lördag, december 05, 2009

Tuppfäktning - och pippi på fåglar 23

Det pågår en tuppfäktning hemma hos oss.
Nej, det är inte Sonen och Maken som går en omgång. Inte heller är det någon sorts ordkrig som utspelar sig.
Mina stridstuppar är i keramik, gjorda i Lettland och inköpta i Riga. Tanken är att de ska användas som äggkoppar, men det har än så länge inte hänt. De stirrar bara varandra stint i ögonen där de står på en fönsterbräda.

Att riktiga tuppar verkligen kan slåss så fjädrarna ryker och blodet stänker, det har jag sett med egna ögon. Den dramatiska kampen utspelade sig i en liten by i El Salvador. Jag hade hamnat där i tjänsten, så att säga. Det var lördag eftermiddag, stekande sol, obehagligt många plusgrader och mycket folk. Alla som hade stridstuppar trängde ihop sig under ett tak av korrugerad plåt, under vilket det visserligen var skugga, men ännu varmare. Jag var dessutom enda kvinnan på plats.

Hur man avgjorde vilka tuppar som skulle mötas förstod jag aldrig, men rätt som det var höll två karlar upp var sin stor och ganska praktfull fågel. De blåste dem på näbben, de viskade några ord som kanske var magiska för tuppar, de strök över och klämde dem på vingarna, de kollade metallsporrarna som förstärkte fågelns egna, medfödda kampvapen. Så släpptes tupparna ner i sanden inför domarens ögon, och publiken satsade i stor hast sina surt förvärvade slantar på en tippad segrare.

Tupparna gjorde ett par inledande turer, tog några steg åt sidan. Det ogillade hela församlingen, ägarna fick gripa in och se till att det blev ögonkontakt mellan kämparna. Rätt som det var blev det ett väldigt flaxande, konstiga ljud, hopp, fjädrar i luften – och publiken skrek, hejade och skrek, skrattade och skrek, viftade och skrek.
Alltihop var tämligen obehagligt.

Evenemanget höll antagligen på till långt in på natten, för det fanns gott om tuppar. Jag fick definitivt nog av den första omgången och lämnade slagfältet när den ena tuppens bröstfjädrar färgats blodröda och åskådarnas engagemang nådde nya höjder.
Om tuppen dog eller överlevde för att på nytt ställas mot en ilsken motståndare vet jag inte. Och jag tänker aldrig mer gå på tuppfäktning även om tillfälle ges.

Men tuppfäktningen mellan mina små stillsamma lettiska stridstuppar i keramik (ja jag vet att den mindre liknar en höna, men vit leghorn är små vet ni väl?), den tittar jag gärna och ofta på.
Jag har ju pippi på fåglar.

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har också sett tuppar fäktas på Gran Canaria nån gång på 1960-talet.
Precis som du gick jag därifrån så snart jag kunde. Det var rejält läskigt!
Fast dina tuppar är fina!

Kulsprutan

Cicki sa...

Det otäcka skådespelet fick man förevigat i serien Rötter. Då tycker jag dina tuppar är både färggrannare och trevligare än de på filmen.

Maria Byström sa...

Jag har aldrig vågat titta på en tuppäktning då jag är enormt känslig när det kommer till djur, men dina äggkoppar är helt otroligt fina! Såna' vill jag ha :-)

Bloggblad sa...

Som väl är har jag sluppit att se tuppfäktning live.

Eftersom jag är uppvuxen med ett Fogel-namn, och min mamma var förskollärare ett antal år, hade vi mängder med fåglar i alla modeller - varenda grupp tyckte de kommit på nåt käckt när de köpte nåt fågelaktigt i avskedsgåva... Förmodligen gick de flesta till Myrorna sen...

Bloggblad sa...

Alltså: vad jag menade var att jag därför inte kan slå dig i "pippi på fågar" men hade lätt kunnat göra det för sisådär 40 år sen...