Kransfall

Ibland upptäcker man saker som om det vore den allra första gången, trots att det handlar om företeelser som funnits, och upprepats, i evigheter.
Ta det här med kranskullorna, till exempel.

Vi är väl bekanta med kranskommuner, kranskärl, arrakskransar och blomsterkransar. Förhållandevis begripliga och rätt så trevliga kransar, allihop.
Men kranskullor?
Kranskullan var väl den som, åtminstone enligt folktron, stod för belöningen när Gustav Vasa kommit fram efter sin strapatsrika skidfärd den där gången på 1500-talet? Säkert behövde han hennes omfamning och värme, säkert uppskattade han hennes omsorger.

Det är bara det att nu kommer en människa klädd i blå västklänning med lång kjol, vit långärmad blus, knytskärp och helt fel (folkdräkts-)skor rusande på Lidingöloppets spurtsträcka, långt från Dalarna. Allt för att lägga en stel krans av lagerblad (och oasis) över axlarna på den som sprungit fortast i den backiga och erkänt jobbiga terrängen. En oförberedd segrare skulle ju kunna bli riktigt rädd över att bli antastad på det viset, på själva upploppet.

Varför inser inte folk som arrangerar idrottstävlingar att kranskulla har man bara i Vasaloppet? Att det är direkt synd om den tjej som åläggs att rusa i högsta fart med någon sorts falsk folkdräkt piskande runt benen? Äran att hälsa en värdig vinnare välkommen i mål borde kunna vederfaras den som hittar på ett modernt sätt att göra det.
Med eller utan krans.
Man eller kvinna. (Ja, i Vasaloppet är det faktiskt just en man, en kransmas, som ska ta emot den av damerna som går först i mål …)

Copyright Klimakteriehäxan

Nyfiken på vem som fick kransen i Lidingöloppet? Läs här!(SvD)