Strykfritt och slätstruket

Det fanns en tid när skjortor företrädesvis var av nylon, materialet i topparna hette banlon och den veckade kjolen hade terylene- på etiketten.
När plaggen hamnade i tvätten var det ”drip and dry” som gällde – ja alltihop var väl importerat från USA, såväl stilen som tänket, därav språkbruket.
På enklaste svenska var alltihop strykfritt.

Ta ordet i din mun och smaka på det: s-t-r-y-k-f-r-i-t-t.
Fint, eller hur?
Men vad hände? Jo, vi tröttnade. Tröttnade på kläder som inte andades, som blev noppiga, som sällan kändes riktigt fräscha.
Och så hamnade vi i linneträsket, med många avsteg in i bomullslandet och en och annan avstickare längs sidenvägen.
Ordet strykfritt var ett minne blott.

Nu har vi ju alla olika krav på hur släta kläder ”måste” vara. Jag vet husmödrar som stryker makens trikåkalsonger och sina egna trosor. Hade en period en kollega vars hustru uppenbarligen tröttnat och gått i strykstrejk, för hans skjortor var så skrynkliga att de kunde ha kallats krinklade, inklusive kragen, som stod i skarp kontrast till slipsen han knöt. Han fick sin egen hals att se ut som förslutningen på en gammaldags slöjdpåse, ni vet de där man stängde genom att snörpte ihop allt tyget med ett band.

Och jag har en annan manlig vän som aldrig skulle tillåta någon annan att stryka hans skjortor. De är perfekta, alltid. En annan kollega hittade den gyllene medelvägen: han strök kragen, men bara den. Och tog följaktligen aldrig av sig kavajen. En jämnårig kvinna jag gjort några resor tillsammans med har varje gång, absolut, ett litet strykjärn i packningen utifall att. Olika krav, som sagt.

Visst finns det fortfarande konstmaterial och visst har de väl blivit bättre sedan banlon var ordet på modet. Men har man en gång slagit in på bomulls- och linnevägen blir man helst kvar där. Det är bara det där med strykningen. Även ”strykfria” bomullsskjortor måste strykas efter några tvättar!
Jag lyckas alltid samla på hög. Högen får snart starka likheter med ett fjäll och kort därpå tänker man ”bergskedja”.

Så, äntligen, inträffar det ofrånkomliga: jag tar fram strykbrädan och sätter igång. Frustande av stolthet hänger jag upp pryl efter pryl, om inte perfekt släta så ser de i alla fall rätt hyfsade ut.
Vad händer sedan?
Jo, knappt har man satt på sig det där nystrukna så är det skrynkligt igen. Spåren av all nedlagd möda är som bortblåsta.

För detta på tal och någon säger blixtsnabbt, att linne ska vara lite skrynkligt, det hör till, det är snyggt. Fast det säger man inte om bomull. Som återskrynklas lika snabbt som linnetyg.
Det är en Sisyfos-situation. Bara att göra om från början, och försöka acceptera att bäst-före-ögonblicket är passerat så snart man klivit i plagget igen.

Alltså är det där strykberget en evighetsmaskin. Och även om kraven på att vara slätstruken fortsätter att variera, så vill ju ingen vara slätstruken, i överförd bemärkelse.
För den som tillhör den människotyp som vill ha pressveck på jeansen är det här med andra ord en osedvanligt slätstruken text.

Fast jag envisas med att trivas i linne och bomull. Och faktum är, att ibland blandar man de två och då skrynklas tyget på något mirakulöst sätt mindre.
Strykas ska det förstås ändå.
Det är nog dags för ännu ett försök att erövra det där (rena) tvättberget. För strykfritt är, som sagt, ett minne blott.

Copyright Klimakteriehäxan