Full pott i jakten på svärmorspoäng

Vad är det som ”gör” ett 50-årskalas?
Presenterna? Maten? Drycken? Födelsedagsbarnet självt? Eller gästerna?
Det finns naturligtvis inget enhetligt svar på det.
Men på den fest som jag var inbjuden till nyligen vet jag vad som gjorde djupast intryck.

Nej, det var inte maten, fast den var både riklig och läcker.
Nej, det var inte vinet, som serverades frikostigt och var noga utvalt. Och det var inte presenterna.
Inte heller var det blandningen av inbjudna, trots att den var generös både vad beträffar ålder och typ av relation.

Festföremålet gjorde för sin del en strålande insats genom att hälsa oss alla välkomna med en kort varudeklaration: M har jag känt i 30 år, tack för den vänskapen! P har varit min chef och har lärt mig mycket! Y har fått mig att förstå vad en häst kan betyda för glädjen i livet! Och så vidare, alla nämnda, ingen glömd.
Uppskattat både för de vänliga orden, men också för att beskrivningen gav näring åt konversationen vid borden och byggde broar mellan generationer, mellan människor som aldrig förr råkats.

Kvällens clou skulle ha kunnat vara mannens tal till sin kvinna, för det var öppet, framfört med stor kärlek och mycket känsla och fick oss att treva efter näsduken – ja, vi som inte tänkt oss för och varken hade näsduk eller vattenfast mascara, vi fick reda oss med servetten.
Döttrarnas tal till sin mamma, världens bästa (vad annars?) tog vi också till oss. De klämkäcka rimmen på välkänd melodi sjöng vi med i efter bästa förmåga, diabilderna från 1957 och några år framåt gav flash backs som hette duga, precis som pappans svartvita smalfilm, nu moderniserad till dvd.

Fast den som verkligen utmärkte sig och höjde stämningen det sista snäppet, det var en av festens yngsta deltagare. En 18-åring, nyss presenterad i familjen av en dotter som nyfunnen pojkvän, kanske med potential att bli något mera långvarigt.
Han var helt okänd av alla utanför den trängsta familjekretsen. Och han kom allra sist i raden av talare. Fick efterträda vana estradörer som pratat inför stora åhörarskaror och som filat på sina formuleringar hemma på kammaren.

Där står han, trygg och glad. Tackar för kalaset, tackar för att han blivit välkomnad inte bara av dottern utan också av den övriga familjen. Han använder inte särskilt många ord, men han får till det, med lyckönskningar till svärmodern in spe, innan han återtar sin plats bredvid flickan vars kinder blossar, om av stolthet eller av nervositet, det vet jag förstås inte.

Vi "vuxna" sitter med gapande munnar. Vi applåderar så att handflatorna brinner. Han slår vilken present som helst!
Vilken kille!
Vilket mod!
Vilken tåga!
Var hittar man sådana grabbar? Hans like står på min önskelista (ja, för Dotterns räkning, alltså)! Det är ju en sån här man drömmer om!

När det handlar om att ta svärmorspoäng har den här ynglingen kammat hem full pott och det med råge. Och det gick på mindre än två minuter.
Blir han en gång hennes svärson på riktigt är jag den första att gratulera.

Copyright Klimakteriehäxan