Fars Dag igen

Det var Fars Dag i går.
I Åre.
Anja Pärson gjorde VM-arrangörerna, kommungubbarna, landslagsledningen, skidpubliken, tv-tittarna, fan-klubben, släkt, vänner och familj samt - inte minst - sig själv jätteglad genom att efter en urusel säsong slå till och ta guld i super-G.
Nyheten har inte undgått någon svensk som har ögon att se med och öron att höra med.

Men nästan mer fantastiskt än publikens jubel och mästarinnans glädjetårar var det väl ändå att höra henne oförbehållsamt ge pappa Anders äran, trots att hon stått på skidorna själv, utför hela den långa backen.
Det var han som visste vad som behövdes. En pappa som känner sin dotter bättre än alla andra, som vet vad hon tänker innan hon slutfört tanken.
-Det är pappa, sa hon i segerintervjuerna utan att avsluta meningen.
Fars Dag, helt enkelt.

Vi borde ta efter, eller snarare ni, för min pappa finns inte längre.
Men det vore snyggt att följa Anjas exempel och ge papporna lite credit ibland, för både det ena och det andra. Inte bara för VM-guld.

Copyright Klimakteriehäxan