Då i vårt mörka hus ...

Inte vet jag riktigt hur det kommer sig, men jag har inte sett en levande Lucia på år och dag förrän i dag. Annat var det förr.

Tänk när gymnasieklassen skulle uppvakta sin unga (kvinnliga) klassföreståndare, till exempel. Den lilla sängkammaren där hon och maken tillbringade sin dygnsvila blev full av finniga stjärngossar och fnissiga tärnor. Bara Lucia själv, blond, acnefri och söt förstås, självskriven i rollen, var fylld av stundens allvar där hon skred fram med levande ljus på skallen.

"Kläm in er, vi får inte plats" väste någon i kön, och lussetåget löd. Vilket ledde till att luciakronan fick närkontakt med gardiner som omedelbart stod i ljusan låga - och det i sin tur gjorde att "fröken", i sexig Baby Doll-pyjamas, studsade ur sängen. Det fick de brandsläckande stjärngossarna att glömma att de egentligen var på väg för att hämta vatten.

Men klassföreståndarens make, i nattdräkt av mindre sexigt slag, kom med en vattenfylld papperskorg och ordningen blev återställd, röken skingrad. Fast jag undrar om de verkligen ville ha russinbulle och pepparkaka sedan ... kommer inte ihåg upplösningen på dramat.

Sedan gick många år och så blev det lussandet på dagis. Inte ett föräldraöga var torrt när de små liven kom, pepparkaksgubbar, tomtar, stjärngossar och ett antal lucior av båda könen. Naturligtvis var det elektriska ljus som gällde, batterijakten hade gått i hela nejden kvällen innan.

Dramatiskt kunde det bli ändå. Självaste Usain Bolt skulle inte ha haft en chans mot mig den gång då Dotterns blonda hår plötsligt var millimeter från ett brinnande stearinljus - också den gången var det trångt om utrymmet, vilket fick min lilla tärna (den sötaste av dem alla, vad trodde ni?) att maka sig närmare hyllan där ljuset stod. Jag sköt som en blixt upp ur publikhavet och slet bort henne innan det hann ske, det som hade kunnat bli en riktig katastrof.

Det hände också att ungarna slog sig samman och lussade för oss föräldrar som bodde grannar. Vi njöt av att ha dem uppradade vid sängens fotända där de sjöng för full hals, även om de stundtals tvekade om konstiga ordvändningar som "tunga fjät runt gård och stuva" eller "under oss sia".

På jobbet uppehölls traditionen ganska länge, bland annat av folk som verkligen kunde sjunga, men i takt med att stressen ökat och produktionen växt har gamla seder fått maka åt sig, så numera består luciafirandet av en torr lussebulle där russinen, två från börjat, ofta trillat av i transporten. Men bullen är ju gratis i alla fall!

För ett antal år sedan kom vi faktiskt också iväg till Globen och den enorma lusseshow som Adolf Fredriks musikklasser ger varje december. Fint, pampigt, välljudande - men man måste inte gå jättemånga gånger, har jag kommit fram till.

Sedan dess har den 13 december passerat tämligen obemärkt.
Tills i dag, då. Skulle bara in till city och fika med en kompis jag inte träffat på länge. Vi hamnade på Det Stora Varuhuset. Och då, plötsligt, mitt i min capuccino, kom de! Ett gäng lussande körsångare med hela den klassiska repertoaren!
"... då i vårt mörka hus - stiger med tända ljus ..." ljöd det över designertröjor, parfymdiskar och spikmattor.
Att vi satt några våningar upp gjorde mindre, för akustiken är utmärkt.

Men så lågt har man alltså sjunkit, att man måste till shoppingens högborg för att träffa Lucia ...
Shoppade gjorde jag hur som helst inte. Olidligt trångt, det är vad det är.
Kanske hade folk banat väg för mig om jag haft en vit särk, lite ljus och sjungit för full hals: "Saaaanktaaaa Luuuuciiiiiaaaa, Saaanktaa Luciiaaaa!"
Å andra sidan var det nog lugnast att jag lät bli.

Copyright Klimakteriehäxan

För fler skildringar av minnesvärda luciadagar i mitt liv - klicka bara på etiketten "lucia"!