösta Knyttet?", en underbar historia som Tove Jansson berättat och hon berättar ju som ingen annan, både i text och bild. Funkar på både stor och liten läsare.

En lycklig person kan väl läsa nästan vad som helst? Något som stimulerar tankeverksamheten, kanske? Som skriver sin läsare på näsan att alla har det inte lika bra? Eller något som får en att bli ännu gladare? 

Då föreslår jag (igen) Åsne Seierstads "Två systrar", i kategorin texter att tänka på. Steg två blir Jennifer Clements "En bön för de stulna" (A Prayer for the Stolen) och på det inte minst viktiga kulkontot "Kapten Aragãos bravader" (Home is the Sailor) av Jorge Amado. Skulle vid närmare eftertanke kunna funka även för den som inte är riktigt glad av sig själv.

Copyright Klimakteriehäxan

Störst är verkligen inte alltid bäst

Alla barn längtar efter att bli stora. Har aldrig stött på ett undantag från den regeln. Föga anar de små liven att det där med att vara stor, det är inte alls bara kul. Och i den mån saker och ting beror på storleken är det inte alls säkert att störst är bäst.

Resonemanget kan föras över på en mängd olika plan. Personligen tenderar jag alltmer till att föredra saker och ting som finns i mindre skala. Trivs exempelvis inte på vare sig NK eller Åhléns i City, men tycker att Åhléns Söder är riktigt mysigt, om man nu kan säga att ett varuhus över huvud taget kan vara just mysigt?

Det är väl därför jag tycker det är så bekymmersamt med butiksdöden som grasserar i såväl små som stora städer. Mindre affärer där kunden rent av syns gynnar jag mycket hellre. Service är guld värd!

Stora och små städer, förresten. Jag vet att jag aldrig, vad som än händer, ska till Delhi eller Bombay, lika lite som till Kairo eller Nairobi. Visst, Mexico City är ingen liten håla det heller, men där har jag varit, så jag behöver inte nödvändigtvis åka tillbaka. Minns bilköerna, luften som gjorde ögonen knallröda, och ryser.

Bor jag på hotell kan jag nästan få en känsla av att kvävas när byggnaden är som en hel liten stadsdel alldeles själv. Medan ett ställe där folk i receptionen rent av känner igen sina gäster åtminstone på dag tre är betydligt mera hemtrevligt (ja, jag har den konstiga vanan att kalla även hotell där jag tagit in för "hem").

För att inte tala om muséer. Blotta tanken på Louvren ger mig magknip. Museum of Modern Art i New York må vara ett av världens finaste, men det tar ju aldrig slut. Museishoppen räcker! Tacka vet jag The Frick Collection i samma stad, eller Hallwylska i min hemstad Stockholm. Man tar sig igenom utan att bli helt slut, vare sig av synintryck eller av trötta fötter. Men blir berikad.

När vi flickor blir stora på riktigt, om årsdagarna räknas, hamnar vi inte sällan i storlek L, XL eller rent av XXL. Även här kan man konstatera att M som i Medium faktiskt är att föredra, av hälsoskäl om inte annat.
Fast det är klart, man kan trösta sig med orden från innehavarinnan av en modebutik (en sån där trevlig liten) där jag nog faktiskt kan kallas stamkund.

Lotta (så heter hon) på O´Sofina vet nämligen att L också kan uttolkas som Lagom, XL blir då Extra Lagom och ja, XXL blir förstås väldigt lagom, det med ... Hennes butik är en av de där som (alltför?) ofta lockar med saker man villhöver ... och samtidigt naturligtvis en som lider i tider då vi helst ska stanna hemma, oavsett köpsug och längtan efter vårmodet.

Det där med stor och liten är faktiskt ett väldigt tänjbart begrepp. Även den som minns barnets längtan kommer att inse det så småningom.
Men störst är inte alltid bäst, det vill jag härmed slå fast å det bestämdaste!

Och när det kommer till shopping: om du ska handla, gör det i den lilla affären i ditt kvarter, i din egen stad! Överger vi den nu kanske vi aldrig får se den öppen igen. Gör det du kan i kampen mot butiksdöden!

Stor är alltså inte alltid bäst. Men den graffitimålare som skapade den här bilden
av en "Big Beautiful Woman" har i alla fall ingenting emot storleken XXL som i
Lottas uttolkning betyder Extra Extra Lagom ...

Copyright Klimakteriehäxan

När/om man vill gå på krogen ensam

Tre rätter. Utvalda drycker. Tid för kontemplation, parallellt med njutning av det man äter och dricker. Inga störande moment. Inga servitriser. Inte ens sällskap.

Så ser konceptet ut när den originella restaurangen Bord för en öppnar den 10 maj i värmländska Ransäter, hittills väl mest känt som Tage Erlanders födelseort, nu kanske snart på världskartan som hemort för klotets minsta krog med en gäst per dag. Både CNN och Fox News lär ha uppmärksammat satsningen, och det sägs också att många redan bokat sin plats.

Mitt på ett öppet fält står bordet. Maten kommer i korg på en speciell "linbana". Och prislappen då, undrar ni? Jo, den påstås vara flexibel. Gästen betalar det hen tycker hen har råd med, och vad måltiden anses vara värd. Riskfyllt? Antagligen. Fast vem vet? Välrenommerade krogprofiler står bakom projektet, som ska pågå under sommaren.

Säga vad man vill om coronapandemin, men den bidrar stundom till ett visst nytänkande, eller hur?
Dock tillhör jag dem som faktiskt tycker att trevligt sällskap är en stor del av glädjen med att äta gott.

Copyright Klimakteriehäxan
Bild från Bord för en

Tisdagstema på hög höjd

Det var Star Wars-dagen i går. Måste erkänna att det är inte något jag är ett smack inne på att fira. Har inte sett filmerna, som så ofantligt många älskar och ser igen och igen. 

Men när det handlar om rymden och stjärnorna är inte jag först i kön. Fast nu är det där de två nyckelorden för denna veckas tisdagstrio. Så har Ugglan & Boken bestämt. Min tanke snuddar vid (det i mitt tycke rätt snobbiga) begreppet "verkshöjd", och det kan nog också appliceras på min trio.

"I taket lyser stjärnorna" skrev den då mycket unga Johanna Thydell, och det renderade henne en August i barn- och ungdomsklassen 2003. Det var hennes debut, hon vara bara 23, och berättade historien om flickan vars mamma drabbas av cancer. Boken blev en internationell succé och läses säkrast med näsduk inom räckhåll. 

"Karlsson på taket" är en riktigt kul typ som tar sig fram flygandes. OK, han kommer kanske inte riktigt så högt upp som till rymden och stjärnorna, men han är en liten gubbe i Astrid Lindgrens persongalleri som man gärna umgås med, även om han stundtals är rätt elak åtminstone mot Lillebror ... ändå är jag beredd att kalla honom själv en stjärna!

"Rymdresan" håller mig kvar bland böckerna för unga läsare. Författare är Christer Fuglesang, den förste svensk som kom ut i rymden, som skrivit historien om pojken och flickan som plötsligt får hänga med farbror Albert ut i det stora okända. De färdas i en rymdraket som fabrorn byggt alldeles själv! Fuglesang har skrivit en serie barnböcker, vilket kan kännas lite oväntat, eller är jag bara fördomsfull?

Copyright Klimakteriehäxan

Jag rör mig i nya kvarter!

I över fyrtio år har jag bott på Södermalm i Stockholm, på ett par olika adresser. Men visst är det märkligt att det finns bitar av stadsdelen som är lika vita fläckar på min karta som Tegucigalpa förmodligen är på din!

Eftersom jag i dessa tider av social distansering promenerar ensam i princip varje dag, med målet att få ihop 10 000 steg, har jag börjat tröttna på trängseln längs Årstavikens strand, där jag lätt hamnar. Alltså har jag med djärva kliv avlägsnat mig från vattnet och alla andra vandrare, vilket inte bara gett mig lite nya vyer, det underlättar också lyssnandet på den hörbok jag för tillfället har i öronen. Omgiven av folk dränks ofta uppläsningen i andras samtal ...

I helgen har jag sålunda stiftat bekantskap med Ludvigsbergsgatan och Gamla Lundagatan, på Södermalms norra del mellan Zinkensdamm och Slussen, för att i grova drag ge er en aning om läget. Vilka fina kvarter! Gamla trähus, vackra portar, falurött, tegeltak, grönskande träd och blommande buskar förstås. Fågelsång. Noll trängsel. Och det stiliga tornet på Münchenbryggeriet hade jag nog aldrig sett förr.

Häng med mig på en liten stadsvandring! Du får stå ut med att scrolla lite ...

Inte min favorit bland magnolior, men en ögonfröjd, absolut!

Almfrön passar i sallad, har en lätt nötaktig smak.

Inbjudande vrå för en liten paus.

Där sitter han, den underbare glädjespridaren koltrasten.

Copyright Klimakteriehäxan

Vykort hemifrån

 Blir lika förtjust och tacksam varje vår när lökbacken står som vackrast utanför mitt fönster. Så underbart att jag, år efter år, tar (snarlika) bilder och tvingar på mina vänner och bekanta, som kanske inte har vägarna förbi.
Håll till godo med några vykort hemifrån mig!

Copyright Klimakteriehäxan