måndag, september 06, 2010

Inspirerande reklam - jo, den finns faktiskt!

Kanske har ni lagt märke till att den här bloggen är annonsfri. Inte för att jag är negativt inställd till all reklam, för det är jag inte. Däremot vill jag själv kunna bestämma när jag vill ta del av alla de ”fantastiska” erbjudanden som den kommersiella världen är full av. I själva verket finns det reklam som innehåller information, om man bara tolkar den rätt: allt som pr- och annonsbyråer försöker få oss att köpa behöver vi verkligen inte. Men ibland finns inspiration, idéer att hämta.

Jag tänker på det när jag sitter och bläddrar i en tidning jag så gott som aldrig köper: den amerikanska modebibeln Vogue.
Två gånger om året kommer de tyngsta numren ut: vår och höst. Och de är tyngst i dubbel bemärkelse. Det nya septembernumret, som jag införskaffade häromdagen, innehåller 726 sidor och väger drygt 1,5 kilo. Fint tryck, bra papper, vackra Halle Berry på omslaget.

Först på sidan 212
finns redaktionellt material, i det här fallet en innehållsförteckning. Sidan 226 har inte annonsavdelningen haft något med att göra. Och på sidan 290 återfinns redaktionsrutan, den med legendariska Anna Wintour högst upp, som ”Editor In Chief”, en titel hon haft i 22 år.
Alltså får Vogue-läsaren bläddra sig till nästan mitten av tidskriften genom enbart annonser.

Egentligen borde jag alltså bli fruktansvärt irriterad. Det är väl ändå en journalistisk produkt jag har betalat för?
Jovisst.
Men i det här fallet är annonserna riktigt roliga. De kommer från rader av prestigefyllda modeskapare, bilderna är nästan alltid fantastiskt vackra, tagna av de skickligaste fotografer, kläderna exempel på vad som kan räknas som ”hett” i höst.
Vilket betyder att Vogues roll som modebibel skapats också genom annonsutbudet.

När man väl bläddrat sig igenom hela tidningen finns det några slutsatser att dra. Den där fuskpälsvästen jag köpte på Kapp-Ahl (en firma man aldrig hört talas om på Vogues redaktion) i fjol är fortfarande jättemodern, i höst går lurvet ända ner på fötterna. Skor med omanövrerbara klackar är ”still going strong”, trots att ingen kan gå på dem. De inbyggda platåsulorna hänger med en säsong till. Leopardmönstrat är märkligt nog än en gång stekhett, och det blommiga från sommaren överlever, om än i lite dunklare färgskalor. Stickat, stövlar och rutigt är flitigt representerat. Handväskorna är rejäla i storleken. Bijouterierna syns tydligt. Den som råkar ha en midja ska passa på att visa den, gärna i en klänning med anstrykning av 50-tal.

Och allt detta bygger jag bara på annonserna. Som inte alls driver i väg mig ut på shopping, men fungerar som just inspiration.
Rätt som det är ska jag bläddra mig fram till den där intervjun med Halle Berry också. Fast det finns ett problem: tidningen är så tung att den inte kan läsas i sängen, eftersom risken att man slår sig själv i ansiktet med den är överhängande.

Copyright Klimakteriehäxan

2 kommentarer:

Anonym sa...

Inget för mig. Jag är sängläsare!

Moderoad ändå

♥ Hannele sa...

visst kan reklam vara roligt ibland
(för hundra år sedan satt jag på bio och såg bara på reklamfilmer en timme)