onsdag, maj 23, 2007

Blomsterkungen och jag

I dag är Dagen när Carl von Linné skulle ha fyllt 300 år.
Så gammal blev han förvisso inte, men hans verk lever ju i högsta välmåga. Så pass att till och med Japans kejsarpar gjort sig besväret att komma till Sverige, mer för Blomsterkungens skull än för Carl XIV Gustafs, verkar det. Det är födelsedagskalas hela dagen, åtminstone i Uppsala. Festen fortsätter väl egentligen året ut.

Faiblessen för blommor delar vi, kejsaren, Linné och jag.
I mitt fall tror jag att det är lite som med Linné, vi fick det med generna. Min mamma har så länge jag kan minnas ägnat sig åt rabatter sprängfulla av olika plantor, vackert och inspirerande på många sätt. Redan i koltåldern uppskattade jag hennes ansträngningar, men ibland tyckte hon att jag blev lite väl närgången.
Förhållningsorder utgick: Se men inte röra var det som gällde.

En dag ser hon mig, jag var kanske tre år, när jag går längs en blomsterrad och upprepar mantrat högt för mig själv: Inte röra mammas blommor, nää. Jag sniffar dofter i bästa Ferdinand-stil.
Sekunden senare ramlar jag med bullcr och bång på näsan rakt i rabatten - om nu en trind treåring kan åstadkomma både buller och bång...
Såvitt jag minns blev det inga repressalier.

Däremot förväntades jag lite längre upp i åren delta i jobbet med rensning och annat. Det avskydde jag innerligt.
Ville helt enkelt hålla fast vid den gamla ordern att bara titta men inte röra. Den inställningen har jag faktiskt fortfarande, och är nöjd med att ägna mig åt begränsat krukbruk, på fönsterbräda och balkong.

För egen del firar jag farbror Linné ytterst måttligt, genom att läsa Karin Berglunds nyutgivna bok om honom, men nog har han väl satt sina spår. I någon gömma i Barndomslandet ligger en uppsats jag skrev om honom i gymnasiet. Jag fick A i betyg, vet inte om jag skulle förstå varför om jag läste om den, skulle väl helt enkelt inte våga...

Men ett annat spår av Linné finns också i mitt förflutna.
Jag skaffade mig en växtpress och ett herbarium. Det ordet finns väl knappast längre i svenskt skolliv, även om jag vågar anta att företeelsen lever kvar åtminstone på någon biologi-institution?
För er som undrar kan jag berätta att man alltså gick ut i naturen och plockade blommor, som sedan lades i press (med lite saltkorn på kronbladen om blomman var blå!) mellan läskpappersliknande ark. Hela mackan las in i en trämanick, det blev tryck på alltihop genom att man drog till en spännrulle med snören och pinnar... enklare än det låter sig beskrivas, faktiskt.

Efter någon dag hade växtsaften absorberats av läskpapperet, den torra blomman kunde försiktigt lyftas över till ett nytt pappersark för montering – och sedan var det bara att öppna herbariet och utöka samlingen av biologiska skatter. Varje ark hade en speciell, förtryckt etikett. På den skrev man in växtens namn på svenska, Linnés latinska benämning, plus familjenamn, växtplats och eventuellt något mer som jag glömt bort.

Tack vare detta kommer jag aldrig att glömma exempelvis Ajuga pyramidalis, ur familjen Scrophulariacea. Vi hade gott om sådana hemma på backen. Efter som den var ganska kraftig var den lite svårpressad, det lyckades inte förrän efter flera försök. Ögontröst och teveronika hör till samma familj, om någon undrar – ja blomman jag talar om är den ganska diskreta lilla blåsugan, i dag inte lika vanlig, åtminstone inte på vår tomt i Barndomslandet.

De flesta av mina kamrater fnös åt oss amatörbotaniker (vi var inte många) som nappat på biologilärarens förslag om herbarium.
Men mellan pärmarna ligger blomsterminnena och i hjärnan ligger en hel del av Linné-arvet lagrat.
Värdelöst vetande, kan man tycka.
Men häv upp din röst och säg något om Ajuga pyramidalis nästa gång samtalsämnena tryter, så får du se.
Det blir en viss effekt, även av en sådan liten blygsam skapelse.
Och det kan man tacka Linné för.

Copyright Klimakteriehäxan

Det finns förstås massor att läsa om Linnéjubileet - klicka här för dagens program, han har tagit sig in på DN:s ledarsida också, och här, till exempel! I SvD hittar man bland annat detta och ännu mer här där flera artiklar ligger samlade!

3 kommentarer:

  1. Jag missade det där med herbarium, men min kompis som gick praktisk realskola hade ett.
    Däremot var jag tvungen att lära mig 300 arter när jag gick på lärarhögskolan, det var rätt kul, jag minns rätt många ännu. Men det var svårt...asfaltbarn som jag var...

    SvaraRadera
  2. kulsprutan2:44 em

    Växtpress och pressade växter - vad du får oss att minnas, Häxan!
    Som vanligt vet du mer än de flesta av oss, men var försiktig: gå inte i barndom! Närminnet är det man förlorar först när det bär raktut.
    Vad käkade du till lunch igår?

    Sudoko och korsord är också bra på att hjärn-gympa.
    Kram pårej!

    SvaraRadera
  3. Karins nya bok kommer jag att skaffa, så småningom. Linnés jubileumsträdgård A Tribute to Linnaeus fick guldmedalj i Chelsea Flower Show och den kommer till Botaniska efter midsommar, känner mej lite bortskämd... Herbarium hade jag, sista klassen som fick kämpa med latinska namn, lillebror slapp.

    SvaraRadera