Älskade maskros!

Min kärlek till maskrosen har jag bekänt förr. Den består.
Maskrosen är en blomma som slår det mesta i skönhet, både granskad på nära håll och när man ser den göra en hel försommaräng glatt gulprickig. Till råga på allt är den vacker också i utblommat skick, med de små fallskärmshoppande fröna som först formar gracila bollar och sedan kan komma flygande i små lätta moln.

Naturligtvis är jag inte ensam om att uppskatta denna blomma som andra frenetiskt bekämpar, både medelst kemisk krigsföring och med diverse vapen av olika hög effektivitetsgrad. En som måste ha gillat maskrosor var den danska textilkonstnärinnan Clara Waever, död 1930. Hon har blivit broderikonstens gudinna, skapare av mängder av korsstygnsmönster i hur många färgnyanser som helst. Och motiven har oftast varit hämtade i naturen.

Det hände sig en gång för väldigt många år sedan att jag kom till Köpenhamn med en pojkvän. Vi var på semester. Inga speciella sevärdheter stod på vår måste-göra-lista – men jag hade ändå en egen: jag ville prompt titta in i Clara Waevers butik.
Vi tog oss dit. Han som då var mannen i mitt liv fick fort nog och gick ut, vilket förmodligen är väldigt typiskt och rent av förståeligt.

Jag, däremot, blev helt uppslukad. Vred och vände, valde och vrakade. Ville väldigt gärna ha. Men vad skulle jag satsa på – kudde, duk, tablett, löpare? Fast det fanns ett aber. Priset. För redan då var det dyrt med linnetyg, moulinégarn och de tryckta mönstren.
Min blick gick oavbrutet tillbaka till dukarna med maskrosstånd i en ring. Hade jag verkligen råd?

Ett utdraget morrande från dörren tvingade fram ett beslut. Jag insåg att jag inte kunde komma ut på trottoaren tomhänt efter att ha tillbringat så lång tid i affären. Tog ett djupt andetag, ett ännu djupare tag i plånboken och blev ägare till en maskrosduk att brodera med ungefär en miljon pyttesmå korsstygn.

Jodå, jag började. Räknade trådar, jämförde färger, försökte få alla stygn åt samma håll. Det gick, men det gick sakta. Första maskrosståndet var nästan fullbordat när jag upptäckte att det ändå blivit fel någonstans. Sprätta upp? Eller fortsätta och hoppas att det skulle funka ändå?
Alla som sprättat upp mikroskopiska stygn vet hur kul det är på en skala. Alla som tänkt att det funkar ändå vet att det gör det sannolikt inte. Jag la projektet på is.

Och där låg det kvar. Tills jag en dag många år senare berättade för min kollega Sara om min maskrosduk. Hon bara gapade. Hur kunde jag låta bli att sy klart?
Vad svarar man? Att det kanske blir ett projekt för pensionärshemmet, om 30-40 år? Inget jag skulle få godkänt för, det stod klart.

Då erbjöd Sara sig att göra den färdig. Jag trodde inte mina öron. Men jo då, jag hade hört rätt. Själv var hon ”broderiberoende”, började varje dag med en stunds klassisk musik medan nålen letade sig upp och ner i linnetyget. Fast det fanns en gräns för hur många korsstygnsskapelser hon kunde hitta avsättning för, så ur hennes synvinkel erbjöd jag helt enkelt en chans till förströelse som inte kostade något.

Sedan den dagen sydde hon inte bara färdigt mina maskrosor, Sara slutförde också löparen – även den Clara Waevers design – med vårblommor, och hon gjorde en fantastisk julduk åt mig. Inte nog med det, jag fick också sex broderade tabletter i present, tabletter så fina med sina skira blommönster att jag aldrig nänts duka ett middagsbord med dem, utan använder dem som små prydnadsdukar i stället.

Så jag ser ofta spår av Clara W här hemma.
Varje försommar plockar jag fram maskroskransen, lika vacker varje gång. Den kan väldigt gärna matchas med en nyplockad bukett. Maskrosor står förvisso inte länge i vas, men eftersom de inte är en dyr bristvara utan i stället är gratis och finns i mängder gör det inte så mycket.

Dessutom kan en sann maskrosvän som jag förlänga säsongen i det oändliga. Bara genom att titta på min fina duk. Tack vare den oslagbara kombinationen Clara och Sara.

Copyright Klimakteriehäxan