Jag har tänkt mycket på Torgny Lindgren på sistone. Den gudabenådade berättaren som, med bevarande av västerbottniska vändningar, skrev så många lysande böcker. Han satt sedan 1991 i Svenska Akademien på stol nummer nio.
Året efter Lindgrens inträde kom också Katarina Frostenson in i den illustra församlingen. Vilket rimligen betyder att Lindgren blev bekant även med hennes man, som fått namnet Kulturprofilen – eller Janne Kladd, som Leif GW Persson påstår också varit en vanligt förekommande beteckning på Jean-Claude Arnault.
Torgny Lindgren dog på våren 2017. På hösten det året briserade #metoo-skandalen, med start i Hollywood, USA, och med demonproducenten Harvey Weinstein i centrum. Varken det eller den svenska fortsättningen fick alltså Torgny Lindgren uppleva. Men jag skulle så gärna velat höra honom och hans tankar kring ämnet, kanske också få veta något om hans relation till och syn på Arnault och Frostenson.
Att jag börjat fundera i de här banorna beror på att jag just lyssnat på författarens egen inläsning av romanen "Ormens väg på hälleberget". Den kom ut 1982 och jag läste den när den var tämligen ny. Det är en ruggig historia. Grym, otäck, med empatibefriade gubbar, bara att rada upp de där orden som fyller varje normal människa med avsky. Men det är förstås en fantastisk bok. Och oändligt sorglig.
Nu, nästan fyrtio år senare, ser jag likheterna mellan den fattiga byn i Västerbottens inland i mitten av 1800-talet och Hollywood efter senaste sekelskiftet. Hur män med makt systematiskt utnyttjar kvinnor som är i total beroendeställning, hur omgivningen ser på men ändå tittar bort, hur det etablerade samhället låter övergrepp passera, hur de aldrig anmäls. Här kommer hotet om lagens långa arm från förövaren, inte från offren.
Naturligtvis trodde ingen att Harvey Weinstein "uppfunnit" utnyttjandet av kvinnor. Men att upptäcka att hans leverne skildrats i en svensk roman om livet för nästan tvåhundra år sedan är starkt, och lite överraskande rent av.
Vad skulle Torgny Lindgren ha sagt om #metoo och debaclet i akademien?
Han skrev hur som helst den första #metoo-boken. Och han var definitivt feminist.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
denna finns i min västerbottniska hylla, finns en hel del metoo-berättelser i litteraturen. Historiens metoo-vrål : är jag inte människa av Ebba Witt-Brattström är intressant läsning, en viktig bok.
SvaraRaderaMärta Tikkanen skrev Män kan inte våldtas (1975), blev film också, kvinnans avsikt var att få andra män avstå från övergrepp. Sofi Oksanen har i Utrensning beskrivit obehagligt sexuellt våld. Margaret Atwood i Tjänarinnans berättelse (1986). Simone de Beavoir, Doris Lessing, Elin Wägner, Kerstin Thorvall, Elena Ferrante, Kerstin Ekmans Häxringarna (1974), Elfriede Jelineks Lust, några av exemplen ur litteraturen.
SvaraRaderaJo tack, jag är på intet vis ovetande om att företeelsen skildrats av många! Jag har läst alla du räknar upp utom Jelinek. Pls note att din uppräkning består av enbart kvinnor.
Raderamedveten om att dessa är kvinnor
RaderaTess av d'Urberville (1891) av Thomas Hardy
RaderaDet är då en himla tur att jag läser din blogg. Annars skulle jag vara totalt ovetande om mycket kan jag säga.
SvaraRaderaOk, Arnault, Frostenson och äcklet Weinstein har till och med jag hört talas om, men...
Haha!!! Fast nåt litet korn kan du kanske hitta. Hoppas!
RaderaEn bok jag bara känner till titeln på, är det en sådan bok så blir jag nog bara arg så det är kanske bäst jag avstår. I alla fall nu, just nu känns det svackigt så då läser roligare saker.
SvaraRaderaFast den är väldigt bra ... du hinner fortfarande ladda ner den från SR, du har faktiskt ett helt år på dig! Om du skulle vilja lyssna! Torgny L läser den på dialekt. https://sverigesradio.se/avsnitt/1493768
Radera