lördag, december 19, 2009

Vanebildande

Nog är det märkligt ändå hur beroende man har blivit av tillgång till internet.
Vårt bredband blev för ett dygn sedan så smalt att det inte blev någonting kvar att surfa på, samtidigt passade faktiskt telefonen på att ta time out.

Då upptäcker man verkligen hur vanebildande det är, det här med att sitta vid datorn och göra allt möjligt: leta efter telefonnummer och recept, kolla priser, lägga lite patiens, skicka mail, blogga, beställa biljetter, uppdatera julklappslagret och slänga ett öga till på att-göra-listan. Dessutom kanske tömma kameran på något nytaget som sedan raskt kan skickas vidare ut i sajberspejs.

Tänk att vi blir så enormt inriktade på det "nya". Vi minns ju knappt hur det var när inte barnen hade mobiler – hur fick vi kontakt med dem över huvud taget? Och tänk så lång tid det tog innan filmen blev framkallad och bilderna kopierade så att man fick se hur resultatet blev! (nu talar vi om entimmesframkallning, vad trodde du?)
Hur hittade man över huvud taget någon information? Jo, i dammiga arkivkuvert, i tunga uppslagsböcker och genom träget bläddrande och antecknande – inga "control c"-kommandon hade vi ju heller ...

Och telefonkatalogen, denna en gång till synes outsinliga källa till kontaktuppgifter! Blaha blaha om vi jämför med hitta.se eller eniro.se eller någon av de där sajterna där man inte bara får adress och telefonnummer utan dessutom födelsedag och löfte om påminnelse nästa gång det är dags att hurra.

Men nu är som den listige redan har listat ut isoleringen bruten för den här gången. Det kan ju ändå inte vara som förr om snövintrarna när flingorna packade ihop sig och tyngde ner (telefon- och el-)ledningarna så att kontakten bröts. Fast någon liten släng av bredbandsförkylning kanske ändå det handlade om, i kombination med vädersituationen då.
För utanför mitt fönster snöar det ihärdigt. Vitt blir vitare.
Nog är det också märkligt, så här ett par dagar före jul!

Copyright Klimakteriehäxan

3 kommentarer:

Cicki sa...

Om man tänker på hur det var när vi var barn så är det en enorm skillnad. Vi pratade igår om hur det var innan mobilen om man fick fel på bilen. Då fick man vara glad om det bodde någon där man blev insläppt och kunde ringa efter hjälp. Så det är både nytta och nöje med det nya.

Dessutom är det underbart att det verkar som att vi får en vit jul i Stockholmsområdet.

Bloggblad sa...

Det konstiga är att vi överlevde! Vi som fick vänta på att någon kom hem utan att veta varför de dröjde. Vi som fick leta efter 25-öringar och telefonautomater... vi som skrev med penna och papper och slog i Nordisk Familjebok...

Det känns lite galet när 8-åringar känner att de måste vara nåbara och alltid ha telefonen påslagen i skolan.

(Och en baksida av det praktiska är att de små liven ringer till mamma/pappa på jobbet för minsta småsak som händer i skolan... och en del skickar elaka sms till kompisar utan att liksom känna att de själva skriver och att en människa tar emot det.)

Men, på det stora hela välkomnar jag tekniken även om jag förfasas över vad som kan hända via nätet när barn hittar saker och gör sånt som de inte borde... eller vuxna med för den delen.

Bruno Beige sa...

Ingenting kommer gratis. Varje tekniskt framsteg skapar problem som måste fixas med nya framsteg. Tekniken underlättar men gör oss samtidigt sårbara. Det kan skrämma mig ibland. Tekniken delar även in oss i två läger. De som har tillgång tiil och behärkar tekniken och de som inte har tillgång till eller kunskap om den. Även det är skrämmande.