Nu har jag blundat på bio

Vintersöndag.
Perfekt att ta en promenad med en biograf som mål. Det händer alldeles för sällan.
Har alltså sett en film som tippas som Oscars-vinnare, för den manliga huvudrollens skull framför allt.
Men i ärlighetens namn så har jag inte bara tittat, jag har blundat en hel del också.

Det blev ”The Last King of Scotland”, en film om Ugandas diktator Idi Amin Dada, och hans skotske livläkare.
Amin regerade sitt land i åtta år. Åtta förskräckliga år.
Så här i efterhand ångrar jag nästan att jag såg just den här filmen. Jag kände mig illa till mods från start till mål, i två timmar, hade faktiskt lust att resa mig och gå – men gjorde det inte. För på något underligt sätt var det samtidigt bra.

Och kanske är styrkan i den att man får sig en gruvlig påminnelse om hur det kan gå till här i världen. När naiviteten möter grymheten och det stundtals är tveksamt vem av de två huvudpersonerna som är mest korkad. Fast korkad är ett alldeles för snällt ord. Filmen blir i alla fall något av en historielektion: så här illa var det.

Visst minns jag Idi Amin från tiden när det begav sig. Men jag tror att det gick rätt lång tid innan omvärlden insåg omfattningen av hans skräckregim. Facit: 300 000 personer mördades, landets stora asiatiska befolkning (och ekonomiska ryggrad) fördrevs. Två svenska journalister mördades också. Övergrepp och blodigt våld var vardagen.

En fransk dokumentär gjordes för ganska många år sedan, den är sänd i svensk television. Då fick man se diktatorn klämma ner medtävlandes huvud under vattnet när det blev kappsimning, eftersom ingen annan fick vinna. Man fick följa med ut på floden när Amin med brett leende ropade hälsningar till krokodilerna. ”Rafiki, rafiki”, hojtade han – det betyder "vänner" på kiswahili. Han hade uppenbarligen en hel del gemensamt med de lömska och livsfarliga reptilerna.

Men nu är det Forest Whitaker som spelar huvudrollen, nästan porträttlik. Han har gjort en massa filmer tidigare och synts i rader av tv-serier, men det är för rollen som Amin han ska kamma hem en Oscar. Han är väl värd den, men man får hoppas att han får spela någon trevligare typ nästa gång.

Oscars-statyetten för bästa kvinnliga huvudroll väntas vara reserverad för Helen Mirren som drottning Elisabeth II i ”The Queen”.
Det var egentligen den filmen jag ville se, men det var utsålt.
En likhet mellan filmerna bör ju vara att de båda handlar om verkliga personer. Men när jag kommer iväg på ”The Queen” hoppas jag att jag slipper blunda.

Och i grund och botten är jag numera mest tilltalad av feel-good-rullar, lite rom-com så där ni vet.
Utan risk för mardrömmar, så att man kan hänga med med öppna ögon ända fram till det lyckliga slutet.
Även om det inte alltid är så i verkliga livet.

Copyright Klimakteriehäxan