Ett orosmoment dök upp: jag tyckte plötsligt att jag såg sämre. Mycket sämre.
Jo, visst hade jag svårare att hantera prylarna när jag skulle sätta på mig ansiktet på morgonen?
Betydligt svårare, till och med!
Inte bra. Började undra. Blir det värre? Går det fort?
Nej, det verkade väl inte bli sämre ändå.
Och faktum är att min syn inte alls är sämre än förut.
Det var bara det att lampan i badrummet hade gått sönder utan min vetskap. Och den trasiga glödlampan hade ersatts av en 40-wattare, för vi hade inga 60W hemma.
Visst kan man kalla det för en historia, ur det verkliga livet, med lyckligt slut?
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Vilken tur! Jag tror inte att det brukar gå så fort - men jag känner en som blir plötsligt döv då och då. Fruktansvärt... sen läste jag att det finns en sån sjukdom. Hu! Jag har funnit mig i att ena örat är lite sämre - men jag är livrädd att det ska förvärras...
SvaraRaderaÅh vad jag skrattar gott åt det här inlägget! :-))
SvaraRaderaSå himla skönt att man inte är ensam om sina tokigheter!
När jag förra helgen skulle ut på toa ute på ön i den tidiga morgonen så såg jag plötsligt så himla dåligt.
Solen lyste ju så det var inget gråväder men jag hann tänka att nu har det slagit till med någon ögonåkomma!
Men sen upptäckte jag att jag tagit makens läsgalsögon i stället för mina egna vanliga. Puh!